Attentatet mot Charlie Hebdo vållar fortfarande många förgreningar i debatten i Paris. Tidningen har blivit tunnare sedan dess främsta mördats, men fortsätter att gå i främsta ledet mot rasismen. Ingen ateist har heller förordat mord på muslimer.

I Pakistan har en partiledare och tidigare järnvägsminister lovat 200 000 dollar åt den som avrättar Riss, ny chefredaktör för Charlie Hebdo. Han vill likaså ”kompensera” mördarna Kouachis och Coulibalys familjer för deras lidanden. Riss för sin del har nyligen fått sin bostad fotograferad av två islamister, kända hos polisen.

En mångårig medarbetare på tidningen, tillika frispråkig essäist och aktiv i Anna Lindhs stiftelse är Caroline Fourest. I sin nya bok Éloge du blasphème (Grasset) försvarar hon den riskabla friheten att häda:

”Hotade av fanatiker, censurerade av de fega, fortsätter fria andar att slåss på alla fronter […] för en värld där troende och icke troende är jämställda, där ingen religion har särskilda privilegier, där man skrattar åt dem som skräms och tillsammans håller huvudet högt mot de våldsamma.”

I 94 länder av 198 bestraffas hädelse, i 20 länder med dödsstraff. För några år sen utgav Charlie ett temanummer om ”den mjuka sharian”: Charia Hebdo. På omslaget en glad Muhammed: ”Hundra piskrapp om ni inte redan dött av skratt!” Resultat: mordbrand på redaktionen. En grupp försökte få Qatar att köpa tidningen och därmed stoppa hädelserna.

De muslimska föreningarna tycks eniga om det oförlåtliga att karikera en Muhammed som gråtande bedyrar ”Jag är Charlie” och ”Allt är förlåtet”. Det sunnitiska islam förbjuder visserligen sina anhängare att avbilda Muhammed, men förbudet kan inte gärna gälla en satirisk tidning skriven av ateister i en sekulär demokrati.

På internationella dagen mot rasism i våras såg jag organisationer tåga genom Paris med plakat som fördömde islamofobi men inte islamism, salafism, antisemitism. Det vaga begreppet islamofobi har lett till att ett fotbollslag gått med på att duscha i shorts. Den som bekämpar extremism anses skyldig till rasism. Det finns ju inga raser. Men det finns rasism som gör olikheter i ursprung, utseende och smak till förhatliga egenskaper.

För några grupper – som Collectif contre l’islamophobie en France (CCIF) – är det islamofobi ifall man utvisar terrorister eller inte solidariserar sig med terrormisstänkta eller med imamer som hetsar mot judar. Rättsväsendet ses som en fiende, i vart fall som partiskt. Eleverna som vägrade en tyst minut för Charlie ursäktas med föraktet för de fattigas och koloniserades religion.

Rimliga åtgärder beskrivs som islamofobi. Är muslimer känsligare än agnostiker och ateister som saknar en himmel att trygga sig till?

Samtidigt är muslimska mödrar förtvivlade över att fransk lag tillåter minderåriga att lämna landet förutsatt de har pass och id-kort. Deras söner har försvunnit för alltid med tusen kronor för en enkel till Istanbul.

Inrikesministern har föreslagit att imamer ska gå en ettårig kurs på universitet i medborgarkunskap och språk innan de tillåts leda en församling och predika i en moské. Protesterna är lätta att förutse.

Att hitta ursäkter åt dem som valt terrorism är att förakta dem som trots motgångar och utsatthet vägrar att bli bödlar. Är det för att de var föräldralösa som mördarna sköt korrekturläsaren på Charlie Hebdo och polisen Ahmed, båda muslimer? Är det för att de var offer för rasismen som Merah, Kouachi och Coulibaly dödade ett judiskt barn, en muslimsk militär, en svart polis? Nej, de dödade dem för att de var rasister – utan humor, utan medkänsla.

Brodern till Kouachi växte upp under samma villkor men sa sig aldrig haft en tanke på att gripa en kalasjnikov eller hämnas på Europa eller ha sexslavar – sådant som utmärker jihadisternas patriarkala samfund.

