Känslan av förtryck skapar mening
Fler exempel kunde nämnas, mer eller mindre högljudda. Att vara döv är också en identitet och en kultur. I artikeln ”Defiantly Deaf” beskriver Andrew Solomon hur ny medicinsk teknik, som cochleaimplantat, som ger tidigare obotligt döva en begränsad hörsel, uppfattas som ett angrepp på ”deaf culture” (New York Times 28 aug. 1994). De som är stolta över att vara döva är kritiska till att föräldrar ger hörselskadade barn hörapparater, eftersom det förstör deras döva identitet.
De flesta människor är bra på det där med identitet. Att ha en identitet är till stor del lika med att känna sig förtryckt. Att vara förtryckt är bra, för om jag befinner mig i underläge får jag rätt att bete mig just så fördomsfullt och själviskt som jag anklagar majoriteten för att göra. Alla, oavsett plats i hierarkin, kan förstås uppleva att de befinner sig i underläge gentemot någon annan grupp, och därmed har vi fixat det igen, gott folk: trots eventuella nyvunna insikter ger oss identitetstänkandet rätt att fortsätta att vara lika inskränkta och egoistiska som under tidigare århundraden.
Vad är det för fel med att vara stolt över sin identitet? Tja, att stoltheten ofta är så lättsårad att man kan fråga sig vad som egentligen skiljer den från motsatsen till stolthet. Stolta människor är bufflar med babyhud.
Och var det inte identiteter vi just hade fått nog av? De senaste hundra åren har till stor del handlat om en frigörelse från de normer och värderingar som hänger ihop med kollektiva identiteter. Hur mycket av de attityder vi alldeles nyss har förkastat som föråldrade eller patriarkala är vi redan beredda att köpa tillbaka om de kallas identitet?
Det har för övrigt blivit rätt tyst om någonting som länge var ett av modernismens stora teman: meningsförlusten. Tomheten. Det absurda med en tillvaro som i grunden inte är grym utan meningslös. Detta problem, som så många av modernismens författare har brottats med, föreföll olösligt, men vi har hittat en lösning. Lösningen visade sig vara oväntat enkel: vi har valt att återvända till de kollektiva identiteterna, en lösning som är lika enkel som att börja heja på ett fotbollslag eller tillägna sig en maffiafamiljs värderingar. Kanske kommer vi snart att tappa intresset för Beckett, Kafka, Sartre och de andra. Identiteten är ju fullt upptagen med andra problem, inte nödvändigtvis lättare att leva med, men kanske mer tilltalande för människans ego än frågan om tillvarons meningslöshet.
Man ska tänka utanför lådan, sägs det. Identitet är vår tids låda, den underförstådda ideologi vi inte ifrågasätter, och en som tänkt utanför den lådan är Leon Wieseltier, litteraturredaktör på tidskriften The New Republic. 1996 gav han ut en grå liten bok med titeln Against Identity. Boken är inte fullt så kontroversiell som titeln ger sken av, men jag tror att det är en bok som fortfarande väntar på att vi ska komma ifatt den.
Wieseltier försvarar allt det där i människan som inte passar in i vår föreställning om identitet. Det namnlösa. Det som är inriktat på något annat än en ständig upprepning av likadana kortsiktiga triumfer. Det ofullständiga, som är intelligentare än det som gör anspråk på att vara fullständigt. Beredskapen att ändra sig och att lära sig. Allt det där som blir lite mindre självklart varje gång vi upprepar fraserna om identitet och sväljer de underliggande värderingar som följer med dem.
Bokens mest oväntade formulering kommer i slutet: ”I will not find the true or the good or the beautiful because I hate myself, but it helps.” Att vara missnöjd med sig själv kan vara en drivkraft som leder till att man ser klarare, anstränger sig mer, och håller de dörrar öppna som identiteten vill mura igen. När Wieseltier, som är jude, ville studera medeltida judiska texter var hans judiska identitet ett hinder, upptäckte han. Ville han läsa dem på allvar måste han lämna identiteten utanför rummet. Den som studerar något med samma allvar kommer att göra samma upptäckt.
Å andra sidan: fotbollssupportrarna har förstått en sak som den intellektuelle identitetskritikern gärna glömmer, eller tror att han klarar sig utan. Människan kan inte leva utan den gemenskap, den bekräftelse och den inre tyngd som identiteten lovar ge, inte någon längre tid. Problemet är att de identiteter vi föredrar är så inskränkta att de förnedrar den som väljer någon av dem likaväl som dem han sedan trampar på för att hävda den identitet han reducerat sig till. Inget av det som gör en människa levande och intressant ryms i det vi kallar identitet.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
”The hardest thing in America is to be what one is softly”, skriver Wieseltier. Vad som helst fungerar nämligen inte lika bra som identitet. En identitet byggd utifrån det sämsta i människan kommer alltid att fungera hyfsat, medan andra, mer lågmälda sorters identitet får det svårare, och därmed har vår föreställning om identitet avslöjat sig själv: den kommer alltid att favorisera mobbarna på skolgården. Därför ska vi inte frestas att försumma de egenskaper eller de sätt att leva som inte bekvämt låter sig göras till en identitet. Det bästa i oss fungerar dåligt som identitet.
HÅKAN LINDGREN
Journalist och kritiker.