I sin första bok, diktsamlingen Syrener, snö (1963), skriver Lars Norén (1944–2021): ”Jag är Raskolnikov.”

Därmed anslog han ett tema som ofta skulle återkomma i hans författarskap. Här defilerar en lång rad unga män som liknar den unge ryss vid namn Rodion Raskolnikov som är huvudpersonen i Dostojevskijs roman Brott och straff (1866).

Raskolnikov är en mångfasetterad gestalt. Han är en begåvad och i grunden varmhjärtad människa, men för eftervärlden är det inte dessa egenskaper man brukar tänka på när man hör hans namn nämnas. Han har gått till historien som prototypen för en mördare som tycker sig ha goda skäl för sin handling, men som i efterhand drabbas av ånger eller vanvett.

Liknade personer finns hos Lars Norén. I hans tidiga böcker liknar de mest Raskolnikov, men från och med slutet av 1970-talet är likheten mest påfallande med Orestes, den modermördare som är huvudpersonen i de två senare delarna av Aischylos dramatrilogi Orestien (458 f Kr).

Mellan Raskolnikov och Orestes kan avståndet i förstone tyckas långt. Berättelsen om Raskolnikov utspelar sig i Sankt Petersburg i mitten av 1800-talet. Orestes ska ha levt på den grekiska halvön Peloponnesos vid tiden för det trojanska kriget, alltså cirka 1000 f Kr. Men denna skillnad hindrar inte att man kan se likheter. De samvetskval som plågar Raskolnikov efter mordet på en gammal pantlånerska har ofta jämförts med de furier – de så kallade erinnyerna – som förföljer Orestes, sedan han dödat sin mor och hennes älskare.

Raskolnikovs motiv är dunkla, men i det längsta vill han intala sig att han har goda skäl för sitt handlande. Den pantlånerska han mördar ser han som ett skadedjur, en parasit, som ska röjas ur vägen eftersom hon skor sig på ockerräntor och tyranniserar sin syster. Men han tänker sig också att han genom mordet ska kunna hjälpa sin familj. Genom att lägga beslag på den mördade kvinnans pengar hoppas han kunna rädda sin syster Dunya från ett förnedrande resonemangsäktenskap.

När Raskolnikov inte längre orkar bära sina samvetskval bekänner han sin skuld och tar frivilligt på sig sitt straff. Sannolikt är det just detta som Norén syftar på när han skriver: ”Jag är Raskolnikov.”

Detsamma gäller nog också om flera andra av de dikter i boken som handlar om mord och död. Ett exempel får vi, då han i diktsviten ”Elegi” talar om ”mördarna inom oss”: ”Vi ser ungdomen som en gestalt spikad bakom / ett vitt korsfönster gråtande av den blå skymningen / beredd att dräpa för disets skull / […] Mördarna inom oss begår det oåterkalleliga / därför att vi åter och åter ska kunna sona varandras brott.”

När Norén talar om en ungdom ”beredd att dräpa för disets skull”, går tanken lätt till Raskolnikov. Uttrycket ”för disets skull” kan – liksom ”den blå skymningen” – syfta på de atmosfäriska förhållandena i hans hemstad Sankt Peterburg. Men det kan också syfta på att han tycks ha varit omedveten om de verkliga drivkrafterna bakom sitt dåd.

Mot bakgrund av den explicita anspelningen på Raskolnikov ska vi säkert också tolka fler andra av de passager i Noréns tidiga dikter som handlar om mord och våld. Särskilt tydligt är detta i De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964). Här finns dikter som kan påminna om den passage i Brott och straff, där mordet på pantlånerskan förebådas av en dröm, där den unge Raskolnikov blir vittne till hur en värnlös häst piskas till döds av sin sadistiske ägare: ”Jag har lekt med den blodiga fradgan från piskade hästar / som rest sig ur andlöshetens / och hjärtsprängningens skummande hålor ”.

Noréns anspelningar på Raskolnikov kan förklaras på många sätt. Dostojevskij var ju vid denna tid en kultförfattare, inte minst för den unga generation av läsare som just fått tillgång till billiga pocketutgåvor av de stora klassikerna.

