Många människor – inklusive jag själv – lever idag sitt liv på ett sådant sätt att en av de mest spännande saker man regelbundet utsätts för är risken att missa en deadline (snarare än, till exempel, att försvara en stockverksbefästning mot framträngande fiender).

Men naturligtvis förekom det även förr – ja till och med på stockverksbefästningarnas tid – att människor missade deadlines.

Ett av historiens, eller i vart fall litteratur­historiens, mest dramatiska exempel på någon som kommit lite för sent är Karl den store. Närmare upplysningar härom finns i det frans­ka hjältekvädet Rolandssången från mitten av 1000-talet.

Rolandssången skildrar riddar Rolands kamp i ”den spanska marken”, det vill säga det karolins­ka rikets gränsområde i söder. Den har som sin historiska kärna minnet av nederlaget i slaget vid Roncevaux (eller Roncesvalles) år 778, men skalden har bättrat på historien en aning. Det verkliga slaget utkämpades mot baskerna – i alla tider lika skeptiska mot sina större grannar – men i dikten slåss Roland för kristenheten mot ”saracenerna”, det vill säga de muslimska morerna.

Det frankiska arriärgardet blir omringat av saracener under en marsch över Pyrenéerna, tillbaka till Frankrike. Roland slåss tappert mot övermakten med sitt svärd Durandal, men när han och hans män inte förmår värja sig längre blåser han i hornet Olifant. Det är en nödsignal till kejsar Karl och huvudstyrkan, på andra sidan passet.

Trots redan nästan olidligt intensiv action höjs därefter temperaturen ytterligare. Rolands huvud sprängs (!) av kraftansträngningen.

Om man, bland alla skribenter i svensk språkhistoria, skulle behöva välja en översättare av Rolandssången skulle valet utan tvekan falla på Frans G Bengtsson. Ibland är universum i harmoni med sig självt, för Bengtsson har också verkligen presenterat en kongenial översättning av delar av dikten (1929). I den lyder passagen så här: ”Högt blåser Roland: vånda är och nöd / i hornets rop. En blodström väller röd /fram ur hans mun: sin tinnings ben han spränger. / Långt bort den kallelsen bland bergen går; / till kejsaren, där han bland passen står […]”

Roland är uppenbarligen av segt virke, för han dör inte omedelbart, trots detta sitt predikament. Faktum är att han i hela 44 verser fortsätter irra runt på slagfältet. Han utstöter böner till den ­heliga jungfrun, förlorar medvetandet och vaknar igen, och släpar sig upp på åtminstone tre bergskammar för att se ut över la douce France åt norr.

Samtidigt skildras hur kejsar Karl hör Rolands hornstöt och skyndar till undsättning över bergen. Men ska han hinna? Den anonyme skalden gör sitt allra bästa för att hålla spänningen uppe, med otaliga cliffhangers, staplade ovanpå varand­ra. Flera gånger känner Roland döden komma. Den kommer till hans huvud och ögon. Lite senare kommer den till hans ben. Därefter, efter ytterligare några verser, kommer den till hans hjärta. Och till sist, efter maximalt utnyttjande av läsarens tålamod, dör Roland faktiskt. I samma ögonblick anländer kejsar Karl, precis för sent, och gråter bittra tårar över sin paladin.

Så låt vara då att människor kunde komma för sent även förr. Men detta att komma för sent är ändå i huvudsak ett modernt fenomen.

För den medeltida människan var den jordiska tiden nämligen klart underordnad evigheten. Visserligen var människans tid utmätt – och med kristendomens messians­ka tänkande hade människor övergett den i alla tidigare kulturer dominerande cirkulära tidsuppfattningen för en linjär dito. Men det var inte denna korta utmätta tid som stod i förgrunden för människors uppfattning om sin plats i världsalltet, utan den eviga salighet – eller fördömelse – som väntade efter döden.

Renässansen innebar en existentiell avsakralisering, såtillvida att människans jordiska tillvaro gradvis blev till det huvudsakliga föremålet för nästan all intellektuell verksamhet. Männi­skor blev därmed akut medvetna om att tiden var en begränsad resurs – kanske den enda begränsade resursen.

”Något paradoxalt ökar alltså risken att bli försenad med just en hårsmån ju mer
in­gående för­beredelser man gör.”

