PÅ CYKEL TILL UKRAINA

Sommaren 2022 tog jag mig på cykel ner till Ukraina via Baltikum och Polen, till Lviv. 2023 cyklade jag drygt 2 000 km runt de delar av Ukraina som var orörda av kriget, förutom luftangreppen förstås.

Ett år senare, i augusti och september 2024, cyklade jag i Ukraina igen. Det blev 1 650 kilometer, varav 1 000 längs fronten. Resan var på eget initiativ och utan något sällskap. Genom att färdas så ville jag skilja mig från journalister som kör bil – ofta tillsammans med en så kallad fixare, en infödd medarbetare, som föreslår och bokar upp intervjupersoner och vid behov tolkar. Jag ville inte att det skulle finnas något filter mellan mig och de soldater jag fick träffa.

Ut till frontområdena gick det inte att ta cykeln, på grund av vägspärrarna. Istället kördes jag dit av brigadernas pressofficerare, ibland försedd med skyddsväst och hjälm som de lånade ut. Fram till själva fronten släpptes jag inte, av säkerhetsskäl.

Jag kan inte ukrainska. De samtal som återges i denna artikel förde jag på ryska, någon enstaka gång på engelska.

CHARKIVFRONTEN SEPTEMBER 2024

Jag plockas upp av pressofficeren och fotografen ”Lys”, 48 år, före detta boxare, tyngdlyftare och tight end i amerikansk fotboll. Han är huvudet längre än jag. Lys är hans nom de guerre, det betyder räv och han visar sig ha en del av sitt totemdjurs personlighet: snabb i allt och med ögon ständigt vakna. Som många andra veteraner har han fått ryggproblem av de skyddsvästar han burit, om det nu inte beror på boxningen eller den amerikanska fotbollen. I alla fall har han så allvarliga besvär att han befriats från aktiv tjänst och det är därför han nu är pressofficer och fotograf. I den senare egenskapen dokumenterar han systematiskt kriget med sin Nikon.

Vi åker 50 km nordost om Charkiv i hans egen bil, en Toyota stadsjeep. Han kör ryckigt, han höll på att bränna första röda ljuset redan. ”Jag lärde mig köra vid fronten, där fanns inte många fordon. Här i stan har folk alla möjliga idéer.”

Vi närmar oss frontområdet. ”Det är lite farligt här”, säger Lys, ”drönarna. Så helst kör vi ut besökare på natten. Förstås utan tända lyktor. Jag var nära att krocka med en stridsvagn en gång.” Varför vi ändå ger oss iväg nu på dagen förblir outrett. Det är molnfritt och ingen nämnvärd vind, noterar jag, idealiskt flygväder för drönare.

Stäppen är som en idealiserad tavla av sig själv: böljande, öppen, oändlig. Lys: ”Ja, den är vacker, särskilt i skymning och morgondis och på olika sätt varje gång.” Vi passerar nygrävda försvarsställningar. Här och där har granater slagit ned och bränt åkrarna kolsvarta. Sönderskjutna bondgårdar. En utbränd stridsvagn. ”Er?” ”Vår, det var en drönare.” ”Jag beklagar.”

Lys tillhör en territorialförsvarsbrigad. Sådana försvarar området där de satts upp och rekryterar bland ortsbefolkningen. De tilldelas äldre materiel än de ordinarie brigaderna men sätts ändå in i strid på ungefär samma villkor som dessa. ”När vi försvarade oss mot ryssarna förs­ta gången [våren 2022] hade vi inga stridsvagnar och inget artilleri. Och en enda granatkastare. Den hade jag hand om. I övrigt bara handeldvapen plus gamla Maxim kulsprutor. Vi stred mot ryssen med samma vapen som Churchill använde i boerkriget 1900! Först senare erövrade vi det vi behövde från ryssarna.”

Lys anser att de första som anslöt till territorialbrigaderna var de bästa. Men många av dem har stupat.

Han parkerar Toyotan under ett träd men kamouflerar den också med nät. Vi ska byta till en bil med REB, Radioelektronna borotba, utrustning för elektronisk bekämpning, sådan som stör ut fiendens drönare. Annars är det för farligt att fortsätta. Vi befinner oss 10 km från nollinjen.

Medan vi väntar på REB-bilen förevisar Lys sin personliga utrustning. Hjälm. Automatkarbin. Fyra–fem magasin. Ryggsäck med hygienartiklar, matskål, kameran förstås. Skyddsväst. Hållare för vattenflaska. Fyra tourniqueter, sjukvårdsväska, kniv, sax, handskar utan fingertoppar och med förstärkning i handflatorna, ”för när man gräver”. Mobiltelefon och en bärbar laddare till den. Två handgranater, tyska, ”mycket bättre än de amerikanska”.

I strid, eller snarast på väg dit, gissar han att infanteristen inräknat handeldvapnet bär en utrustning på 40 kg.

