Länge svävade jag i villfarelsen att den skarpa omsvängningen vad gäller Sveriges gränser, såväl territoriella som moraliska, inte var en konservativ trend utan enbart ett liberalt korrektiv, för att främja frihet och andra liberala storheter. Tecknen i skyn börjar dock bli för många för att man ska kunna blunda för den konservativa våg som sköljer över samhället, i stort och smått. Ungdomars vurm för lp-skivor, ungdomars vurm för kassetter – de där man fick spola med en penna för att spara batteri, som ohjälpligt trasslade sig, och vars främsta (möjligen enda) kvalitet ligger i att de tillhör en förgången tid.

Så kallade huskvinnor som vill beundra sin man och bli försörjda. Generation Greta som visade sig vara sverigedemokrater och moderater – gamla moderater. Magdalena Andersson som plötsligt hade ”Jag älskar Sverige” som främsta talepunkt, och den uttalade ambitionen att göra Sverige mer som Sverige (var förr) som främsta mål. Hennes partikamrater i Göteborg vill bygga upp trädgårdsstaden igen, samtidigt som de moderna Babelstorn som spritt sig över landet glänser allt mindre, i spåren av konstruktionsfel och konkurser. Timbro ger ut en rapport där man förordar rivning av gamla nya städer, till förmån för nya gamla städer. Och glöm AI: det senaste inom digital high tech är ”digitala” frimärken, frimärkskoder man själv präntar ned på analoga papperskuvert med analog penna. Vanliga analoga frimärken framstår vid en jämförelse som moderna. En subversiv protest om någon, som gått hela varvet runt.

Och så den oväntade vändningen rörande könsändringslagen, vars slutliga parlamentariska öde i skrivande stund inte är klart. Istället för en klang- och jubelfest i frihetens namn, möttes förslaget av oväntat stora protester, med rikslikaren Agnes Wold i spetsen. Och när till och med Jan Guillou kritiserar lagen anar man vad klockan är slagen.

Här skulle många invända att man inte behöver vara konservativ för att tycka att 16-åringar inte ska få bestämma om de ska få gå från flicka till pojke, och vice versa, på samma sätt som många invänder att man inte behöver vara konservativ om man är rädd för handeldvapen och bombattentat. Det må man tycka, men här är det inget mindre än en konservativ Zeitgeist på språng.

Se bara hur partisystemet knakar i fogarna, med nya mer eller mindre oheliga allian­ser. Socialister och liberaler går liksom före demokratins införande numera i takt. Moderater som försvarat SD uttrycker nu avsmak för SD, samtidigt som de går över till KD, medan kristdemokrater vänder sig till SD, för att sedan slå sig ihop med gamla socialdemokrater, samtidigt som övriga socialdemokrater tar avstånd, samtidigt som de själva förordar en politik SD tidigare hade monopol på. Här behövs ingen GAL-TAN – det är konservatismen som bryter sig in i vänster­-höger-skalan. Där kan den – liksom tidigare liberalismen – placera sig till både vänster och höger, alltmedan förskräckta social- och nyliberaler söker skydd.

Om partierna förr slogs om att vara mest liberala, kommer de i framtiden att strida om vem som är mest konservativ. S kan åberopa att de omsatte den konservativa folkhems­idén i praktisk politik; C att de är det mest konservativa parti Sverige någonsin haft; KD att de föddes ur kravet på bibehållen kristendomsundervisning; V att de sedan länge tyckt att allt var bättre förr; MP att de länge varit motståndare till modernitet; SD att de kallade sig konservativa in­nan det blev modernt. Liberalerna kan möjligen få bekymmer. Men de har å andra sidan bekymmer oavsett Zeitgeist.

Värst blir det möjligen för M: de är verkligen konservativa men dras med uppfattningen att det är finare att vara liberal, och kommer ogärna att vilja ge upp det liberala ledet i sin liberalkonservatism. Risken finns därmed att de inte kan dra nytta av sin guldsits. Å andra sidan kan själva framhärdandet i att man inte är konservativ snart sorteras in som konservatism det med, en vemodig enträgenhet att hålla fast vid det gamla, den tid då ingen var konservativ, och ännu färre vågade erkänna det.