japan kan ”ännu en gång leda världen”, ”uppnå en spetsposition i världen”, ”bli motorn för världens ekonomiska återhämtning”, ”vinna mot världen”.

Japans premiärminister Shinzo Abe är sin egen hejaklack. Hans slagord speglar minnen av det fantastiska 1980-talet då världen kom till Japan för att lära sig. Men bubblan sprack, och de senaste tjugo åren har Japan varit ekonomiskt förlamat.

Nu ska det alltså bli slut på det. I december 2012 vann Abe och det liberaldemokratiska partiet (LDP) en jordskredsseger i underhusvalet. Därefter introducerade Abe sitt program ”De tre pilarna” som sägs anspela på en samurajhistoria från västra Japan, Abes hemtrakt. Klanledaren uppmanade sina tre söner att bryta en pil. Inget problem för de starka pojkarna. Sedan band han ihop tre pilar och begärde samma sak. Omöjligt. Sens moral: arbeta ihop.

De tre pilar som tillsammans ska sätta fart på Japans ekonomi kallas, till och med i Japan, lite vitsigt för Abenomics. De två första pilarna, penning- och finansstrategi, fick som planerat Nikkei, börsen, att rusa och yenen att falla. Investeringar och export förväntas öka, deflation förvandlas till 2 procents inflation. Omvärlden betraktade satsningarna med bävan. Var de inte alltför djärva och manipulativa? Men både Abe och den nye chefen för Japans riksbank Haruhiko Kuroda stod på sig.

Det var när den tredje pilen sköts av i juni som olyckskorparna fick något konkret att ta fasta på. Den handlar om strukturella reformer och eliminering av notoriskt krångliga regelverk, från utsliten infrastruktur till försäljning av medicin på internet, från särskilda zoner för utländska företag, ja till och med utländska läkare för deras utländska chefer, till väldig ökning av jordbruksexport och fler dagisplatser. Måldatum: 2020.

under de senaste fem åren har Japan haft sex premiärministrar. Cyniker log snett: Ska Abe sitta kvar i sju år? Andra sa krasst att Abes löften enbart avspeglade ministeriernas traditionella önskelistor.

En typisk fråga är hur infrastruktur, till exempel vägar, broar och tunnlar, ofta anlagda på 1970-talet, ska renoveras. I åratal har det skämtats om LDP-politiker som lovar sina lokala väljare en bro. ”Men vi har ju ingen flod!” ”Jamen då ska ni få det med, om ni röstar på mig.” Symbios mellan politiker och byggindustri har lett till ett otal mutaffärer. Kort sagt, samtidigt som Abe ska spara på statens utgifter för att minska Japans statsskuld, den industrialiserade världens största, ska det pengar till för att uppgradera infrastrukturen. Lösningen tros heta PFI, Privatfinansieringsinitiativet, från 1999: det privata näringslivet ska stå för satsningarna. Men, påpekar kritiker, det är inte bygget utan driften som kostar i längden. Låt enskilda företag ta över flygplatser, hamnar, vägar, tunnlar. Vill de?

Inget blir lättare av Abes avsikt att dessutom göra Japan ”globalt relevant”.

Ta jordbrukspolitiken. Förberedelser pågår för att delta i förhandlingar om Trans-Pacific Partnership (TPP), en frihandelszon omfattande hela Stillahavsområdet. Abe har sagt att det är livsviktigt för Japan att vara med. Andra länder är inte helt entusiastiska eftersom de är rädda för att Japan ska sinka förhandlingarna med sina ofrånkomliga förbehåll, till exempel för ris. Grunden för det japanska jordbruket är små lotter som numera huvudsakligen odlas av äldre bönder. Deras produkter är rikligt subventionerade och ibland exklusiva, äpplen för sjuttio kronor styck till exempel. Abes plan är att jordbruk slås ihop och effektiviseras så att exporten kan växa till mer än det dubbla. Men det skulle innebära en oönskad förvandling för en viktig del av LDP:s väljarkår.

abe begränsar sig dock inte till att förvandla Japans ekonomi. Som ingen japansk premiärminister tidigare är han febrilt verksam också på andra fronter.