Detta var förvisso en omvälvande upptäckt. Insikten att det var ett moraliskt imperativ att utnyttja tiden så effektivt som möjligt fick fullt genomslag med industrikapitalismen på 1800-talet. Kulmen nåddes med tidsstudiemän som med tidtagarur i handen studerade hur lång tid det tog för en industriarbetare att skruva i en skruv. Det stora namnet framför andra inom tidsstudier är Frederick Winslow Taylor (1856–1915), ingenjör och kväkare från Pennsylvania. Taylor, som har kallats ”den förste managementkonsulten” (om detta är beröm eller en anklagelse kan man låta vara osagt), gjorde till sin livsgärning att studera hur linjeorganisationer med vetenskapliga metoder kunde rationaliseras. Att Taylor var just kväkare var knappast en slump; kväkarnas förkunnelse kännetecknas ju inte minst av sin bestämda och okuvliga strävan efter förenkling. Deras livsidé är enkelhet och rättframhet i allt: liturgi, församlingsliv, bekännelse – och industriproduktion.

Sverige utmärkte sig i sammanhanget genom sin könsjämlika anda, som gjorde att inte bara manliga industriarbetare blev föremål för tidsstudier. Från 1920-talet utvecklades det som med tiden skulle bli fokhemsbyggnormen ”Svensk köksstandard” bland annat av ­svenska tidsstudiemän, som iakttog hur husmödrar utförde sitt dagliga arbete, och därefter räknade på vilka anpassningar som kunde göra detta arbete lättare.

Men när tiden, från och med tidsstudiemännens 1800-tal, börjar mätas alltmer exakt uppstår allt fler möjligheter att komma för sent. Något paradoxalt ökar alltså risken att bli försenad med just en hårsmån ju mer ingående förberedelser man gör.

Någon som blev varse detta inpå bara skinnet var Adolf Erik Nordenskiöld. Han gick till väga föredömligt metodiskt när han 1878 gav sig ut för att hitta Nordostpassagen, det vill säga segelleden mellan Atlanten och Stilla havet norr om Sibirien. Målet var att kunna genomsegla hela passagen utan att behöva övervintra.

Den 22 juni 1878 avseglar fartyget Vega från Karlskrona, och gör till en början god fart. Men i slutet av augusti, när expeditionen har kommit gott och väl halvvägs, får man sakta farten på grund av drivis. Nordenskiöld anförtror loggboken att ”(ä)fven den ifrigaste polarfarare kan i längden ledsna på idel is, grund och dimma”, en upplysning som man naturligtvis inte har några svårigheter att ta för god. Slutligen, på eftermiddagen den 28 september, efter mer än tre månaders seglats, fryser Vega fast i packisen i Koljutjinskajaviken. Då befinner sig expeditionen mindre än en dagsseglats från Barents sund och öppet hav.

Detta skulle nog kunnat få vem som helst att bli lite sur, särskilt som Nordenskiöld beräknade att de hade hunnit ut till öppet vatten om de hade avseglat från Karlskrona blott några timmar tidigare. Men man måste nog ha ganska lätt för att skaka av sig motgångar för att kunna bli polarfarare. Nordenskiöld noterar visserligen att det hela är förargligt, men låter inte missödet tynga honom nämnvärt. Han ägnar istället en produktiv vinter åt att studera sibiriska nomader. Och det hela slutar minst sagt lyckligt – i april 1880 anlöper Vega Stockholm i triumf och Nordenskiöld upphöjs till friherre av Oscar II.

För två andra upptäcktsresande fick det betydligt mer katastrofala konsekvenser att de kom för sent med en hårsmån. Robert O’Hara Burke och William John Wills ledde år 1861 en expedition som hade som mål att korsa den australiska kontinenten från söder till norr, för att på det sättet vinna kännedom om dess vid denna tidpunkt helt outforskade inre.

Expeditionen utgick från Melbourne och arbetade sig långsamt men stadigt norrut. På en plats vid den lilla floden Cooper Creek, nästan vid halvvägspunkten, upprättade de ett basläger. Där skulle huvuddelen av expeditionen stanna med vatten, mat och andra förnödenheter, medan Burke och Wills skulle försöka den sista svåra etappen till Carpentaria­viken vid havet i norr.

