Jaget och laget
Tvärtom finns det få arter (bland flercelliga organismer), där envar är sig själv nog. Istället ökar individens fortplantningsframgång, det vill säga: dess genetiska bidrag till kommande generationer, genom välskötta relationer till partner och släktingar. Men också till ”främlingar”. Tänk gnuhjord eller lejonflock eller babiangäng eller tranplog eller sillstim eller myrstack – ”det är tillsammans vi kan”, en sanning som gäller för de allra flesta arter i Vår herres hage.
Och naturligtvis i synnerhet för människan! Ingen annan art i livets historia har lyckats tillskansa sig monopol på en så stor del av planetens totala resursproduktion som vi, och receptet har varit: bättre gruppsamarbete. Snart är vi tio miljarder med en total biomassa kring 500 miljarder kilo. Vilken succé!
Särskilt tydlig blir vår överlägsenhet om vi jämför med våra närmaste nulevande släktingar i djurriket. För dem går det nämligen inte alls bra. Schimpanser, gorillor, orangutanger – alla är de mer eller mindre akut utrotningshotade. Det ligger nära till hands att ställa sig frågan: Vilka innovativa anpassningar ligger bakom vår arts globala maktövertagande? Vad är det vi men ingen annan art duger till?
Dessa ämnen tar Michael Tomasello upp i sin nya bok, och hans svar är att vår framgång i första hand beror på att vår art har utvecklat en i djurvärlden helt unik förmåga till grupptänkande. Den ger oss människor vår makalösa förmåga att samlas, förena våra kunskaper och erfarenheter och koordinera våra insatser så att vi gemensamt och till hela gruppens fördel kan tackla en uppdykande påfrestning, utnyttja en möjlighet eller genomföra ett projekt.
Men flockvis uppträdande och agerande är väl inte något som endast människan ägnar sig åt? Visst förekommer det på en massa håll och kanter inom djurriket?
Givetvis, medger Tomasello, men han insisterar på att det finns en avgörande skillnad. Medan andra djurarter, inklusive våra närmaste släktingar, agerar i grupper där var och en tänker på sig själv, är vi människor programmerade att tänka på hela gruppens gemensamma bästa. När människor står inför en prövning fördelar de i förväg rollerna mellan individerna så att det ökar samtligas utsikter att klara krisen. Människor har med andra ord en förmåga att genomföra i förväg samordnade aktioner, vilket skiljer oss från alla andra arter, inklusive våra närmaste primatsläktingar.
Så argumenterar Tomasello, som är en de två avdelningscheferna på det världsberömda Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig (den andre är Svante Pääbo) och som vet mycket inte bara om människan utan också om våra nära släktingar bland primaterna.
Helt nyligen, nämligen för ungefär fem miljoner år sedan, skedde någonstans i Afrika en populationsklyvning som resulterade i dels en schimpanslinje, dels en homininlinje. Alltså är de två schimpansarterna vår egen arts närmaste släktingar, vilket förstås är skälet till att Tomasello har valt just dem att jämföra med oss människor. Dock kan han bara använda en av de två existerande schimpansarterna, nämligen den som har varit föremål för otaliga studier, såväl i naturen (med Jane Goodall som pionjär) som i fångenskap.
Om den andra arten, bonobon, har vi endast ytliga kunskaper. Med tanke på att den i stort sett bara förekommer i Demokratiska Republiken Kongos regnskogar, är den för närvarande en aning svårtillgänglig för uthållig forskning i sin naturliga miljö.
Vad Tomasello lyfter fram som den avgörande skillnaden är alltså att medan schimpanser (och alla andra arter) bildar flockar av rent egoistiska skäl, har vi människor en unik förmåga att gruppvis planera till hela flockens bästa. Vi är utrustade med en förmåga till grupptänkande och därmed till en samordning som saknar motstycke hos alla andra djurarter.
Ett ofta citerat exempel på schimpansers förmåga till samarbete är deras apjakt. Förvisso är de i huvudsak vegetarianer, men oj vad de gillar lite färskt kött då och då! När någon i flocken upptäcker att det i närheten finns ett gäng apor, helst röda kolobusapor, sätter jakten igång. Schimpansernas apjakt brukar beskrivas som ett avancerat lagarbete, där en av jägarna driver kolobusflocken framför sig och försöker isolera någon av dess medlemmar som den sedan förföljer från trädkrona till trädkrona. Övriga schimpanser intar positioner som minskar offrets möjligheter att smita iväg och schasar på av alla krafter. Till slut hinner den jagande schimpansen upp den stackars kolobusapan, som genast slits i bitar. Alla schimpanserna skyndar till platsen, men får nöja sig med småbitar. Den stora steken äger den individ som verkligen fångade bytet. Om det är en hanne och flocken innehåller en brunstande hona, kan den lyckosamme jägaren dock visa henne en smula generositet – det kan löna sig!
