Det är inte märkligt att det blev liv i luckan: uppdraget som kyrkans beslutande organ gett var att göra en varsam översyn av 1986 års kyrkohandbok, inte att ett självutnämnt kvinnligt kompisgäng i maktens centrum skulle producera en helt ny. Men så blev det och ut kom en kyrkohandbok av milt uttryckt skiftande kvalitet.

Ni minns kanske hur Kungliga Musikaliska Akademien och Sveriges kyrko­musiker gav svidande kritik när banden till det kyrkomusikaliska arvet kapades och att Svenska Akademien förbluffades över det taffliga språket? Teologer skakade på sina huvuden och undrade över kompetensen hos den lilla krets som gett sig själva uppdraget att omformulera gudstjänsternas innehåll. Den nya kyrkohandboken kuppades helt enkelt igenom.

Nu är det dags igen. En notis i tidningarna skvallrade om att Svenska Bibelsällskapet beslutat att det år 2026 ska finnas en nyöversättning av Nya testamentet. Då är det femhundra år sedan den ­första svenska bibelöversättningen kom. Jag, som ägnat stor del av mitt liv åt exegetik – bibelvetenskap – och tolkningsfrågor satte teet i halsen när jag läste om de obskyra planerna. Den senaste svenska officiella bibel­översättningen av Nya testamentet kom så sent som år 1981. Vid millennieskiftet var även översättningen av Gamla testamentet färdig och hela Bibel 2000 kunde då tas i bruk. Båda översättningar är resultatet av många års gediget och koncentrerat språkligt, historiskt och litterärt översättnings- och tolkningsarbete.

Bibel 2000 var den sista svenska bibel­översättningen som utfördes inom en statlig ram. Efter de förändrade relationer mellan stat och kyrka kommer det i fortsättningen att vara kyrkan själv som ansvarar för framtidens översättningar av Bibeln. Medlen för det finns i en bibelfond, en fond som består av pengar som kommer från intäkterna av försäljningen av Bibel 2000.

Så varför ska bibelfonden nu tömmas på många miljoner för att göra en icke-­efterfrågad nyöversättning av NT-81, som inte ens har fått leva och verka i en generation? Svaren jag finner är krystade. Ett av dem är att en ny översättning skulle vara ett bra sätt att uppmärksamma 500-årsjubileet. Men vore det då inte bättre att lyfta fram och fira Bibel 2000? Ännu märkligare blir det när jag får klart för mig att remissinstanserna var iskalla när förslaget kom för några år sedan. Svenska kyrkan ansåg att det inte behövdes någon ny översättning. Ändå har Svenska Bibelsällskapet, där svenskkyrkliga representanter sitter, nyligen beslutat om att sjösätta projektet. Känner ni igen mönstret?

Klåfingrigheten har även drabbat Den svenska psalmboken, som antogs år 1986. Nu ska det in nya inkluderande psalmer, läser jag. Besluten kring psalmboksprocessen lider även de av brist på transparens. Det är en förstudie som inletts, men den kyrkliga kommunikationen beskriver det som att en ny psalmbok ska tas fram. Mönstret, igen.

Det är alarmerande att olika kyrkliga instanser och nätverk behandlar våra heliga böcker utifrån ett postmodernt perspektiv. Ingenting får längre vara ifred och förbli, utan allting ses som relativt och ska flyta med i tidens ström. Ingenting silas längre genom ett evighetsperspektiv, som manar till försiktighet med och ansvar för vår tradition. Vi människor ska inte få känna igen oss, göra ord och tankar till våra, innan de byts ut av de självutnämnda och klåfingriga.

Så sjung psalmen Bereden väg för Herran med hög röst framför tv-gudstjänsten i advent och jul, lyssna till orden om Fridsfursten och Sonen med särskild andakt. Mitt stalltips är att de snart är borta och att Jesusbarnet i krubban förvandlats till hen.