Lys har köpt nästan allt han har på sig för egna pengar, för att grejerna som finns på öppna marknaden är bättre än vad staten ger rekryterna. Det gäller även västen och hjälmen. Där får jag förklaringen till alla militäraffärer jag ser i denna del av Ukraina. De heter saker som Tactica, Kamouflage och Punishment. De militärgröna kortbyxor jag köpt i Charkiv för att mina cykelbyxor nötts sönder gör i linningen reklam för sig själva med lappen: ”BORN BY REVOLUTION. HARDENED BY WAR.” Affärerna dök upp genast efter storanfallet, säger Lys.

Jag får pröva att bära skyddsvästen och finner den oväntat tung, också hjälmen är tung. Bara att gå genom terrängen, utan automatkarbinen som hela tiden måste slå mot kroppen, är påfrestande med dessa på sig.

REB-bilen dröjer än. Medan vi väntar lutar Lys förarsätet bakåt, jag gör likaledes med passagerarsätet och vi låtsas båda sova ett tag. Sen berättar Lys om sin tid som stridande soldat.

Av alla de olika granatkastare han arbetat med var den finska bäst. Den spanska var förfärlig. Den ryska 120 mm:s var lättanvänd och bra. Han hade också sett tjeckiska och polska. Ammunitionen var olika för samtliga. Ingen begrep hur granatkastare och ammunition pytsades ut till de olika förbanden. Därför tvingades befälhavarna kontakta varandra och byta så man hade rätt ammunition till rätt kastare.

Soldater får lön förstås, från 20 000 hryvnia i månaden till 3 000 euro i månaden. Ju farligare uppdrag desto bättre betalning. (När detta skrivs i november 2024 är en hryvnia värd ungefär 25 svenska ören och en euro 11,60 svenska kronor. Således ett spann på ungefär 5 000 till 35 000 kronor.)

Lys eget hus blev sönderskjutet tidigt i kriget. Han bodde då nära ryska gränsen, längs vägen från Charkiv till Belgorod. Han gör ingen sak av det: sådant händer i ett krig.

Ingen som inte själv varit med i kriget förstår hur det är, säger Lys. Den genomsnittliga invånaren i Charkiv förstår inte heller, hon har egentligen inte fattat att fronten ligger så nära det egna hemmet, arbetet och barnen.

Lys anser inte att ryssarna har dålig stridsvilja. Han har varit med om att den siste ryssen i ett förband vägrat ge upp fast han fick löfte om god behandling. ”Så då var vi tvungna att döda honom.” Jag anmärker att den ryska stridsviljan kanske beror på barriärförbanden – förband ­bakom de framryckande som har till uppgift att skjuta de egna om de retirerar eller flyr, en sovjetisk tradition – och Lys säger att det kan nog hända, ”men de gör sitt på sitt sätt. Det är en tidsfråga innan de skaffar sig såna drönare som vi hittills är ensamma om. Nu har de också lärt sig att gömma sig i terrängen. Det kunde de inte alls i början. Och de rycker inte längre fram i konvojer som det var lätt för oss att skjuta sönder, utan i små grupper.”

När Lys var vid Donetskfronten dödade han många med sin granatkastare. Han såg resultatet i realtid via spaningsdrönare. ”Jag tänkte ibland att det var otroligt hur dumt de ryckte fram och hur lätträffade de var, jag hade ingen lust att döda fler, men det var min uppgift.”

Han säger också att ukrainska soldater ibland skjuter sig själva istället för att låta sig bli tillfångatagna. De vet att tortyr väntar dem. ”Ryssarna är konstiga.”

Efter flera timmar kommer REB-bilen, en brittiskregistrerad jeep, och sen kör vi i ilfart på skogsvägar fem kilometer till en kompanistab som ligger i ett övergivet hus. Där bor chefen för ett infanterikompani och hans två ställföreträdare.

Det lilla huset är huvudsakligen oskadat. Byn i övrigt är det inte. Det var en gång en kolchos så arkitekturen måste ha varit en styggelse redan innan den förstördes. Alla hus är sönderskjutna, brända bilvrak ligger strösslade omkring, ett vattentorn med hål i vissnar i kapp med gräset vid dess fot.

Kompanichefen och hans ställföreträdare har inrett huset med mattor på golvet och ett spritkök i hörnet. Rent och välordnat, ett gult skohorn blänker husligt på sin spik. Elektricitet finns men inte rinnande vatten.

I källaren har de byggt kojer. Där övernattar de, och där arbetar de. På ett litet skrivbord står en storskärm som visar flera delbilder samtidigt. De kommer från drönare och tillsammans visar de hela den del av slagfältet som kompaniet har ansvar för, i direktsändning och utan avbrott. Ingen människa syns på de bilder jag ser. En drönares flygtid är begränsad men när batteriet tar slut är redan en annan på väg. Flera flyger samtidigt, från olika håll.

Fienden har skjutit på det lilla huset men hittills inte träffat. Tio meter utanför dörren är gräset bränt och där ligger bastanta och samtidigt sylvassa rester av granaten från en rysk salvpjäs, ett vapen som skjuter en svärm artillerigranater samtidigt. Om det inte var en lyckträff verkar fienden veta ungefär var kompaniledningen bor, och riskfritt är det väl inte att vistas på husets markplan. Ändå är det just vad vi nu gör.

