På ett vis är det givetvis tveksamt att sålla bort och blunda för nyheter om männi­skors och världens svårigheter. Men, samtidigt är vår tid fylld av ett sådant överflöd av kommunikation och en överbelastning av information, att det kan vara ett slags nödvändig självsanering att gå in i sin bubbla ett tag.

Själv har jag varit i bubblan en längre tid. Varse att jag simmade runt i min avgränsade livsbubbla blev jag en morgon, då jag inte följt en nyhetssändning från punkt A till punkt B på en månad. Morgonekots nyhetsuppläsare i Sveriges Radio rapporterade om skjutningar, sprängdåd,
knivdåd, skjutningar och sprängdåd igen i storstadsområdena, så att uppläsaren själv lät tveksam till om det verkligen var Sverige hon skildrade.

Med tekoppen i handen stod jag vid fönstret i helt annan del av Sverige och betraktade den större hackspetthannens kreativa metoder för att komma åt fågelmatarens solrosfrön. Ekots rapportering var sannerligen som ett eko från ett avlägset land, något främmande. Det har gått fort för mig att känna mig obekant inför det som alldeles nyss var mitt habitat. Den erfarenheten är överraskande.

”Själv har jag varit i bubblan en längre tid”

För Ekot beskrev sannerligen inte mitt Sverige. På den värmländska landsbygden känns de intifadaliknande problem som ätit sig in i den svenska samhällskroppen långt borta. Här är de brännande frågorna några helt andra, som att jaktlagen inte föryngras och att kunskap, erfarenhet och traditioner därmed inte traderas, som att transportmedlen cykel och tunnelbana inte är det nya normala i skogsbygderna. Det är en avgrund mellan ”oss på den här sidan” och ”de i Stockholm”. Och den djupa klyftan växer sig allt starkare.

Sedan kommunikatörer och strateger tog över det politiska budskapsproducerandet har den splittringsprocessen och det förfrämligandet accelererat. Budskap som ”Hela landet ska leva” eller att ”alla ska kunna leva och förverkliga sina drömmar” visar hur långa avstånden blivit, på alla plan. Det underliggande antagandet i sådana politiska budskap om och till människor på landsbygden är nämligen att de, ”på den där sidan”, inte skulle leva på ett sätt som förverkligar drömmar och inte förmår forma sitt liv. Det är förstås nonsensbudskap och dess arroganta innebörd uppfattas. ”Man undrar hur de tänker i Stockholm”, är ofta den adekvata frågan för dagen här. Många av oss vet allt för väl svaret på den frågan: det distansalstrande politiska spelet i klickens och mediestrategiernas tid. Ett spel så lätt att rutscha med i.

Vad bygd och hemhörighet betyder får successivt en fördjupad innebörd för mig. Jag har fått syn på något flyktigt hos mig själv och ställer spörsmål om varför jag inte i högre grad har utforskat mina rötter, de som går långt, långt tillbaka och faktiskt finns precis på denna plats. Tankarna handlar ofta om att jag omfamnat nuet, varit otålig och på väg, fått näring av det snabba, av flödena. Mer sällan har jag bejakat rotsystemens kraft och värde, det lite långsammare och de fasta ramarna för livet, de gränser som inte är i ständig förändring. Det förutsägbara, välkända och stabila har sällan varit mitt nav.

Jag befinner mig därför dagligen i en sorts mild kulturkrock i mitt eget land, i min egen kultur och inom mig själv, i ett hörn av världen – ”den här sidan” – i vilket mina rottrådar finns. Antagligen är jag här för att utforska dem och sammanhangen som existerar runt omkring mig, kontexter som väcker såväl nyfikenhet och fascination som motstånd hos mig.

Så, jag stannar ett tag till i bubblan. I den finns ett helt universum att lära känna. Det är mer än en nyhetsfasta, inser jag, det är en medveten rörelse, ett indragande av mig själv för att krympa inflödet av bruset och spelet. Vila ifrån det, för att kunna upptäcka och utforska ”den här sidan”. Men, jag vet också att det som är en vila för mig är en skavande klyfta för andra.