I Frankrike förbjuder lagen uppmaning till hat på grund av ”kön, sexuell läggning, religion eller ursprung, sant eller antaget”. Sedan revolutionen förbjuder dock ingen lag hädelse, blasfemi. Detta land har upplevt samarbetet med Hitler och deportationen sin judiska befolkning (av 42 000 återkom 811). Därför tolererar man inte en upprepning. Och därför är det förbjudet att förneka just Förintelsen.

Ståuppkomikern Dieudonné har kallat sig Charlie Coulibaly. Då man bad honom respektera antirasistiska lagar såg han sig som ett offer för ett system som upprätthålls av judar, homosexuella och frimurare. Finansierad av Iran har han gjort en homofobisk antisemitisk film. Förklädd till nazist styr han där en lastbil med sin vän Förintelseförnekaren Robert Faurisson för att krossa en person kallad Sankta Shoah. I en sketch låter han sin son fråga ”Pappa, finns jultomten?” för att få svara ”Nja, och gaskamrarna?” Varefter journalisten Patrick Cohen får höra: ”När jag hör dig prata, Patrick Cohen, då säger jag bara, fattar du, gaskamrarna… synd!”

Den nya vågen av antisemitism förklär sig till antisionism. Det månghundraåriga ropet ”Död åt judarna!” har för första gången sedan den tyska ockupationen ekat genom gatorna i Paris. Synagogor har attackerats, judar skändats på offentliga platser. Ilan Halimi kidnappades och torterades till döds av ett gäng som trodde sig kunna pressa hans familj på väldiga summor; man utgick ifrån att alla judar är rika. Ett ungt par överfölls i sitt hem och kvinnan våldtogs för att förråda den inbillade förmögenheten. I kosheraffären i januari 2015 sköt terroristen bara dem som uppgav att de var judar. Mohammed Merah i Toulouse grep en åttaårig flicka i håret och sköt henne i huvudet i en imitation av SS Einsatzgruppen när de avrättade barn i Europas getton. Dessa mördare åberopar Allah i en ödesdiger förvrängning av vad islam står för: fred.

I kampen mot detta barbari är Frankrike just nu en förebild.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I Sverige och Frankrike kan man skoja med kristendomen, gyckla med påven, framställa Jesus och profeterna i drastiska roller. Skrattar man åt islam beskylls man för diskriminering och rashets. Med sitt drama om profeten Muhammed (Le fanatisme,ou Mahomet le prophète) anföll Voltaire 1741 hyckleri och fanatism. Det kan idag sättas upp i Paris endast under polisbevakning.

Inskränker man yttrandefriheten tystar man även de muslimer som vågar förkasta fundamentalism och kräva frihet för kvinnor och likhet mellan könen. Västliga livsformer kan tyckas oanständiga och förtjänta att kritiseras. Men vi stänger inte in kvinnor, förlänger inte deras kjolar och huvor, misshandlar inte homosexuella, censurerar inte film, teater, litteratur.

Det heter att vi gjort oss av med känslan för det heliga. Men det heliga är inte bara en motsats till det profana. Man behöver inte vara troende för att känna att det är något heligt att ge sitt liv för sitt land eller för dem man älskar. Vårt västerländska samhälle idag – påpekar Caroline Fourest – är det första som på en gång är helt fritt och, trots alla brister, mer etiskt än andra vi känner i historien.

Många, främst inom vänstern, har lärt sig att fördöma Europa för dess kolonialism, förtryck av svarta, folkmord, och kristendomen ses som de vita imperialisternas religion. Men vår världsdel är samtidigt den första som förbjudit slaveriet (som frodas på andra håll), och dess upplysningsidéer röjde väg för vår tids rättighetsförklaringar.

Utvecklingen har det senaste halvseklet sakta gått mot större frihet, rörlighet, demokrati – med undantag för de islamiska länderna. De kristna som fördrivits från Mellanöstern fanns där sex sekler före islam. Det finns ingen kyrka i Mecka, Saudiarabien.