Enligt Tomasello representerar schimpansernas apjakt emellertid inte ett i förväg planerat och koordinerat lagarbete, utan är en enskild individs initiativ och prestation, medan övriga flockmedlemmar agerar som ”drevkarlar” i hopp om att i alla fall få någon liten smakbit av det byte som jägaren eventuellt lyckas döda. Flocken består helt enkelt av ett antal konkurrerande egoister, som för egen vinning utnyttjar varandra.
På helt annat sätt, menar Tomasello, fungerar ett mänskligt jaktlag. Där planeras jakten i förväg, olika deltagare tilldelas olika uppgifter och positioner, och det är en självklarhet att det fällda bytet enligt en i förväg träffad överenskommelse fördelas mellan lagmedlemmarna. Det handlar alltså om en taktik som alla lagmedlemmar har diskuterat fram och kommit överens om på förhand, och som är till hela gruppens båtnad. ”Grupptänkande”: det är det begrepp som Tomasello lyfter fram som sitt bidrag till den fortlöpande diskussionen om människans särställning i djurriket.
Oväntat nog ägnar Tomasello ingen uppmärksamhet åt den faktor som mer än någon annan kittar samman grupper av människor, nämligen språket. Ett ordrikt språk möjliggör planering och samordning på en nivå som inte ens de mest hängivna primatologer har sett skymten av hos sina studieobjekt. Nog verkar det rimligt att tänka sig att bristande språkförmåga är en viktig anledning till att alla andra primatarter ligger ett gott stycke efter människan vad beträffar framtidsutsikter i en föränderlig värld.
Att en mer eller mindre tydlig rollfördelning finns även hos andra sociala arter än människan, är dessutom ett välkänt faktum. Att vissa individer samlar mat och transporterar till hemmavarande är mycket vanligt. Att sociala rovdjur jagar i samverkan och med viss rollfördelning är också bekant. Att äldre individer har högre status och därmed ett dominerande inflytande på gruppens ”vägval” i olika situationer har beskrivits hos ett stort antal långlivade däggdjur. Vad Tomasello argumenterar för är att vi människor har klivit upp på en högre nivå än den där schimpanser och alla andra djurarter befinner sig vad beträffar samarbete och inte minst planeringsförmåga till hela flockens bästa.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Frågan är dock om han inte har förbisett vad som är den avgörande faktorn bakom denna mänskliga specialitet, nämligen evolutionen av det mänskliga språket. Istället hävdar han närmast axiomatiskt att människor tänker annorlunda än schimpanser: vi äger och de saknar förmåga att grupptänka.
Men finns verkligen denna skillnad? Ideligen dyker det upp artiklar om alla möjliga slags däggdjur och fåglar som uppvisar en imponerande förmåga att skapa en rollfördelning mellan olika individer. Hos många både däggdjurs- och fågelarter har olika individer olika kvalifikationer och beter sig på olika sätt. När ett lejon eller en elefant – eller för den delen en gås eller kråka – sätter igång med något slags beteende, ser eller hör övriga individer av samma art i omgivningen att något är på gång och agerar. En individ som upptäcker en fara eller en möjlighet meddelar omedelbart detta till alla andra individer inom hörhåll, och de reagerar var och en på sitt sätt. Hela flocken reagerar på den enskilda individens signalerande.
Uppenbarligen kan de flesta sociala djurarter kommunicera, men inte med ett språk som har ens tillnärmelsevis samma upplösning som människors. När och hur och varför vår unika pratsamhet har utvecklats är ett spännande problem, men visst är det den som har givit och som ger oss så enastående möjligheter till planering och samordnade expeditioner, det må gälla buffeljakt på savannen eller blixtbesök på månen.
Tomasello borde ha begrundat betydelsen av människans unika kommunikationsförmåga, för då hade han kanske inte behövt satsa på det djärva och svårbevisade antagandet att vi människor har utvecklat ett principiellt annorlunda sätt att tänka än våra nära släktingar, och för den delen även alla andra djurarter. Hans framställning hade blivit mer övertygande om han blickat vidare ut över zoologin och gjort jämförelser även med andra djur än med schimpanserna. Däremot kunde han ha kortat ner eller avstått från en hel del av de terminologiska och filosoferande resonemang som fyller många sidor men utan att göra läsaren särskilt mycket klokare.
Professor emeritus i ekologisk zoologi.