Det hindrar inte att det i Lars Noréns fall kan ha funnits en djupare anledning till identifikationen med den unge mördaren i Brott och straff. För det talar hans samtal med kritikern Mikael van Reis i den nyligen utgivna intervjuboken Anti/minnen (Ersatz). Här berättar Norén att han i början av 1960-talet hade tvångstankar om att slå ihjäl någon, och att dessa tankar tidvis var så påträngande att han måste spärras in på den slutna avdelningen på ett mentalsjukhus i Skåne. I Anti/minnen får vi också veta att han vid denna tid drömt att han dödat sin pappa: ”Jag drömde att jag dödade min far. Det var en hemsk dröm, jag kan fortfarande känna av den. Det var ett rum, där jag låst in någon medvetet för att kunna döda honom. Det tog tre veckor att skriva ner den.”

Fantasierna om att döda pappan förknippas i Anti/minnen dock inte med Raskolnikov utan med Orestes. Därmed får vi kanske en förklaring till den nästan livslånga upptagenhet av Orestes-myten som Norén syftar på, då han 2010 skriver i En dramatikers dagbok: ”Jag tror ingen text har gått så djupt i mig som orden i Orestien.”

I Orestien berättas om händelserna efter tro­jans­ka krigets slut. När den grekiske härföraren Agamemnon återvänder från Troja bär han på en blodskuld. För att få framgång i kriget har han låtit offra sin dotter Ifigenia. Det är huvudskälet till att han strax efter hemkomsten blir mördad av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos.

Detta tvingar dock hans son Orestes att ta hämnd. På gudarnas befallning återvänder han till sin hemstad, och efter ett möte med sin syster Elektra dödar han mamman och Aigisthos. Därmed har han dock förbrutit sig mot den urgamla lag som förbjuder mord på en släkting. På grund av detta brott förföljs han av hämndgudinnorna, de så kallade erinnyerna, och för att undkomma dem söker han skydd i Aten. Där blir han till sist frikänd av en domstol – den så kallade Areopagen – som har till uppgift att värna om stadens demokratiska styrelseskick. Detta försonande slut motiveras på flera sätt, men viktigast är nog att Orestes inte själv bär ansvaret för mordet på modern och hennes älskare. Han har ju drivits till dådet av gudarna.

Denna historia har alltså satt otaliga spår i Noréns författarskap. Ett exempel var det drama med titeln Orestes som han skrev 1979 och som följande år sattes upp på Dramaten i Stockholm. Liksom i Sartres Flugorna (1942) har huvudhandlingen här hämtats från den mellersta del av Aischylos trilogi, som har titeln Gravofferbärarna. Vi får se hur Orestes återvänder till sin hemstad och med stöd av sin syster Elektra mördar sin mamma. Men i en starkt komprimerad epilog – inspirerad av tredje delen av Orestien – skildras också hur han efter mordet jagas av de hämndlystna erinnyerna och hur han för att undkomma dem söker skydd hos guden Apollon.

Noréns Orestes bygger på den senare delen av Orestien, men det finns viktiga skillnader. I Noréns drama poängteras något som hos Aischylos bara nämns i förbigående – att Orestes blivit bortlämnad av sin moder Klytaimnestra. Det för tankarna till vad som framkommer i ett av de samtal som ingår i intervjuboken Anti/minnen. Här berättar Norén för Mikael van Reis att han av en bekant till sina föräldrar blivit påmind om något som han i vuxen ålder hade glömt eller förträngt – att han under sin barndom blivit bortlämnad: ”Hon kom fram till mig och sa att hon visste saker om när jag var liten och blev bortlämnad. Jag har ingen aning om att jag har varit bortlämnad. […] Blev jag bortlämnad? Varför och när och under vilka omständigheter? Jag har inget minne av det.”

Att Orestes blivit bortlämnad är något som starkt understryks i de kommentarer till Orestien som ingår i En dramatikers dagbok. Men vi ser det också i en av de korta prosadikter som Norén 2016 publicerade i Fragment: ”Orestes försöker slita sin personlighets rötter ur modern, som visserligen av kärlek och rädsla sände honom bort från sig – han är nio år när han dödar henne, det är ett barns vanvett som härjar i den vuxna manskroppen.”

Men detta är inte den enda skillnaden mellan Noréns Orestes och Aischylos Orestien. I Noréns drama finns också en tillsats av modern psykologi. Med stöd av psykoanalytikern Rollo May skildrar han mordet på Klytaimnestra som en frigörelse från en destruktiv modersbindning. Därmed blir Orestes prototypen för flera av de modersbundna ynglingar som längre fram skulle uppträda i Noréns pjäser, till exempel David i Natten är dagens mor (1982) eller Tomas i Bobby Fischer bor i Pasadena (1988).