Åtföljd av en av de ställföreträdande kompanicheferna, ”E.F.”, en man i 35-årsåldern med vaken blick, marscherar vi några kilometer till en ”position” som man säger i Ukraina, en försvarsställning. Den ligger fyra kilometer från noll­linjen. Där finner vi två man som svettiga i värmen gräver i en förbindelsegrav som leder fram till en 120 mm sovjetisk granatkastare. Förbandet har erövrat vapnet från ryssarna.

Granatkastaren och allt annat är väl dolda under träden och med kamouflagenät. Jag hoppar ner i förbindelsegraven och ser att den är någon decimeter djupare än jag är lång. Varför då detta grävande, undrar jag, räcker det inte som det är? E.F: ”Ju mer du gräver desto längre lever du.”

Hundra meter bort från eldställningen har tre personer sitt skyddsrum och underjordiska vistelseort. Möss, flugor, getingar. Mössen äter allt. Mat naturligtvis som därför är inlåst i gamla ammunitionslådor från USA, eller hänger i ihopknutna plastpåsar från en stång, men även sladdar och kablar.

De har en egen router, monterad i ett träd. Den kan inte ryssarna avlyssna, påstår de. I deras skyddsrum-sovkvarter har de uppkoppling via Starlink, och alla använder sina mobiltelefoner som de vill. El kommer från en dieselgenerator, även den nedgrävd och kamouflerad.

Livsmedel, vatten och ammunition levereras i skymningen eller gryningen då varken natt- eller dagdrönare ser. ”Aleks” – i det civila kock – visar med stolthet och tillfredsställelse i sin mobil hur en drönare filmat en direktträff på fienden från hans granatkastare.

Det är välordnat och rent. Det finns en papperskorg nere, ännu en på markplanet. Lys, E.F. och jag bjuds på korv och bröd och te. Alkohol finns inte, den finns aldrig vid den ukrainska sidan av fronten. Den lilla uteplatsen framför ingången till skyddsrummet där vi sitter är också kamouflerad.

De har stridit i två och ett halvt år. Aleks har inte varit hemförlovad mer än en gång på hela denna tid. Och då i bara fem dagar. ”Varför”? ”För att vi har för lite folk.” Han klagar inte över det, däremot över bristen på ammunition. ”Vi skjuter ett skott när ryssarna skjuter tio.”

De är i ställningen i fem–sex dagar åt gången tills de blir avlösta av en ny grupp på tre. När deras kompani stred i Bachmut fick de inte någon avlösning på två månader. Då sov de i tvåtimmars­paket, vakade i två timmar och sov sen igen.

Alla tre är runt 50 år. Medelåldern i territorialbrigaderna är hög, konstaterar E.F. I storm- och elitbrigaderna är den förstås lägre, säger han. (När jag senare får hälsa på hos ett elitförband, ett marininfanteri, konstaterar jag att den inte nödvändigtvis är det, i alla fall inte genomgående.)

Så går vi tillbaka, ganska raskt, och jag får för mig att det är för att det ska vara svårare för drönare att hitta och skjuta på oss. Stigen går genom lövskog och är utmärkt med mörkblå plaststrimmor på trädgrenarna. Här och där måste vi ut i öppna fältet för där har fiendens artilleri slagit ner och bränt allt. Vid ett tillfälle stannar E.F. och lyssnar, för att efter några sekunder fortsätta igen. Jag frågar efteråt varför han stannat och han svarar att han hörde drönare, men sen hörde han hur drönaren flög bort från oss. Vad vi skulle ha gjort om den inte hade flugit bort får jag inte klart för mig.

Så körs vi tillbaka i REB-bilen samma väg vi kommit. Återigen i rasande fart. Från golvet i baksätet hoppar en gasmask upp i knäet­ på mig av krängningarna och jag frågar om den. Är de verkligen rädda för gasanfall? ”Jodå”, svarar E.F., ”ryssarna har använt gas. Inte här, men när vi var i Donbass anföll de med gas. Ända sedan krigets början har de också använt splitterammunition och fosfor. Fosfor bränner allt: människor, järn, sten.”

I Lys’ bil nu igen passerar vi ut ur frontområdet. Vid vägspärren ut ur det sticker en polis in hakan genom rutan och ber om lösen. Lys: ”Ja, vad var den nu?” Han letar i mobiltelefonen. Polisen ler: ”Ha en bra dag.”

Så rullar vi in i Charkiv igen. Varför skjuter ryssarna på staden? frågar jag Lys. Civila dör, skadas eller blir utbombade men beskjutningen har ju ingen effekt på kriget som helhet, vare sig taktiskt eller strategiskt? Han håller med, men svarar: ”Det är ryssarnas sätt att få oss att älska dem. De vill visa att de är hänsynslösa och när vi förstått det tror de att vi ska börja älska dem och ge upp.”