Den 9 juli är Argentinas självständighetsdag och landets nya libertarianska regering firar storslaget. Vid midnatt befinner sig president Javier Milei och de flesta av landets guvernörer i byggnaden i den nordliga staden Tucumán, där självständighetsförklaringen undertecknades år 1816. Denna dag, 208 år senare, skriver de under en ny pakt som bland annat proklamerar att privat egendom är okränkbar, att statsfinanserna alltid måste vara i balans, att landet behöver en stor skattereform och att statens andel av ekonomin ska minska kraftigt.

Efter undertecknandet inleder presidenten en nattlig resa till Buenos Aires för att delta vid den första militärparaden på fem år. Stora delar av huvudstaden har spärrats av, men efter lite förhandling förmår jag min Uberförare att släppa mig ganska nära Avenida del Libertador, den 11-filiga boulevarden som paraden äger rum på. I vinterkylan tränger jag in mig bland argentinska familjer utrustade med hopfällbara pallar, filtar, stora termosar och mate-koppar.

Paraden blir en nästan tre timmar lång studie i argentinsk nationalism. Först marscherar veteraner från Falklandskriget. Eller ja, frågan är om de egentligen marscherar. De flesta av männen, som är i minst 60-årsåldern, går inte i takt utan i spontana led, hållande varandra om axlarna. Mellan sig håller de flesta grupper stora banderoller med budskapet Las Malvinas son Argentinas – Falklandsöarna tillhör Argentina. Längs med flera av de sammanbitna ansiktena rinner sakta tårar samtidigt som åskådarna spontant utropar ”gracias!”.

Efter de tusentals veteranernas känslosamma vandring följer Argentinas nuvarande väpnade styrkor. Soldaterna är lika väldrillade som veteranerna var oorganiserade. Mängder av män och kvinnor i olika nyanser av gröna uniformer och beväpnade med alla tänkbara vapen passerar i maklig takt. Helikoptrar och stridsflygplan drar över himlen medan jag huttrar i kylan. Absolut sist kommer de nya stridsvagnarna, enorma stålkolosser med det otympliga namnet TAM 2CA2.

När stridsvagnarna rullar förbi presidentens podium händer det något. Jag har svårt att se exakt vad som pågår, men plötsligt stannar paraden och mängder av män i kort hår, mörk kostym och öronsnäckor strömmar ut på avenyn. De följer en man med yvigt hår och spetsiga polisonger som börjat klättra upp på en av pansarjättarna. Det är Javier Milei som tar sig upp på det rullande fordonet, samtidigt som han pumpar energiskt med sina knytnävar i luften till publikens jubel.

Det är svårt att få grepp om Argentinas nya president. I svenska medier har han fått alla möjliga motstridiga epitet som ”ultrakonservativ”, ”högerpopulist” och ”anarkokapitalist”. Men obestridliga fakta är att Javier Milei, född 1970, är en nationalekonom som varit verksam inom både akademin och näringslivet. Han har varit en flitig författare till både akademiska artiklar och populärvetenskapliga böcker.

Inledningsvis var Milei en konventionell ekonom som specialiserade sig på tillväxt. För omkring tio år sedan hände dock något – han upptäckte den österrikiska ekonomiska skolan. I sin självbiografi El camino del libertario (Libertarianens väg) beskriver han sin första kontakt med författare som Ludwig von Mises, Murray Rothbart och Friedrich Ha­yek. Enligt egen utsaga lade Milei undan tillräckligt mycket pengar för att klara av att köpa mat och betala hyran, resten spenderade han på böcker och ägnade sedan varje ledig stund åt läsning.

Snart var han djupt ideologiskt övertygad om människans självägandeskap, marknadsekonomins överlägsenhet och statens korrumperande kraft. Den ekonomiska forskningen gick hand i hand med den liberala ideologin.

Argentina har under lång tid haft djupa ekonomiska problem. Det land som var ett av världens rikaste vid 1900-talets början är nu fattigare än Ryssland. Den återkommande hyperinflationen har lett till att man, i omgångar, strukit hela 13 nollor på valörerna.

Att de ekonomiska problemen dominerar märks i det argentinska medielandskapet. Om man zappar mellan tv-kanalerna får man ständigt upp nya hetsiga paneldebatter där politiker och ekonomer diskuterar inflation, valutakurser och skatter. Det var här som Milei först blev en kändis för den argentinska allmänheten. Med knivskarpa argument och våldsamma raseriutbrott förklarade han pedagogiskt Argentinas problem och vad som borde göras åt dem. Samtidigt var han spexig, underhållande och udda.

