Det kränger och svänger, loopar varvas med raksträckor där kroppen hinner återhämta sig från den fysiska och psykiska ansträngningen. Ian Kershaw kunde inte ha valt en mer passande titel till sin översikt över Europas historia 1950–2017. Till skillnad från hans förra bok To Hell and Back (2015), som behandlar tiden 1914–1949, har inte denna någon rätlinjig och rak berättelse med två världskrig och ett katastrofalt slut. ”This is rather a story of twists and turns, of ups and downs, of volatile shifts, of a great and accelerating speed of transformations. Europe since 1950 has been a roller-coaster ride, complete with thrills and scares.”

I boken skildrar Ian Kershaw ett Europa i förändring från kalla kriget till kommunismens kollaps i slutet av 1980-talet och globalisering, framväxten av en internationell terrorism och massmigrationen under 2000-talets två inledande decennier. Som titeln antyder var det en process med hastiga och oförväntade vändningar samt upp- och nedgångar.

Kershaw inleder sin magistrala framställning över efterkrigstidens Europa i hastig förändring med 1950-talet och inte, vilket annars är brukligt, med återuppbyggnaden av Tyskland efter kriget. Det är uppenbart att kalla kriget mer står i fokus i denna fristående andra del än tyskarnas långsamma och smärtfyllda väg tillbaka till en vardag. Det är dock ett val som borde ha diskuteras mer av Kershaw än vad han gör, för det är inte självklart att börja med kalla kriget. Läsare som är intresserade av att få veta vad som skedde direkt efter det senaste världskriget får alltså läsa slutet av den första delen. En start i krigets slutskede och direkta återhämtning hade gett en annan ingång i det som sedan skildras. Att kalla kriget hade sin orsak i freden 1945 vet i och för sig de flesta, men en god historiebok ska också leva länge. Detta är dock blott en smärre skönhetsfläck – Ian Kershaws Roller-Coaster kommer att stå sig länge och att döma av de utländska recensionerna räknas den redan nu som en klassiker.

Hur ser då färden ut? Resan startar med Koreakriget (1950–1953). Då begynner kapplöpningen om makten i världen mellan ett redan starkt Amerika och ett Sovjetunionen i växande. Bakgrunden till kriget var att Nordkorea attackerade Sydkorea med Stalins tysta godkännande, varpå USA svarade med en egenhändigt ledd attack under FN-flagg. I den politiska maktkampen kom atomvapnen att spela en viktig roll som avskräckande hot. Med Koreakriget följde därför kalla kriget, och resultatet av konflikten mellan USA och Sovjet blev ett Europa som var uppdelat i två halvor. Båda supermakterna var upptagna av säkerhetspolitik. Atombomber fanns på båda sidor och hotbilden var som allra värst mellan åren 1950–1962.

Nato bildades 1949. Samma år bildades Västtyskland, som sex år senare gick med i Nato. Sovjetunionen svarade med att skapa Warszawapakten – och en militär kapplöpning inleddes mellan supermakterna och de båda blocken. Berlinmuren stod klar i augusti 1961. Med resandet av Berlinmuren upphörde staden Berlin, det tudelade landet Tyskland och kontinenten Europa att vara epicentrum för stormakternas maktkamp. Motsättningarna spreds till resten av världen. Allra värst blev det med Kubakrisen 1962, då var ett nytt världskrig mycket nära.

Kalla kriget gav emellertid upphov till en motreaktion hos befolkningarna i berörda länder. I väst växte antikärnvapenrörelsen fram. Sitt stöd fick den främst från den välutbildade medelklassen och från vänstern. Kershaw påpekar att folk levde inte enbart i en konstant och hysterisk skräck för den stora Bomben. Nöjeslivet blomstrade och populärkulturen sprängde existerande ramar genom att producera rockmusiken, existentialismen och tv-mediet med flera nya konstnärliga och litterära inriktningar och masskulturella uttrycksformer. Ekonomin var god, på båda sidor om muren. Han jämför förtjänstfullt utvecklingen i väst med den i öst och konstaterar ett välstånd i öst också, om än inte på samma nivå som i väst.

En annan trend i utvecklingen efter andra världskriget utvecklades på det globalhistoriska planet: två decennier efter kriget gav England och Frankrike upp sina koloniala innehav. Det utgjorde en viktig impuls till att väcka det politiska medvetandet hos de forna kolonierna, och en mäktig befrielserörelse såg dagens ljus.

Ytterligare en utvecklingslinje under denna period var den demokratiernas konsolidering som följde med kalla kriget och de forna koloniernas avveckling. Perioden 1950–1973 utgjorde en gyllene ålder som såg en ekonomisk uppgång i inte enbart Västeuropa utan också globalt. Kännetecknande för denna blomstring var framväxten av välfärdsstaten och konsumtionssamhället. Städerna expanderade och arbetsmarknaden var gynnsam: jobben ökade i antal, lönerna steg och arbetstimmarna sjönk. Fler kvinnor trädde in på arbetsmarknaden. Hemmen utrustades med bland annat telefon, tvättmaskiner, frysar, television samt bilar. Människor fick pengar över i plånboken och reste utomlands på semester; turism blev big business.