Man hade nog kunnat räkna ut på förhand att Australiens fram till denna tidpunkt outforskade inre gott hade kunnat få förbli outforskat utan att mänskligheten därigenom skulle lida någon nämnvärd förlust. Den långa vägen till Carpentariaviken visade sig, föga förvånande, bestå huvudsakligen av rödaktig öken, med ett och annat rafflande inslag av rödaktig halvöken. Nära kusten tillstötte dessutom, som omväxling, öde malariaträsk.

På grund av de besvärliga förhållandena – temperaturen steg regelmässigt till över femtio grader i skuggan – tog färden till kusten och tillbaka längre tid än planerat. De som väntade i baslägret vid Cooper Creek hade fått förhållningsorder om att vänta i tre månader för att därefter – om Burke och Wills då inte hade dykt upp – återvända till Melbourne.

När Burke och Wills på eftermiddagen den 21 april 1861 äntligen nådde Cooper Creek, efter fyra månaders strapatser, fann de till sin inte obetydliga besvikelse lägret övergivet. Lite proviant fanns visserligen kvarlämnad i en nedgrävd depå, men detta var ändå mer eller mindre liktydigt med en dödsdom.

Att dö en sådan död hade man kanske kunnat leva med (om uttrycket tillåts): att våga allt i ett dödsföraktande tärningskast och förlora. Man hade kanske kunnat leva med det, om det inte vore för att resten av expeditionen – med vatten, mat, och utvilade djur – hade utrymt baslägret samma dag, bara några timmar tidigare.

Burke och Wills klamrade sig fast vid livet i ytterligare någon månad under vildmarkens blodröda sol, för att sedan slutligen dö, prövade till människans yttersta gräns.

Men vad som kan verka om en över måttan grym slump är ju i själva verket ingen slump. Att marginalerna är små ligger i sakens natur när man vill göra det som ingen annan gjort förut. Det är alltså inte heller en grym slump att man missar bussen med just tjugo sekunder – man vet hur lång tid det tar att gå till bussen och har ju portionerat sin dyrbara begränsade tid så att man gått hemifrån i sista stund.

På samma sätt är det heller ingen slump att vi ångrar våra val i just samma ögonblick som de blir oåterkalleliga – det är först i det ögonblick då vi vet att valet inte kan göras ogjort som det verkligen blir ett val.

Med andra ord kan vi ångra oss först när det är för sent att göra det. Vi blir då som den grymme Edmund i Shakespeares Kung Lear, som gett order om att Lear och Cordelia ska dödas, men när han själv ligger på sin dödsbädd plötsligt ångrar sig. I Hagbergs översättning kvider han: ”Jag flämtar efter liv. Trots min natur / vill jag dock göra något gott.”

Men det är naturligtvis för sent: Cordelia är död och Lear har slutligen drivits till vansinne av sina olyckor. Vi förstår att Edmund ångrar sig just för att han förstått att det är för sent, just för att han vet att han har passerat den punkt bortom vilken det inte finns någon återvändo. På liknande sätt ska Johan III, enligt folklig legend, ha drabbats av ruelse efter att ha sänt bud till Örbyhus slott att hans bror Erik skulle förgiftas med arsenik. En ny kurir sändes ut för att hejda dödens hand. Men kommen till sitt mål, i själva slottsporten, ska kuriren ha mött en ryttare på väg till Stockholm med budet att dådet var fullbordat.

Vi lever i en tid där marginalerna hela tiden fortsätter att krympa. Det är noterbart att denna tendens, som drivs till ingen liten del av den tekniska utvecklingen, också själv verkar påverka den tekniska utvecklingen som sådan.

Sedan 1600-talets rationalistiska revolution har det blivit alltmer vanligt med simultana uppfinningar, det vill säga att samma vetenskapliga upptäckt görs helt oberoende av två eller tre personer nästan samtidigt. Berömt är hur Elisha Gray och Alexander Graham Bell skickade varsin advokat till varsitt patentkontor, Gray till kontoret i Boston och Bell till kontoret i Washington, den 14 februari 1876 för att ansöka om likartade patent på telefonen. Bell kom till sist att tilldömas patentet, efter en uppslitande och omskriven juridisk process.

