Medan europa lämnar ett viktigt val i Tyskland bakom sig pågår nu förberedelserna för nästa. Emmanuel Macrons femårsmandat – le quinquennat – lider mot sitt slut och skramlet inför första rundan i franska presidentvalet i april 2022 är redan i full gång. Vad har då presidenten som bär smeknamn efter den romerske himmelsguden egentligen lyckats uträtta under sina snart fem år vid makten? En hel del om man ser till hans politiska mål. Parallellt förbereder sig den franska regeringen för att axla ordförandeskapet i europeiska rådet redan i januari.

När Macron i september 2017 lade ut texten om EU i sitt tal vid Sorbonneuniversitetet i Paris var ledorden ett ”suveränt, enat och demokratiskt Europa”. EU styrs visserligen av samma mellanstatliga Lissabonfördrag idag som när Macron till toner av Beethovens An die Freude tog emot En marche-anhängarnas jubel efter valsegern i maj 2017. På ett mer konkret sätt har dock flera viktiga steg tagits i den franske presidentens riktning.

Unionen har fått sin första militära budget och stärkt sitt försvarsindustriella samarbete. Man har tagit ett tydligt ledarskap om industrins gröna omställning och målet om en 55-procentig utsläppsminskning. Frontex, EU:s myndighet för gränsbevakning, har också fått en rejäl förstärkning med en ny fast kår med mål om totalt 10 000 anställda 2027. Att man dessutom fått en egen uniform stärker såklart symboliken av EU som en suverän kraft i ordets rätta bemärkelse.

Andra franska segrar som kan nämnas är EU:s rymdsatsning på 15 miljarder euro med målet göra Europa till en global spelare i rymdkapplöpningen, utökningen av utbytesprogrammet Erasmus budget, samt den symboliskt viktiga ”Konferensen om Europas framtid” som inleddes i maj i år.

Macron har alltså en hel del frukter att skörda i Europapolitiken, men det betyder inte att hans egna väljare är övertygade om att förlänga hans kontrakt i Élyséepalatset. Redan nu flockas möjliga utmanare framförallt till höger i fransk politik. I extrem­högern har Nationella frontens Marine Le Pen fått sällskap av den intellektuella rockstjärnan Éric Zemmour, även om han när denna text skrivs ännu inte formellt meddelat sin kandidatur. Det välfyllda startfältet gäller dock även för det traditionella högerpartiet Republikanerna.

Här finns bland annat Michel Barnier, en senig bergsklättare från Savojen som lyckades hålla ihop EU under brexitförhandlingarna. Trots sin framtoning som en seriös och respekterad politiker på EU-nivå har han under sin valkampanj mest kommit att förknippas med en rejäl dos populistiska förslag om att återta Frankrikes ”juridiska suveränitet” från EU och lova en fransk folkomröstning om invandringen.

Frågan är om Barnier ens har en chans mot favoriten Xavier Bertrand, en uppkomling från Champagne som försöker lansera sig som ”folkets man” och utmana eliten i Paris. Att han som ny parlamentsledamot fick smeknamnet ”Flocfloc” – för ljudet från hans gummisulade skor på nationalförsamlingens marmorgolv – kanske delvis ger fog för denna ovanliga franska anti-elitism.

Mitt i allt detta försöker självfallet ”Jupiter” göra allt för att övertyga fransmännen om att få fortsätta sin transformation av den union som den belgiska utrikesministern Mark Eyskens 1991 kal­lade för ”en ekonomisk jätte, en politisk dvärg och en militär mask”.