Han uppmärksammar i det sammanhanget de skandinaviska ländernas framgångsväg med socialdemokratiska regeringar och en välfärdsstat finansierad av höga skatter. Här (eller längre fram i boken) saknar jag dock en mer utförlig diskussion om den successiva nedmonteringen av de skandinaviska ländernas välfärdsstater som har ägt rum under slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet, och som har debatterats mycket, också internationellt.

Kershaw urskiljer flera betydande vändpunkter i utvecklingen – fixpunkter på den historiska färdbanan då vagnen kränger till rejält eller rent av störtdyker. En sådan omvälvande händelse var 1968 års revolutioner. I väst kännetecknades 1968 års händelser av studentprotester, likaså i de skandinaviska länderna, men i öst utspelades istället Pragvåren, som slutade i tragik med Warszawapaktens brutala invasion. I väst handlade 1968 om en generationsrevolt, i öst däremot om politisk frigörelse. Men som Kershaw emellertid påpekar: oppositionen mot USA:s militära engagemang i Vietnam var däremot en rörelse som var bredare än 1968 års universitetsrevolter.

Andra vändpunkter var oljekriserna 1973 och 1979, som resulterade i panik i världen. Efterspelet av den iranska revolutionen 1979, då Irans monark, shahen, avsattes i en landsomfattande revolution och ersattes av en islamistisk regim styrd av ayatolla Ruhollah Khomeini, pågår på sätt och vis än med upprepade konfrontationer mellan USA och Iran.

Ännu en vändpunkt kom med murens fall 1989, som blev slutet på kalla kriget. Nyckelfigurer i det skeende som utgjorde denna historiska vändpunkt var Michail Gorbatjov och Helmut Kohl. Som Kershaw klokt påpekar: ”At crucial junctures such individuals personally played a decisive part in Europe’s transformation.” Allt har inte således handlat om strukturer, utan Kershaw ger också utrymme åt enskilda aktörer, individer, som i kraft av sin personlighet påverkade utvecklingen åt ett visst håll. Terrorattacken 2001 utgör en historisk händelse som påverkade på en global nivå, vilket även gäller kriget i Syrien som också får avsluta boken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kershaws historiska översikt imponerar. Att han kan perioden utan och innan står utom allt tvivel. Han skildrar inte bara de hastiga politiska, ekonomiska och sociala förändringar som Europa gick igenom, utan också de kulturella förändringar som skedde (i urval). Ett av bokens bästa kapitel heter ”Culture after the Catastrophe”, där han med säker hand guidar läsaren genom arkitekturens, konstens, litteraturens och musikens förändringar under perioden. Elvis och rockmusiken, för att inte tala om Beatles, förändrade hur människor såg på och värderade bland annat sexualitet. Det gjorde också gayrörelsens framväxt. Dylika kulturella förändringar brukar som regel få litet utrymme i historiska översikter av det här slaget, men Kershaw vill visa hur de strukturella förändringarna på en politisk och kulturell nivå griper in i varandra, ungefär som vagnarna i ett långt tåg. Svänger den ena, gör den andra det också.

Ett annat intressant spår som författare vanligtvis inte tar med i översikter är historiebruk. I ett mycket givande avsnitt tar Kershaw upp hur kalla kriget inte enbart utkämpades mellan två supermakter i storpolitiken och på de båda sidorna om muren, utan också i boklådor och på offentliga torg, ”on the battlefield of historical myth, memory and interpretation”.

Det finns således mycket positivt att säga omKershaws bok. Min kritik siktar in sig på ett övergripande plan, i synen på helheten och hur den återges. Till skillnad från nöjesattraktionen är inte historiens berg och dal-bana förutbestämd i sin bana – någon räls utlagd av Gud eller annan högre makt existerar inte. Det är Kershaw medveten om, men som läsare får jag ändå känslan av determinism i förloppet; att det exempelvis var förutbestämt att Pragvåren 1968 skulle sluta i blodbad. Men varför ägde den alls rum om inte människorna verkligen trodde att det politiska tövädret hade kommit för att stanna? I efterhand kan det tyckas givet att Warszawapakten och Sovjetunionen skulle gå in och markera hårt, men det var inte det när det begav sig. Det hade varit bättre, tycker jag, att konsekvent utgå från dåtidens upplevelser, att så att säga färdas i vagnens riktning och ta del av människornas upplevelser.

Framtiden är oviss, ett oskrivet kapitel, men om tiden och tillfälligheterna tillåter det ges uppdraget åt Ian Kershaw att få blicka tillbaka och skriva en bok om tiden vi nu benämner samtid men som imorgon är historia. Få historiker gör det bättre.