Mitt i ett steg har hon, den mäktiga gudinnan, fått syn på något eller någon. Med sin högra hand är hon på väg att plocka upp en pil ur sitt koger. Tyget i kitonen fladdrar. Jaktgudinnan Artemis har fångats i ett ögonblick av en grekisk skulptör som en gång lät stöpa henne i brons. Idag kan hon beskådas på Louvren i sin förstenade form, som romersk marmorkopia under namnet Artemis från Versailles. (Ibland används hennes latinska namn Diana.)

Vem är hennes nästa offer? Är det något av Niobes barn som hon har fått i uppdrag att avrätta, sedan fjortonbarnsmodern skrutit om sin fruktsamhet? Är det jaktkollegan Orion som hon siktar, han som har hotat att förgöra ”all jordens villebråd, han som dödas av Artemis’ pil /och försätts av henne bland stjärnorna”?

Orden är Jesper Svenbros, hämtade ur hans senaste diktsamling Nattligt symposion, Sölvegatan 2 (Albert Bonniers förlag). I en dröm besöker diktaren det hus i Lund som inhyste Klassiska institutionen och Antikmuseet, där han (och för den delen även jag) en gång i tiden bedrev studier i latin och grekiska. Av alla gipskopior i samlingen är det just Artemis som väcker hans intresse. Hon är placerad under Nikes vinge och kan, får vi veta, även hon göra anspråk på epitetet segergudinna efter att ha givit grekerna segern i ett sjöslag mot perserna.

Ett liknande besök, fast på Nationalmuseums antika skulpturavdelning, skildras av August Strindberg i dikten ”Andra natten”. Museibesökaren imponeras inte över vad han ser. Dianas ”språng” kal­las ”släpigt”. Föga vördnadsfullt utbrister han: ”Jag tycker ni blivit alla så gamla / och färdiga nästan att genast ramla, / men vad värre är, ni blivit så fula / och edra kroppar ha blivit gula. / Man står för en gudaskara, och vips! / Så har man ett hästlass med gammal gips!” Gudarna har mist sin forna glans och inger inte längre respekt.

Om den vita färgen har gulnat i Strindbergs dikt har den aldrig funnits i det antiken som Svenbro vistas i. Poeten föreställer sig de praktfulla färger som en gång har prytt marmorn: blått, rött, gult, grönt och svart. Som en blinkning till sin tidigare diktsamling Samisk Apollon blir tvillingsystern Artemis iklädd en samisk dräkt i bjärta färger och placerad i Vindeln i Västerbotten. Hon åtföljs av en rad sameflickor. Kanske har dessa unga kvinnor sitt ursprung i den grekiska kultstaden Brauron, där de traditionsenligt sjunger och dansar i färgglada dräkter till sin beskyddarinnas ära. De är flickor som den kyska Artemis har fått i sin tjänst som försoningsgåva, sedan invånarna olovligen dödat en åt Artemis helgad björn.

Artemis har hittat en filial till Brauron på Söder i Stockholm, Björngårdsskolan, som diktjaget passerar under sina promenader. I en dikt som återigen utspelar sig i en dröm uppenbarar hon sig för honom. Därmed sällar sig Svenbro till den skara poeter som alltsedan antiken beskriver epifanier: en gudom dyker oförmedlad upp för att inspirera och uppmuntra författaren att beträda en ny bana. I det här fallet uppmanas poeten att inleda ett pedagogiskt projekt på Björngårdsskolan, med körsång som främsta ämne på schemat, i syfte att klargöra gudinnans teologiska väsen. Hur skall hon då förstås? I Nattligt symposion, Sölvegatan 2 uppfattar jag Artemis som beskyddare och välgörare snarare än bestraffare, som övergångens och civilisationens gudinna som leder från vilt till tamt, från barndom till vuxenhet.

Det är inte första gången som Artemis visar sig för människor medan de sover. ”Blott i drömmar Olympen / stiger till dödliga ned”, skaldar Erik Johan Stagnelius i sin berömda dikt ”Endymion”. I efterantika versioner av sagan om Endymion har Artemis-Diana fått ersätta mångudinnan Selene, som förälskar sig i den unge, vackre herden. Stagnelius kallar gudinnan Delia, det namn hon ofta bär i egenskap av mångudinna och som hon har fått efter sin födelseö Delos. Det ”mån­diadem” som bärs av Artemis från Versailles vittnar om denna del av hennes gudinneregister.