Under ett veckoslut i juni ägnade han sig åt Afrika, i samband med en konferens i Yokohama. Målet är större japansk aktivitet, visserligen till godo både för afrikaner och för japanska företag men inte minst för att mota Kina i grind som har stort försprång vad gäller både eftertraktade råvaror från och handel med den kontinenten.

De omtvistade Senkakuöarna i Östkinesiska havet (Diaoyu på kinesiska) är en brännhet fråga. Abes regering vägrar att diskutera den med motiveringen att det inte finns något att diskutera. Punkt. För att få stöd mot Kina som gör anspråk på öarna har Abe rest omkring i Sydöstasien samt försäkrat sig om amerikanskt stöd.

Med två andra grannar, Sydkorea och Ryssland, finns också ötvister. Dispyten med Sydkorea om klippön Takeshima (Tok-do) har kört fast. Däremot lyckades Abe vid ett besök i Moskva få den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att lova komma till Tokyo i höst för att tala om Kurilerna, en 1 300 kilometer lång ögrupp mellan Kamtjatka och Hokkaido. Frågan om deras nationella tillhörighet är olöst sedan andra världskriget.

Sedan har vi kärnkraften. Man kunde tro att frågan var tillräckligt komplicerad på hemmaplan, där alla reaktorer utom två fortfarande står stilla. Abes regering vill starta de 48 övriga. Men Abe har nu dessutom profilerat sig som internationell försäljare av kärnkraftverk. I möte med Frankrikes president François Hollande kom han överens om att gemensamt sälja kärnkraftsreaktorer till Turkiet och vid ett besök i Centraleuropa i sommar väckte han själv intresse för japanska kärnkraftverk också där.

Japanerna har dessutom ett extremt ideologiskt ämne att ta ställning till: ändringar i konstitutionen. Det är den fråga som ligger Shinzo Abe och andra nationalister allra varmast om hjärtat. Konstitutionen skrevs av amerikaner under ockupationen efter andra världskriget. Paragraf 9, ”fredsparagrafen”, är unik eftersom den förkastar krig som en lösning på konflikter. Denna paragraf borde skrivas om för att göra Japan till ”ett normalt land”, som det heter. Men också andra delar vill Abe och hans likasinnade ändra, bland annat att kejsaren ska kallas statsöverhuvud istället för ”symbol för staten”, att flagga och nationalsång ska respekteras och att yttrandefriheten ska kunna begränsas. Ett första steg för att ändra grundlagen är att ändra på reglerna för hur detta ska ske.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Japansk politik har sällan handlat om så många stora och kontroversiella ämnen på en gång. Under den nu två decennier långa ekonomiska förlamningen har många utländska Japanbeundrare frågat sig vart all japansk överlevaranda, handlingsförmåga och uppfinningsrikedom tagit vägen. De har inte bara associerat till Japans prestation att bli världens näst största ekonomi efter andra världskrigets totala nederlag utan också till Meijirestaurationen, då det tidigare isolerade samurajväldet på några få decennier blev en av världens stormakter.

Reaktionerna på hans politik är blandade. En del väljare är intensivt engagerade mot kärnkraft, mot förändring av grundlagen, mot dispyter med omvärlden. Men de flesta enskilda människor vill bara få det bättre: bättre arbetsförhållanden, höjda löner – speciellt om inflationen ska bli 2 procent – men inte högre moms och inte sänkta pensioner. Senkakuöarna bryr de sig inte om, och kärnkraft och energiförsörjning är svårt att greppa.

Jag frågade goda vänner om inte den här perioden när Japan kanske vaknar igen påminner om Meijirestaurationen när shoguns välde störtades av hans egna samurajer och ersattes med en ny, modern tid?

– Nej, blev det omedelbara svaret. Skillnaden är att vi inte har några ledare värda beundran. Våra politiker har bara ärvt sin ställning av fäder och förfäder. Shinzo Abe är politikeradel: far och farfar var politiker och hans hustru är dotter till Nobusuke Kishi, premiärminister både under och efter andra världskriget. Det garanterar ingen storhet.

För Shinzo Abe gäller därför bara en sak: Visa resultat.