Till Orestes skulle Lars Norén alltså återkomma i En dramatikers dagbok. Det börjar redan efter några sidor. Den 11 januari 2000 skriver han: ”Plötsligt förstod jag vad jag ska göra. Orestien. Den har jag ju sysslat med hela mitt liv.” Under de följande dagarna funderar Norén på vilka skådespelare som skulle vara mest lämpade för en uppsättning. Dessa funderingar skulle bli upptakten till en diskussion om Orestes-temat som gång på gång återkommer på de 6 000 sidorna i den fem delar långa dagboken.

Kulmen kommer i anteckningarna från tiden kring decennieskiftet 2009/2010. Där finns hundratals noteringar om arbetet med den uppsättning av Aischylos Orestien som Norén vid denna tid regisserade i sin egenskap av konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg.

Under de därpå följande åren får reflektionerna kring Orestes­temat inte längre samma frekvens och omfång, men de upphör inte. Det visar de anteckningar i En dramatikers dagbok som kring det senaste decennieskiftet avbröts av författarens insjuknande och död i covid-19. Att coronakrisen vid denna tid sprider sig över världen, hindrar inte att han under sitt sista år i livet söker tröst i minnena från den uppsättning av hans egen Orestes som 1980 regisserades av Gunnel Lindblom.

När Lars Norén våren 2009 erbjöds posten som konstnärlig ledare för Folkteatern gick hans tankar genast till den antika dramatiken. Inledningsvis tvekade han mellan Orestien och Sofokles Kung Oidipus, men i början av hösten beslöt han sig för Aischylos. Det valet är ett återkommande tema i den detaljerade redogörelse för arbetet med pjäsen som ingår i senare delen av En dramatikers dagbok 2005–2012.

Till att börja med tycks Norén ha velat fokusera på den historiska situation som speglas i Orestien. Den 6 november 2009 skriver han: ”Jag har bett om att någon som har djupare kunskaper om Orestiens tid och samhälle skall komma i januari och föreläsa för oss, eller samtala. Jag vill veta mer än vad jag själv hinner ta reda på om Aischylos, Platon, Staten, krigen, det konkreta samhället, mat och dryck, vardagsliv.”

Fokuseringen på textens historiska bakgrund ser vi också i några anteckningar från början av 2010. Den 21 januari skriver han: ”Här uppstår nödvändiga diskussioner om brottet mellan gammal och ny lag, mellan historia och framtid, mellan feodalstat och demokrati.” Någon dag senare associerar han till en tanke som han förmodligen hämtar från Friedrich Nietzsches Tragedins födelse – att drivkraften bakom kulturen i antikens Grekland skulle ha varit en kamp mellan en apollinisk måttfullhet och en dionysisk måttlöshet.

Denna fokusering på den antika bakgrunden utesluter naturligtvis inte att Norén också velat kasta ljus över sin samtid. Flera gånger återkommer han till parallellerna mellan antiken och den moderna världen. Sålunda jämförs trojanska krigets tid med Stalintiden, med 1990-talets krig i Kosovo och Bosnien och med Noréns eget 2000-tal.

Men intresset för den grekiska antiken eller den svenska samtiden är uppenbarligen inte den viktigaste anledningen till Noréns fixering vid myten om Orestes. Viktigast är att den säger honom något om hans eget liv. Det framgår av en rad anteckningar som fokuserar på de psykologiska och existentiella aspekterna av Orestesmyten. Exempel får vi, då han alldeles i början av arbetet med pjäsen skriver: ”Jag längtar efter att börja vandra i den brutala klarsynta grekiska tragedin, i dess absoluta krav. Jag kanske kan arbeta parallellt med mig själv och dramat, och hoppas att jag till slut inte vet vad som är vad. […] Orestien kommer att vara min nästa existens.” (10/9 2009)

Det psykologiska eller existentiella perspektivet dominerar också, när Norén några år senare återvänder till Orestesmyten. Det framgår då han i dagboken skriver: ”Det är som om jag vore jagad av osynliga erinnyer.” (16/11 2012).

