Mitt första kafé i Wien var Grillparzer, alldeles under Wiener Stadtbahn på gränsen till stadens nittonde Bezirk. Någon gång kring mitten av sjuttiotalet måste jag för första gången ha besökt detta Kaffeehaus som liknade den nerslitna vänthallen på en järnvägsstation; från något av fönsterborden till vänster om entrén kunde man se tågen vagga fram där ovanför på väg mot Heiligenstadt eller Westbahnhof.

Jag brukade gå dit om förmiddagarna och bli kvar en timme eller två. Stillsamma timmar, fortfarande bara få gäster. Kafé Grillparzer fungerade som en neutral förlängning av mitt eget arbetsrum. Ofta stämde jag där möte med någon jag hade mer yrkesmässiga än vänskapliga kontakter med, någon som på omvägar fått mitt telefonnummer och som på besök från Prag eller Kraków kanske smugglat ut ett brev eller ville berätta om vad som inte stod att läsa i de tjeckiska eller polska tidningarna.

Men vad som då berättades kunde jag skriva om i min egen.

Kaffet på Grillparzer var uselt och kyparna utan undantag ovilliga och långsamma, som hade de låtit sig inspireras av den som givit kaféet dess namn, diktaren Franz Grillparzer, förlovad i decennier utan att någonsin gifta sig. Därefter dog han. Ett halvsekel senare, i Prag, använde sig Franz Kafka av en liknande strategi för att slippa axla den gifte mannens och familjeförsörjarens bördor.

Kaffet på Grillparzer var detsamma som överallt i Wien: blaskigt, svagt, ofta ljummet. Märkligt nog berömmer sig denna stad om sitt kaffe som här serveras i olika variationer under stolta namn fast det egentligen rör sig om en och samma tämligen onjutbara dryck. Dock framhärdar wienarna i att dricka den och förväntar sig att alla som besöker staden också ska göra det. Jag gjorde det sällan, nöjde mig med en färskpressad citronsaft eller ein Achtel (1/8) vitt vin. Något uppseende väckte det inte: i ett wienskt kafé är, paradoxalt nog, just kaffet inte särskilt viktigt.

I alla fall är det sällan skäl nog att besöka ett av de lokaler där det serveras.

Viktigare än kaffe är kypare och tidningar. Wien är en barock stad som hellre döljer och förfalskar än visar upp människor och ting som de verkligen är, en teatro mundi där var och en har en roll att spela och ingen bryr sig om ta reda på vem du egentligen är. Den wienske kafékyparen förväntas spela rollen av wiensk kafékypare. Det är alltsammans. Och ofta gör han det med så stor framgång att ett kafé med sådana kypare får namn om sig att vara ett äkta wienerkafé: lokaler som Bräunerhof, Eiles, Sperl, Tirolerhof, Hummel eller Prückl har till största del just sina kypare att tacka för sin berömmelse.

En sådan kypare i rollen som kypare bär vit skjorta, svart fluga och svart trådsliten smoking eller kostym, döljer sin ganymediska uppmärksamhet under godmodig eller melankolisk likgiltighet, fiskar när det blir dags för betalning ur bakfickan omständligt upp en oformlig plånbok (också den svart och sliten), tilltalas av stamkunderna med Herr och förnamn, förväntas kunna ge besked om Doktor Pollack var här i tisdags eller är att räkna med vid middagstid nu på lördag, och bör, lätt ledbruten, hasa sig fram över golvet som vore han plattfotad också om han inte är det.

Allt detta är förstås teater. Men skulle inte kunna vara annorlunda eftersom Wien i sig är teater. Dessutom bör denne kypare vara filosof utan akademisk examen, redo att förse stamgäster med banala fast skonsamt milt framförda visdomsord gällande livets fåfänglighet och dödens allmakt. Att världen gått under och inget hopp finns om en ny vet han alltsedan hösten 1918. Den wienske kafégästen lyssnar gärna till sådant: det vill säga så länge visdomen inte är förbunden med krav på dricks, inte är alltför påträngande utan låter sig tolkas som gällde den alla andra, bara inte honom själv.

En kypare som går iland med denna uppgift kan alltid räkna med dricks. Ty han har visat sig vara familjär utan att vara familj, diskret också när han är fräck, välvillig också när han är förljugen, rörd till tårar av deltagande också när han i grunden är kallhamrat ointresserad. Just så kluven eller hopplöst tilltrasslad är den wienska själen, en gång för alltid satt i pant hos barocken. Och en sådan kypare är den apostoliska inkarnationen av den wienska livsfilosofins mest axiomatiska övertygelse: att sken alltid är viktigare än allt slags verklighet.

Det wienska kaféet är först och främst en ort där denna verklighet suspenderas. Dit går man för att vila sig från själva existensen, för att lämna den stora världsteaterns scen innan det åter blir dags att stiga upp på den. Kaféet har för wienaren samma funktion som logen för skådespelaren, den kanske enda ort där han kan uppträda avsminkad och utan mask, för en kort stund visa sig som han verkligen är. Men omgiven av främmande människor har han inte längre något att gömma sig bakom. Som när en kräfta ömsar skal är wienaren i sitt kafé helt utan skydd. Det skulle kunna vara förödande; han inbjuder till angrepp och med små möjligheter att försvara sig. Men då alla är upptagna av sitt och var och en i grunden ensam – enskilda ensamheter inneslutna i en skenbar gemenskap – är detta tillstånd av sårbarhet, kanske rentav hjälplöshet, inte något som behöver tas riktigt på allvar.

