Den uppretade församlingen bestående av män från de många ickeryska minoriteterna i landet var inte övertygad om att en insats i kriget mot Ukraina var något för dem. ”Vadå framtid?” svarade en av männen, ”vi har inte ens en nutid.” Scenen var en av många som under den tidiga hösten delades världen över från skakiga mobilinspelningar.

”Ryssland är inte ett land som andra.”

Det är lätt att glömma, men Ryssland är faktiskt en federation av delrepubliker, närmare bestämt 22 stycken, var och en med sin egen konstitution, sitt eget officiel­la språk och parlament. Landet är inte en enhetlig, etnisk-rysk nationalstat. Även om Kreml allt oftare vill understryka att det ryska folket har en särställning. I ovan nämnda Dagestan utgör ryssar en liten minoritet på 3,6 procent av befolkningen. Landet är byggt på århundraden av spänningar mellan centrum och periferi, mellan axeln Sankt Petersburg–Moskva samt resten av landet. En utdragen historia av kolonisering och imperiebyggande som har varat mer än ett halvt millennium. Ryssland är inte ett land som andra, i resten av Europa har man sedan länge lämnat imperier och kolonisering bakom sig.

Det är denna historia som statsvetaren och Rysslandskännaren Lena Jonson tar sig an i Volga och inre Ryssland. Floden börjar långt norröver från Moskva och passerar sedan genom ett tvärsnitt av Rysslands mångetniska delrepubliker. Från den nordliga tajgans skogbeklädda ödemarker till stäppen som löper hela vägen från Volgas strandbäddar till Mon­goliets gräns mot Kina. Men detta är ingen reseskildring i ordets traditionella bemärkelse. Jonson reser tillbaka i tiden, till en tid när Moskva var blott ett rike bland många andra och nomadiska stäppfolk från söder och öst dominerade det som idag är Rysslands ”inre”. Hon visar på hur Moskvas överhöghet, oavsett om dess skepnad är Tsarryssland, Sovjetunionen eller Ryska federationen, måste understrykas i den ständiga dragkamp som existerar mellan centrum och periferi.

Sedan Sovjetunionens fall har många västeuropéer levt med det implicita antagandet att Ryssland, till slut, skulle bli lite mer som Europa: demokratiskt, postkolonialt och framförallt med ett mjukare och mer modernt förhållningssätt till det forna imperiet, lite som Frankrike eller Storbritannien. Men någon sådan västerländsk omvändelse har vi inte sett. Snarare tvärtom. Ryssland har, på grund av sin mång­etniska karaktär och federala struktur, mer karaktären av ett 1800-talsimperium än något idag existerande europeiskt land. Ett sådant imperium måste, om det vill vidmakthålla sin centralstyrning och sammanhållning, ständigt släcka bränder eller tända helt nya för att bibehålla eller återta terräng.

Likt Habsburg har Ryska federationen både lugna delar utan större självständighetsanspråk och delar som aldrig kommit över faktumet att de införlivades, i regel med tvång, i det ryska imperiet. Tatarstan, som ligger norr om den stora stäppen, röstade faktiskt 1992 för självständighet. Men beslutet ansågs icke-konstitutionellt av ryska högs­ta domstolen. Majoriteten av folket i Tatarstan är muslimer och kulturen är särpräglad. Imperiets sönderstyckning hade kunnat gå betydligt längre i början av 1990-talet om inte Jeltsin till slut satt stopp.

Men Putinregimen har gått betydligt längre än att bara försöka förhindra ytterligare separatism. Jonson visar hur Putinåren har inneburit ett stärkande av centralmakten med allt vad de innebär av förstärkt rysk-etnisk och ortodox identitet på bekostnad av provinserna. Återupprättandet av det storryska imperiet inleddes redan 1992 med kriget mot Moldavien och införlivandet av den märkliga utbrytarrepubliken Trans­nistrien. Sedan har vi de båda krigen i Tjetjenien. Krigen i Georgien 2008 och Ukraina 2014 följer naturligt i denna utveckling, liksom kriget mot Ukraina­ 2022. Ryssland har aldrig tagit paus från imperietraditionerna och det är knappast någon slump. Vladimir Putin och hans regim återupprättar vad de upplever vara Rysslands självklara ställning på Euroasiatiska landmassan. I Moskva tog historien aldrig slut.

—

Se Lena Jonson i samtal om Volga och det inre Ryssland med Adam Cwejman.
I ”Veckans bok” på Axess TV!