Detta ställer frågan om Norén verkligen kan ha gjort något som skulle kunna jämföras med det modermord som är orsaken till att Orestes jagades av erinnyerna. Något entydigt svar går väl knappast att få, men det är frestande att följa de ledtrådar som kan anas i En dramatikers dagbok. En sådan ledtråd får vi kanske då Norén i dagboken jämför erinnyerna med journalisten Britta Svensson i Expressen, ”en av dem som alltid sitter på rättegångar och beskriver hur känslolösa och samvetslösa brottslingar som står åtalade beter sig, och fäller moraliska dödsstraff och försöker piska upp hämndopinioner”.

När Norén utpekar Britta Svensson som en sentida motsvarighet till de antika erinnyerna ger han oss – kanske oavsiktligt – en ledtråd. Följer vi tråden hamnar vi i tragiken kring uppsättningen av Noréns drama 7:3 och de därpå följande händelser i Malexander som ledde till att två poliser mördades. Dessa händelser har aktualiserats genom tv-serien Smärtpunkten, som finns tillgänglig på SVT Play.

Med utgångspunkt från en bok av mördaren Tony Olsson skrev Svensson en krönika, där hon lägger skulden för Malexander­morden på Norén. Mycket talar för att det är just detta som är anledningen till den ovan citerade jämförelsen mellan erinnyerna och kvällstidningsjournalisterna.

Svensson skrev: ”Hur mådde Reine Brynolfsson när han spelade Sju tre tillsammans med tre dömda brottslingar, varav en var Tony Olsson, i fängelse för förberedelse och anstiftan till mord? Det har jag undrat länge. Brynolfsson själv har aldrig sagt någonting. Kanske ger Tony Olsson svaret i sin nyligen utkomna, mycket anmärkningsvärda bok Chockvågor. Den visar att Brynolfsson får vara glad att han klarade sig oskadd ur Lars Noréns ’teaterexperiment’. […] Ingen som läst hans bok kan längre undra varför Tony Olsson var med och mördade poliserna Olle Borén och Robert Karlström i Malexander. Hans logik är glasklar. Tony Olssons bok förklarar på ett briljant sätt hur en mördare fungerar.”

om svenssons krönika har varit orsaken till jämförelsen mellan kvällstidningsjournalisterna och erinnyerna, är det mycket som faller på plats. Mycket talar då för att det var uppmärksamheten kring 7:3 och detta dramas tragiska efterverkningar som var orsaken till att Norén upplevde sig som ”jagad av osynliga erinnyer”.

Men det skulle också kunna förklara det oväntade efterspel som Norén fogade till sin uppsättning av Orestien. Han lät inte bara föreställningen mynna ut i den försoning som hos Aischylos medför att Orestes frikänns och erinnyerna förvandlas från hämndgudinnor till de välvilliga eumeniderna. Han lät dessutom slutscenen följas av en dionysisk försoningsfest, där försoningen också var tänkt att inbegripa publiken.

I dagboken skrev han: ”Det enda sättet att sluta på är att föreställningen mynnar ut i en stor fest på teatern, att dörrarna öppnas innan de sista verserna är utslungade och att en verklig fest tar vid för både publiken och skådespelarna. Det kan vi förverkliga på premiären, men sedan, varenda kväll.” (31/10)

Om Noréns uppsättning av Orestien var ett försök att bearbeta tragiken kring 7:3 förstår vi kanske också hans kompromisslöshet i samband med den teaterstrid som hösten 2009 blossade upp i Göteborg.

När Norén tillträdde posten som ledare för Folkteatern hade Stadsteatern sedan ett och ett halvt år tillbaka arbetat med förberedelserna inför en stort upplagd uppsättning av Orestien. Det hindrade inte att Norén med kort varsel meddelade att han tänkte sätta upp samma pjäs. Detta ledde till en konflikt med Stadsteaterns ledning, som satte tydliga spår i hans författarskap.

Konflikten löstes till sist genom att Stadsteatern retirerade. Norén kunde därmed fortsätta sina förberedelser, och i En dramatikers dagbok kan man steg för steg följa arbetet fram till pre­miären våren 2010.

Om föreställningen ledde till den försoning Norén kan ha hoppats på, må likväl vara osagt. Någon sentida motsvarighet till försonaren Aischylos blev han i alla fall aldrig. Debatten kring 7:3 förblev ju ett öppet sår, och i dagböckerna fortsatte utfallen mot de debattörer som velat ställa honom till ansvar för morden i Malexander. Det hindrar inte att hans brottning med Orestestemat utgör ett av de mest fascinerande spåren i hans författarskap.