Enligt kulturminister Parisa Liljestrand är syftet med en svensk kulturkanon att ”ena landet”. Det är så gulligt att man bara vill krama om henne. Och lika verklighetsförankrat som att låta Rasmus Paludan och al-Qaida snacka ihop sig om en statlig imamutbildning. Så de äntligen blir sams.

Det betyder inte att idén om en kulturkanon är dålig – tvärtom. Det kan bli det mest underhållande kulturella inbördeskriget sedan videovåldsdebatten. Men vi pratar om kultur här, om kulturjournalister, människor vars livsuppgift det är att missförstå och brännmärka varandra. Och ärligt talat, det vore ju inte särskilt kul om de där lundaprofessorerna och expertkommittéerna lade fram sitt 108-punktsprogram med allt från Ales stenar till Vi på Saltkråkan och möttes av ett unisont:

”Japp, det låter rimligt.” Är det överhuvudtaget önskvärt att ”ena landet” annat än vid terrordåd och kvartsfinaler i fotbolls-VM?

”Och hur gör vi med Åsa-Nisse? Han har varit själva symbolen för dålig smak sedan 1944 och vi håller äntligen på att glömma bort honom”

Egentligen borde det här inte vara kontroversiellt. Det handlar rimligen inte om att uppfinna något nytt, utan att avtäcka och formulera någonting som redan existerar, en tyst, underförstådd kanon. Lite som att nedteckna ett språks ordförråd och grammatik eller att sammanställa gällande umgängesnormer i en etikettsbok.

Fast även sådant orsakar ju infekterade middagsgräl med moraliserande övertoner. Det finns en särskild form av snobberi som förklär sig till indignerad maktkritik och förkastar spridningen av kunskap om sådant som bordsskick och språkregler. Det är i själva verket en lyx som bara den invigde kan kosta på sig, för den som står utanför är kunskapen om sådana koder ett villkor för att bli accepterad.

På samma sätt har det redan visat sig att de argaste kritikerna av en svensk kulturkanon själva kan Fredmans epistlar på sina fem fingrar.

Frågan är förstås vad den ska innehålla. Bör listan vara deskriptiv eller normativ? Om svaret är att den ska vara som en ordbok, en objektiv redogörelse för det svenska folkets gemensamma kulturella referensramar, då kommer det att göra ont. Då blir det väldigt lite Snoilsky och Äldre Västgötalagen och desto mer Camilla Läckberg och The Final Countdown. En ordboksredaktör kan inte välja bort offshoreindustri och peta in blodörn av estetiska skäl.

Problemet är att då gör vi oss löjliga. Projektet går ju ut på att k-märka det vi har kvar, inte att exponera vår torftighet inför oss själva och omvärlden. Alltså måste vi gå den normativa vägen och då börjar vi verkligen höra kulturkrigets kanonmuller i bakgrunden.

Och hur gör vi med Åsa-Nisse? Han har varit själva symbolen för dålig smak sedan 1944 och vi håller äntligen på att glömma bort honom. Men ska listan berätta något om vilka vi är och varifrån vi kommer är spjuvern från Knohult självskriven.

Allt utmynnar förstås i en töntig kompromiss som folkflertalet rycker på axlarna åt (eftersom de aldrig har hört talas om Sigurd Lewerentz och Albertus Pictor), där identitetskvoteringen är måttlig och strängt förnekad (”några sådana hänsyn har vi inte tagit”) och som kultureliten fnyser åt. Men en kultur­kanon ­skulle ändå mycket väl kunna fungera som en ledstång för en strävsam allmoge som vill bättra på den allmänbildning de aldrig fick i skolan. Kanske kan den få en och annan svensk-irakier att gnola på ”Samborombon”. Det kanske till och med är möjligt att Skolverkets outgrundliga läroplanskommitté kan tolerera att den används i skolundervisningen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men det riktigt intressanta materialet kommer inte att vara Listan, utan artiklarna på vägen dit, debattens alla infallsvinklar och bisarra förslag, högstämda manifest och alternativa listor. Svenskans vackraste ord är teambuilding och alla som har varit på kickoff (näst vackrast) och lärt sig göra sushi eller bygga en flotte vet att det inte är resultatet som är det betydelsefulla, det är vägen dit, processen.

Om vi verkligen vill göra processen till en angelägenhet för det svenska folket bör alla kommittéförslag hållas strikt hemliga tills de vid ett givet tillfälle släpps, alla på en gång. Gärna i direktsändning. Fram till dess har alla intresserade haft möjlighet att tycka, gissa, kräva och slå vad.

Därefter kan vi vara rasande en stund över att Listan är så vulgär, banal, mesig, otäck, gammalmodig, historielös, politiskt korrekt och fascistoid. Och sedan kan vi börja prata om något annat.