Exempelvis deltog Milei i pratshowen Incorrectas 2018. I tjugo minuter pratade han med programledaren Moria Casán, Argentinas egen Oprah Winfrey, om tantrasex, sin libido och hur han såg på äktenskapet som ett dåligt värdepapper. Han drog sig inte från att ge råd: ”Att många män kommer snabbt beror på att de har en dålig relation till onani.” Det är svårt att tänka sig framstående svenska nationalekonomer göra något liknande.

Även med argentinsk standard är Milei en excentriker. Han hade en svår barndom med en pappa som misshandlade honom både fysiskt och psykiskt. Under lång tid hade han ingen kontakt med sina föräldrar. Däremot är hans relation till sin syster Karina så nära att många undrar vem det är som egentligen bestämmer. Vicepresidenten Victoria Villarruel verkar exempelvis blivit helt utfryst efter att ha hamnat i konflikt med Karina Milei.

Syskonen delar ett intresse för spiritualism och religion. Karina har tidigare arbetat med att läsa tarotkort och Javier har sagt att han kommer att konvertera till judendomen efter att hans ämbetstid har tagit slut.

Presidenten är också en hund­älskare ut­över det vanliga. Det händer att hans framträdanden försenas eftersom han envisas med att hälsa på alla hundar han möter på vägen till scenen. Han har fyra hundar, men säger sig ha fem. Hans första hund Conan avled för några år sedan, men Milei menar att han fortfarande kan samtala med Conan i sitt huvud och räknar med honom i hundantalet. De fyra nya djuren är klonade efter Conan och döpta efter Mileis ekonomiska förebilder Murray Rothbart, Milton Friedman och Robert Lucas.

”Argentinarna tror att staten är till för att ge dem saker – de har länge röstat på den som kan ge dem mest.”

Mileis valkampanj fokuserade stenhårt på de ekonomiska frågorna. Den kända motorsåg han släpade med sig på sina valmöten symboliserade hur statens utgifter våldsamt skulle skäras ner. Det viktigaste vallöftet var att eliminera inflationen genom att få budgeten i balans och sluta trycka pengar. På sikt menade Milei att det skulle rädda Argentina från kriserna och leda till tillväxt och bättre levnadsstandard för första gången på länge. På kort sikt var han dock tydlig med att krisen skulle fördjupas och fattigdomen öka.

Mileis öppenhet om att det skulle bli sämre innan det blev bättre var ett nytt grepp i argentinsk politik. Tidigare har politikerna tävlat i att bjuda över varandra i ohållbar generositet. Bara någon månad före valet i november 2023 avskaffade exempelvis de styrande peronisterna inkomstskatten för alla utom dem med de absolut högsta lönerna, vilket ytterligare spädde på statens underskott och inflationen. Mileis krassa realism fick många argentinare att se honom som en välkommen motsats till den populistiska politik som dominerat under lång tid.

Några timmar efter paraden möter jag Bertie Benegas Lynch vid den argentinska kongressen – hans arbetsplats. På grund av självständighetsdagen är byggnaden tom och kall. Ett fåtal vakter får hjälpa oss med att låsa upp dörrarna till plenisalen, som har mer likheter med en pampig opera än dess svenska motsvarighet. Därefter slår vi oss ned i cafeterian för att prata om den argentinska politiken.

Bertie Benegas Lynch är fortfarande ny på jobbet. Bara ett år tidigare jobbade han fortfarande som ekonom i privat sektor och hade inga planer på att bli politiker. Men en dag ringde hans vän Javier Milei och några månader senare var han vald till det argentinska underhuset för Mileis parti La Libertad Avanza. Nu tillbringar han dagarna som sekreterare i finansutskottet och som frontsoldat i det argentinska kulturkriget, ett krig som handlar om statens roll i samhället – inte om högläsning på bibliotek.

Hans förklaring till att landet har hamnat i sitt prekära ekonomiska läge, med kroniska budgetunderskott och skenande inflation, är att: ”Argentinarna tror att staten är till för att ge dem saker – de har länge röstat på den som kan ge dem mest. Att vinna kulturkriget och ändra synen på staten är viktigare än de enskilda reformerna.”

Mileis regering har under sitt första år vid makten fått budgeten att gå ihop och inflationen att sjunka från 25 procent per månad i slutet av 2023 till drygt två i slutet av 2024. Under de första månaderna ledde nedskärningarna till att fattigdomen ökade kraftigt, men därefter har utvecklingen vänt åt rätt håll. Flera mätningar visar att fattigdomen redan under hösten sjönk under nivån vid Mileis tillträde.

Enligt Bertie Benegas Lynch räcker det inte. Om man inte vinner debatten om statens roll kommer Peronistpartiet snart tillbaka till makten. ”Peronisterna tror att staten är den produktiva sektorn – fundamentalt motsatt mot verkligheten. De anklagar oss för att hata de fattiga, vi har en svår uppgift i att förklara att omfördelning gör männi­skor ofria.”