Från sin måne får den jungfruliga gudinnan syn på den sköne ynglingen. För att våga komma nära honom söver hon honom för evigt innan hon stiger ned till honom och ger sin ”himmelska kyss”, därmed brytande sitt kyskhetslöfte att inte närma sig någon man. Hos Stagnelius representerar Artemis det upphöjda och ouppnåeliga, det som man gör bäst i att bara drömma om i evig endymionsk sömn, eftersom verkligheten vid ett uppvaknande bjuder på ”ryslig tomhet”.

I Heidenstams roman Endymion (1889) används myten som en liknelse för motsättningen mellan Österlandet och Västerlandet. Österlandet, berättar författaren, sover evigt ung sin skönhetssömn, älskad av det överlägsna Västerlandet men dömt att gå under. Som en representant för Endymion och Orienten fungerar araben Emin som trots sina blott tjugoåtta år redan har ett harem av fruar. Den rika, stolta och ogifta Nelly från det stora landet i väst förälskar sig mot sin vilja i honom. Hon känner sig förmer och föraktar det han står för, men visar sig trots det beredd till underkastelse.

Ett år före Endymion gav Strindberg ut Fröken Julie. Temat överlägsen kvinna attraheras av underordnad man finner vi även här. Och på samma sätt blir rollerna ombytta när kvinnan abdikerar från sin höga ställning.

I den första akten av dramat berättar Julie och Jean för varandra om sina drömmar. Tjänaren Jean har ambitioner: i sin dröm klättrar han uppåt i ett träd. Julie, däremot, sitter på en pelare men längtar efter att få stiga ned, som en mångudinna som blickar ned mot det hon begär.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den aristokratiska Julie ger upp sina ideal. Hon bryter sin kyskhet och underkastar sig en man som hon egentligen föraktar. I Strindbergs idévärld är Julie i egenskap av kvinna dömd att förlora den erotiska maktkampen. Undergång är hennes enda utgång när hon låtit lustan gå före sedlighet. Heidenstams arabiska Endymion döms till döden. Strindbergs dito, Jean, kommer däremot sannolikt att göra karriär, medan fröken Artemis tar livet av sig som en naturlig följd av sin handling. Katastrofen har förebådats av Julies trofasta tik, som i enlighet med sin djuriska natur parat sig med en hund av sämre ras. Som av en händelse heter hunden Diana.

Låt oss nu återvända till Strindberg och gudaskulpturerna, men den här gången i En dåres försvarstal, där huvudpersonen Axel ställer sig framför en plansch som förevisar de grekisk-romerska gudinnorna. Hans avsikt är att hitta formeln för den kvinna som han dyrkar, ”friherrinnan”, i verkligheten Siri von Essen, som skulle bli hans hustru och som också innehade huvudrollen vid uruppförandet av Fröken Julie. Är hon Venus? Nej. Juno? Minerva? Nej, ingendera passar in på det beundrade objektet. Diana, då? Ja! Hon är jungfrulig men lockande och farlig, med ett leende ”blodtörstigt och vittnande om hemliga begär; alltför mycket gosse, alltför litet flicka” (översättning från franskan av Hans Levander). Så har också Julie uppfostrats som en pojke av sin far.

Med grevinnan Julie och friherrinnan Maria beskriver Strindberg högättade kvinnor som har fallit ned från sin piedestal. De är firade gudinnor som mist sin glans och inte längre är värda respekt. ”Ingenting att dyrka! Gud gick inte att uppfinna på nytt; madonnans bild var störtad och kvinnan hade gjort entré, falsk, trolös, visande klorna” (ur En dåres försvarstal, översättning av Hans Levander). Endymion har vaknat ur sin skönhetssömn och funnit verkligheten rysligt tom. Jean har likt jägaren Aktaion sett gudinnan naken och i dubbel bemärkelse avslöjat henne. Den mytologiska logiken säger att Jean måste dö, såsom Aktaion fick plikta för sitt liv. Men Strindberg vänder på det. För honom är gudarna dödliga.

Som omslagsbild till sin bok har Svenbro valt en teckning av Carl Fredrik Hill, där Artemis från Versailles syns placerad på en pelare. Där står den oskuldsfulla jakt-, mån-, seger-, övergångs- och civilisationsgudinnan, upphöjd och spanande, längtande efter att stiga ned till de dödliga: till gagn för dem så länge hon är i deras dröm, till fördärv för dem som har vaknat upp ur den.