Jag lärde mig att Grillparzer och andra wienska kaféer var orter utanför både tid och rum. Allt som i denna stad annars är förställning, pose eller ren bluff lade man av sig innan man slog sig ner vid ett av borden med en Melange och en tidning. Så såg här den nakna sanningen ut. Men i Wien klarar sig inte ens sanningen utan en eller annan lögn och även det spritt nakna kan räkna med en barmhärtighetens slöja.

En paradox? Men det paradoxala är i denna stad normaltillståndet och just den värld som i ett wienerkafé förnekas och stängs ute spelar där en mycket viktig roll: en större än både kaffe och kypare, men en värld som först tämjts och transkriberats till tidning. Tidningen ersätter här världen. Ty medan ett sådant kafé till nöds skulle klara sig utan både kaffe och kypare kan det inte existera utan ett stort antal in- och utländska dagstidningar uppspända på sina träramar och försedda med handtag.

Världen fyller så kaféet. Fast en värld av papper och trycksvärta, och i denna form kan man ta till sig vilka katastrofer som helst utan att utsätta sig för faran att behöva gå under tillsammans med dem.

Där sitter nu wienaren och läser om den värld som för hans del gick under redan med kejsardömet. Eller han skriver. Eller gör ingenting alls. Över bordets marmorskiva lutar han huvudet samman mot en dams huvud, kanske en älskarinna. Eller en äldre dam bläddrar i en veckotidning fullstoppad med kungligheter. För ett ljuvt, alltför kort ögonblick lånar hon en sådan prinsessas roll och drar på sig hennes balklänning.

Någon gång i början av åttiotalet bytte jag kafé från Grillparzer till Bräunerhof. Varför minns jag inte längre, bara att det fick konsekvenser. I Wien har man sitt stamkafé. Inget annat räknas. På sin höjd går man till ett främmande kafé för att besöka en person som just där inte är en främling utan hemma hos sig. Till sin stamlokal däremot ställer man om sin post och kunde förr, före mobiltelefonen, ta emot sina samtal i kaféets telefonhytt. ”Herr Doktor, Telefon für Sie!” Kyparen brukade ropa ut att någon sökte mig som när en stins med visselpipa flaggar in ett tåg till perrongen. Särskilt viktiga stamkunder hade telefontid och tog emot sina samtal bara på bestämda tider. Men till Bräunerhof började allt fler turister hitta så att jag snart kände mig mer som anonym del av stadens sevärdheter än som en av kaféets stamkunder. När Herr Johann (eller hette han något annat?) till sist gick i pension, hade också jag fått nog.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I slutet av åttiotalet flyttade jag till Wiens sjätte Bezirk och gjorde under några år ett försök med Sperl i början av Gumpendorferstrasse. Jag kom så långt att jag tilltalades med Herr Professor, en titel jag inte gjort mig förtjänt av fast den i Wien står lägre i kurs än både Doktor och Kommerzialrat. Och när sofforna med sina spruckna överdrag och trasiga spiralfjädrar byttes ut och de italienska dagstidningarna (som jag knappt kunde läsa) försvann, bytte jag Sperl mot kafé Jelinek i Otto-Bauer-Gasse.

Jelinek ser fortfarande ut som mina stamkaféer för trettio eller fyrtio år sedan. Dit går jag därför när jag är melankolisk eller behöver känna mig wienskt provisorisk. Ändå vill inte den rätta stämningen infinna sig och mina besök blir alltmer sällsynta. Varför egentligen? Det händer att jag funderar över saken. Jelinek är ju som det ska vara: tidningarna ligger fortfarande huller om buller över varandra på sitt bord, sofforna är nersuttna, kaffet om möjligt mer vattenskadat än hos Ritter eller kafé Westbahnhof här i närheten.

Men när jag tänker efter slår det mig då att orsaken kanske inte så mycket är att söka i denna lokal som hos mig själv, så att säga i min egen själs stoppning och sprungna spiralfjädrar, i dess krympande behov av att dagligen ta världen till sig i form av en tidning: också om det rör sig om dem av allra högsta kvalitet som Neue Zürcher – eller Frankfurter Allgemeine Zeitung.

Av en ren tillfällighet hade jag häromdagen ett ärende till Wiens nittonde Bezirk och bestämde mig för att för första gången på åratal dricka en kaffe på Grillparzer. Men kaféet var borta. Grillparzer finns inte längre. Jag var så chockad att jag inte ens lade märke till vad för slags verksamhet som nu istället flyttat in.

Så försvinner ännu ett wienskt Kaffeehaus, tidningarna kommer att beklaga faktum och skriva om hur ännu en bit av staden Wien dött bort, och själv kommer jag att läsa om det och inse att samma gäller för en bit av mitt eget liv, även om inget står om just det i tidningen.