Inte blir det lättare av att peronisterna lagt beslag på klassiskt liberala koncept som rättigheter. ”De talar ständigt om rättigheter, men deras rättigheter är inte som våra. När peronisterna delar ut rätten till en värdig bostad [artikel 14b i den argentinska konstitutionen] lägger de också skyldigheter på resten av befolkningen, skyldigheter som går tvärtemot rätten till privat egendom.”

Peronisterna, menar Benegas Lynch, anser att staten är till för att tillgodose varje människas samtliga behov och tillhandahålla ett ständigt ökande antal rättigheter, både sociala och ekonomiska. Under en period var gratis fotboll på tv en nationell rättighet. Alla har dock inte samma rättigheter. Kvinnor går i pension vid 60, medan män behöver vänta till 65 och en procent av de statliga jobben är vigda åt transpersoner.

Bertie Benegas Lynch har ett namn på den peronistiska ideologin: assistentialism. Han menar att det är ett dekadent förhållningssätt som förlitar sig alltför mycket på att staten ska lösa varje slags problem. ”Vi behöver ha ett ömsesidigt förhållande mellan stat och befolkning som bygger på att de flesta klarar sig själva.”

Än så länge är det ett avlägset mål. Bara ungefär 6 miljoner argentinare jobbar officiellt inom privat sektor. De ska inte bara finansiera 4 miljoner offentligt anställda, utan också 21 miljoner pensionärer och bidragstagare. Därutöver jobbar ungefär 6 miljoner till på den svarta marknaden och betalar inte en enda peso i skatt.

Det är med kulturkriget som bakgrund som man kan förstå den kontroversiella internationella allians som Milei bygger genom att återkommande möta Trump och den spanska ytterkants­högern VOX. ”Vi håller inte med Trump om mycket. Han har helt fel om protektionism och migration, men kampen mot socialismen är den viktigaste. Vi får ta de allierade som finns.”

Den traditionella högern runtom i världen är för kompromissvillig och ängslig för de argentinska libertarianernas smak. Bertie Benegas Lynch menar att Mileis rörelse följer sina principer istället för opi­nionsundersökningar. Om den argentinska rege­ringen hade förflyttats till Sverige hade den inte nöjt sig med halvhjärtade förslag om gårdsförsäljning av alkohol, Systembolaget hade rykt lika fort som hyresregleringen. Inom en månad av Mileis tillträde släpptes hyressättningen fri i Argentina. Sedan dess har hyrorna sjunkit med 40 procent och antalet tillgängliga hyresrätter har ökat med över 300 procent i Buenos Aires.

Libertarianerna lever dock inte alltid som de lär. Hittills har Milei skjutit avskaffandet av valutarestriktionerna framför sig – vilket försvårar utrikeshandel och får internationella investerare att tveka. Anledningen är att den sjunkande inflationen är regeringens största politiska framgång. Att lyfta på restriktionerna skulle sannolikt leda till en kortvarig ökning av inflationen när pesokursen korrigeras till sitt marknadsmässiga värde. Troligen kommer rege­ringen att bibehålla restriktionerna fram till mellanårsvalet i oktober 2025, när man hoppas kunna kraftigt stärka sitt stöd i parlamentet.

I nuläget är den officiella och den inofficiella kursen relativt nära varandra, men om det sker någon störning i världsekonomin kan det snabbt ändras. Då skulle det kunna bli extremt kostsamt före regeringen att upprätthålla den reglerade växelkursen och man kan återigen tvingas devalvera sin valuta, en impopulär och skadlig åtgärd. Milei försöker köpa den potentiella valsegern i oktober med stora ekonomiska risker.

Den nya argentinska högern har populistiska drag, och militärparaden visar tydligt hur Milei gärna spelar rollen som den starke ledaren. Men framförallt vill han framställa sin rörelse som grundad på vetenskapligt baserad ekonomisk politik, frihetliga ideologiska övertygelser och förnuftiga, men omfattande och radikala, reformer. Bertie Benegas Lynch anser att de argentinska libertarianerna krigar, tillsammans med Trump, mot gemensamma fiender till vänster. ”Det kommer alltid finnas människor som vill leva på andra, det är ett krig som aldrig tar slut.” Längs med vägen försöker de sprida frihandelns evangelium. ”Vi kan bli en förebild om vi lyckas i Argentina”.

Ska Argentinas libertarianer lyckas återstår mycket att göra. Alla de argentinska ekonomer jag talat med är överens om att landets ekonomi är trasig på så många sätt att jag inte vet var jag ska börja. Men arbetet är inlett – kan pakten med guvernörerna omsättas i praktisk politik är de på god väg.