Exempel på likande händelser är legio: år 1846 upptäcktes planeten Neptunus av två astronomer i London och Paris med två dagars mellanrum. På samma dag 1974 publicerade ett forskarlag vid MIT i Massachusetts och Stanford i Kalifornien att de upptäckt den subatomära partikeln psionen. Och så vidare.

Detta fenomen kan förklaras på olika sätt. För det första har forskningen naturligtvis alltid en frontlinje. Det är inte en händelse att männi­skor vid ungefär samma tidpunkt spiller tankemöda på ungefär samma saker. För det andra framträder, som bekant, mönster också i ett utspillt glas med mjölk. Letar man efter simultana uppfinningar är det naturligtvis just detta man ser.

Men kanske mer egendomligt är att mönstret av simultana genombrott också går att iaktta när det gäller geografiska upptäckter. Ett häpnadsväckande exempel är Antarktis – som ju är en av mycket få landmassor på jordklotet som faktiskt har upptäckts i ordets bokstavliga mening, snarare än bara upptäckts av européer, vilket annars är det man vanligen menar när man säger att ett land ”upptäckts”. Såvitt vi vet skådade inget mänskligt öga den antarktiska kontinenten från det att den delade sig från Sydamerika för 30 miljoner år sedan fram till 1820. Detta trots att Francis Drake seglade runt Kap Horn redan 1578.

”Den som först kommer till kvarnen får alltså först mala. Den som däremot kommer för sent, om än med bara en mikrosekund, går allting förlustigt.”

På en karta tryckt i Amsterdam 1620 omtalas visserligen hur den vinddrivne spanjoren Gabriel de Castilla på väg från Valparaíso tjugo år tidigare ska ha förts ur kurs och vid pass 64 grader sydlig bredd i fjärran sett snöklädda berg, ”som i Norge”. Vid pass 64 graders sydlig bredd – på Antarktiska halvön – råkar det förvisso finnas just sådana berg, men att snacka kostar inget, som det osentimentalt men träffande heter.

Om vi alltså håller oss till det vedertagna årtalet 1820 finner vi att Antarktis, efter att ha förblivit oupptäckt under fyra hundra år av fartygstrafik i Sydatlanten, upptäcktes av två personer oberoende av varandra med bara två dagars mellanrum. Den 28 januari siktades land i söder av den strame ryske sjöofficeren Fabian Gottlieb von Bellingshausen och den 30 januari av hans brittiska kollega Edward Bransfield, som därmed blev dömd till att för all framtid omtalas med ett snett leende i en fotnot.

Denna typ av händelser verkar bara låta sig förklaras av en sorts allmän komprimering av tiden, som synes ha accelererat sedan den tidigmoderna tidens inbrott. Den mänskliga tillvaron förvandlas allt mer till en kamp mot klockan där nu inte bara timmarna och sekunderna är viktiga utan också hundradelarna – ja, rent av mikrosekunderna. Enligt uppskattningar utgörs till exempel mer än hälften av den totala handelsvolymen på de amerikanska aktiemarknaderna av så kallad högfrekvenshandel där affärsidén inte är att vara smartast eller bäst – bara snabbast. Högfrekvenshandlare utnyttjar det faktum det tar en viss, mikroskopisk, tid även för mer eller mindre perfekta marknader att ta hänsyn till skillnader i prissättning. Därför betalar de dyra pengar för att ha sina serverhallar så nära börsen som möjligt – på det sättet blir det rent fysiska avståndet som datasignalen måste färdas kortare. Det senaste är att utnyttja prisskillnader på olika sidor av Atlanten genom kortvågsradio – eftersom kortvågor tappar mindre hastighet än ljussignaler i fiberoptiska kablar.

Den som först kommer till kvarnen får alltså först mala. Den som däremot kommer för sent, om än med bara en mikrosekund, går allting förlustigt. Så skapas dagens finansförmögenheter. Och ditåt vetter, av allt att döma, vår kamp mot klockan även på övriga samhällsområden.

Men är, å andra sidan, inte själva livet på sätt och vis en funktion av alla tillfällen då vi varit lite sena? Dessa tillfällen blir ju till vägskäl. Alla de tillfällen då tiden räcker till och blir över blir däremot osynliga för oss. Då finns inte tiden, och vi inte i den.

Detta – att slippa finnas i tiden – väntar oss för övrigt alla, den dag då klockan ska slå för oss för sista gången.