Vid stanforduniversitetet i Kalifornien förestod författaren Wallace Stegner från mitten av 1940-talet och ett kvartssekel framåt den erkänt förnämsta av alla creative writing-utbildningar i USA. Dit kom 1958 den unge lovande Wendell Berry från Kentucky, först som student, därefter ett par år som assisterande lärare. Han publicerade sin första roman, som blev väl mottagen, och började en tid senare undervisa vid University of New York.

En litterär karriär i de innersta av kretsar låg öppen. Då hoppade Berry av den nyss äntrade karusellen för att med sin unga familj flytta hem till den lilla orten Port Royal i norra Kentucky, alldeles invid Kentuckyfloden. Där är han född och uppvuxen, där hade såväl föräldrarna som deras föregångare i ett antal generationer bakåt bedrivit jordbruk.

Det var en livsform han valde, där ordbruket skulle utvecklas parallellt med jordbruket, som delar av en och samma helhet. Min gård, skriver han i ett sammanhang, blir mitt bidrag till konsten att vara här.

I ett dussin år slet han hårt tillsammans med hustrun Tanya för att restaurera det lilla eftersatta jordbruket och samtidigt återuppliva de kunskaper om bondeyrket han som barn och yngling hade skaffat sig, i kontrast till de moderna, industriella metoder som dominerade jordbruket överallt i landet. Därefter samlade han sina erfarenheter och sina övertygelser i en samling essäer som fick titeln The Unsettling of America (1977). Det var en sträng vidräkning med ett USA som enligt författaren befann sig i djup kris. Boken räknas idag som en modern klassiker, jämförbar med Aldo Leopolds A Sand County Almanack eller Rachel Carsons Tyst vår.

Sin kritik av det amerikanska samhället i allmänhet och dess industriella jordbruk – dess agribusiness – i synnerhet har Wendell Berry oförtröttligt drivit, varierat och fördjupat genom ett halvt sekel, främst i en lång rad essäböcker.

Det amerikanska jordbruket är utsatt för en systematisk inre kolonialism, där industrins och ekonomins starka intressen exploaterar naturens och samhällets resurser på ett sätt som hotar att ödelägga dem. Jordbrukets industrialisering har gjort de flesta bönder överflödiga – USA har idag fler fängelseinterner än bönder – och löst upp banden av sammanhållning mellan mark, människor och andra levande varelser. Utbildningssystemet bidrar, enligt Berry, till den negativa utvecklingen genom specialiseringen, som innebär att kunskapen i något avseende ökar men framför allt fragmentiseras.

Nyligen fyllde Wendell Berry 81 år. Han har ett omfattande och ännu växande författarskap bakom sig, av essäer, romaner, noveller och poesi. I sina essäer är han, som nämnts, kritikern som med allt tydligare röst och allt påtagligare auktoritet gått tillrätta med ekonomer, politiker, vetenskapsmän. Om essäerna är lag, kan resten läsas som evangelium. Romanerna och novellerna är ett slags mer eller mindre utopiska modeller för hur det skulle kunna vara. I hans vision förenas ett framåtblickande perspektiv med värden som individuellt ansvar, gemenskap och medvetenhet om traditionen. Berrys klara prosa skapar en närvaro och en äkthet som får ting och människor att lysa. Romaner som A Place on Earth (1967), Jayber Crow (2000) och Hannah Coulter (2004) är minnesvärda exempel på det.

Wendell Berry menar inte att vi alla borde blir bönder men vi kan överta den sortens ansvarsfullhet som jordbruket står för. Det innebär att iaktta trofasthet gentemot gemenskapen och platsen, handla lokalt, lära oss hur man skapar och sköter ett hem, utföra ett gott arbete som är långvarigt och vackert, bli ansvarsfulla gentemot andra levande varelser, lära oss sparsamhetens konst – även om vi inte flyttar tillbaka till jorden.

Vad han däremot menar och konsekvent håller fast vid är det envist individuella perspektivet, som han i stor utsträckning övertagit av äldre amerikanska lärofäder som Thomas Jefferson och Andrew Jackson. Hans stora insats ligger sannolikt i att han möjliggör bättre lösningar för framtiden genom att förändra vårt sätt att tänka, via nyckelbegrepp som helhet, personligt ansvar, lokal förankring.

Til syvende og sidst är Wendell Berry ett lysande exempel på hur långt det individuella engagemanget och den kloka erfarenheten i förening kan nå. Han är en av dem vars röst når ut till läsare och lyssnare över hela USA. Där står han idag i jämbredd med Thoreau.