Militärhistorikern Beevor har gjort sig ett namn som expert på andra världskriget, men denna gång använder han sin analytiska förmåga och hantverksskicklighet till att skildra de ohyggliga konflikterna som hemsökte det ryska imperiet efter statsomvälvningarna i februari och oktober 1917. Man brukar tala om ”ryska inbördeskriget”, men det handlade rätteligen om ett stort antal krig. Röda revolutionärer stred för all del mot vita kontrarevolutionärer, men det rådde oreda på bägge sidorna, och framförallt de vita var uppdelade på flera styrkor som präglades av djup inbördes misstänksamhet. Till detta ska läggas minoriteters kamp för nationell frigörelse, tyska arméns ockupation av Ukraina efter freden i Brest-Litovsk, ententeländernas stöd till de vita, krigsfångars försök att slå sig hem samt frilansande krigsherrars våldsamhet och plundringslystnad. Alltsammans blandades i en häxkittel.

”Estland och Lettland har bidragit med nästan 1 procent av re­spektive lands BNP. Det är som om Sverige skulle ha ställt upp med i storleksordningen 50 miljarder kronor.”

Övergreppen var legio, det ena värre än det andra; fångar och civila slaktades utan betänkligheter, antisemitismen grasserade och fick våldsamt och fruktansvärt utlopp.

Emellanåt börjar alla namn på generaler, floder, städer, kommissarier, regementen och kosackhövdingar att snurra i huvudet på en, men efter att man har tagit ett par djupa andetag och konsulterat kartor och register klarnar bilden igen.

Man inser vilket hopplöst läge som rådde. Ingen läsare kan undgå att notera den hänsynslöshet och makthunger som präglade Lenin och hans bolsjeviker. Hos dem fanns aldrig minsta vilja till demokrati med verkligt folkligt ­inflytande. Men lika tydligt ser man arrogansen, klassföraktet och den imperialistiska halsstarrigheten hos avgörande delar av det vita ledarskapet. Ingendera sidan hade någon rimlig framtidsväg att erbjuda vanliga, fredliga människor.

Skildringarna av plundring och vandalisering leder obönhörligen tankarna till bilderna från Ukraina under det gångna halvåret: ”Allting i själva tågen som kunde tas eller förstöras hade tagits eller förstörts. Metallplåtar hade bänts loss från vagntaken. På Sucharevskaja plosjtjad pågick det en aktiv handel med tvättställ, speglar och röd sammet som rivits loss från sätena.”

Tvättställ då, tvättmaskiner idag. Och samma sorts besinningslösa våld: ”Muravjov och de så kallade första och andra revolutionsarmén [nådde] med sammanlagt bara 4 000 män Dneprs östra strand och inledde ett tio dagar långt bombardemang av Kiev. Muravjov skröt i ett meddelande till Lenin om förstörelsen av palats och kyrkor …”

Men vad gäller Ukraina finns också en avgörande skillnad. För drygt hundra år sedan rörde det sig om en nyfödd, kaotisk och kortlivad statsbildning. Idag är man ett fritt land med levande medborgaranda och ett starkt civilsamhälle, som kan värja sin frihet och sitt nationella oberoende när man får hjälp från andra demokratier.

Historien låter sig inte ändras, men den dikterar inte framtiden. Mönster finns men kan brytas.

*

Det har gått ett drygt halvår sedan Rysslands invasion den 24 februari men trots de fruktansvärda förlusterna i form av människoliv och materiell förstörelse är den ukrainska försvarsviljan obruten. Man är fast besluten att hålla den ryska krigsmakten stången, men för att klara detta är man beroende av fortsatt stöd utifrån. De ryska arsenalerna må inte alltid vara toppmoderna, men de är utomordentligt stora och Ukraina behöver medel att sätta emot. Som överstelöjtnant Joakim Paasikivi från Försvarshögskolan säger till SVT (23/8): ”Jag tror inte att den svaga punkten är ukrainarna, utan det är den europeiska opinionen. Förmågan att hålla ut är god över tid, men de behöver vapen att slåss med.”

Får de det? Bilden är inte helt uppmuntrande. Inget av de sex största europeiska länderna har gjort något nytt åtagande om vare sig militärt eller annat stöd under juli månad, enligt den Ukraine Support Tracker som sköts av Institut für Weltwirtschaft i Kiel [www.ifw-kiel.de] och nivån i juni var betydligt lägre än i maj och april.

Ser man till hela perioden från den 24 februari till början av augusti har Frankrike, Italien och Spanien varit njugga på alla fronter, medan Storbritannien har gett mest i Europa och Polen varit särskilt generöst med den militära hjälpen. USA överskuggar förstås alla andra vad gäller absoluta tal, men ser man till nationella uppoffringar är det Estland och Lettland som imponerar allra mest. De båda baltiska staterna har bidragit med nästan 1 procent av respektive lands BNP. Det är som om Sverige skulle ha ställt upp med i storleksordningen 50 miljarder kronor.

Det har vi inte gjort. Enligt IFW har vi skänkt motsvarande 0,08 procent av BNP, vilket gör oss till den 14:e största givaren i världen relativt sett. Vi har alltså bidragit med vad som motsvarar en tolftedel av vår årliga biståndsbudget, varav en god del brukar försvinna in i FN-systemets svarta hål. Det kan inte vara en rimlig prioritering.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Statsvetarna Ivan Krastev och Mark Leonard kunde redan i början av sommaren visa att många européer föredrog snabb fred framför rättvis näpst av Ryssland. Risken är betydande att det blir etter värre på den punkten i takt med att kylan kryper in och priset på mat och energi fortsätter att stiga. I Sydeuropa tycker många att Ryssland ligger långt bort och att hotet är avlägset och abstrakt. Tyska ansvarsbärare tänker på industrin och sin energipolitiska meritlista och våndas. Men hur obekvämt det än må vara måste Europas ledare förklara att det inte finns någon snar fred i sikte. Den förmenta freden skulle på sin höjd bli ett vapenstillestånd, som låter Putins arméer återhämta sig innan de fortsätter marschen mot väster. Här måste även Sveriges statsminister dra sitt strå till stacken.

*

Att ge svenskt stöd till Ukraina och bilda opinion för Ukrainas sak i EU-kretsen är ändå bara delar av den stora säkerhetspolitiska uppgift som väntar den som blir statsminister efter valet den 11 september. Det handlar också om att lotsa Sverige in i Nato och att lägga ut kursen för den upprustning av försvaret som det råder enighet om i teorin men ännu inte i praktiken.

Dessa rader skrivs i slutet av augusti, mitt i en valrörelse som hittills har ägnat föga uppmärksamhet åt relationerna till världen utanför Verona. Man kan säga att inrikesfrågor alltid tar över inför ett val och att vi har inhemskt våld att debattera så att det räcker och blir över. Men det vore onekligen ett demokratiskt plus om väljarna i god tid fick reda på var de nya resurserna till försvaret ska hämtas samt klara besked om att Natofientliga partier inte kan komma ifråga när det ska bildas regering.