Han var nyligen på tapeten då The Faulkner Estate stämde Woody Allen för att ha använt ett Faulknercitat i sin film Midnatt i Paris: ”The past is not dead. It’s not even past.” Lyckligtvis avvisades talan av den lokale domaren i Mississippi; att använda en rad från en bok betraktas som ”fair use”, och dessutom var det felciterat.

Faulkners betydelse växer ständigt inom den postkoloniala litteraturen och litteraturkritiken. John T Matthews, professor i engelska vid Boston University, som har skrivit en rad böcker om Faulkner och den amerikanska sydstatslitteraturen, har nu redigerat två nya volymer med bidrag från ledande forskare: William Faulkner in Context, som uppmärksammar de omständigheter som skapade Faulkners prosa, samt The New Cambridge Companion to William Faulkner med nya och delvis banbrytande analyser.

Faulkner, som tilldelades 1949 års Nobelpris i litteratur, ansåg att livet var rörelse. Och författarens uppgift är, menade han, att fånga denna rörelse; vilket bara är ett tecken på hur djupt rotad han var i den moderniseringsprocess – både teknologisk och språklig – som pågick i början av 1900-talet: dels automobilen, den rörliga bilden (filmen), fonografen, telefonen, den elektriska glödlampan, och så vidare; dels berättartekniska uppfinningar som point-of-view-teknik och stream of consciousness. Vilket förtjänar att påpekas eftersom Faulkner rent tematiskt borrade sig så djupt in i sydstaternas förgångna.

Faulkner företräder ”southern gothic”, en litterär genre sprungen ur de amerikanska sydstaterna med rötterna i 1800-talets gotiska skräckromaner, kanske under 1900-talet den mest livskraftiga ådran i amerikansk litteratur. Andra namn i samma genre är Flannery O’Connor, Tennessee Williams, Carson McCullers, Eudora Welty, Truman Capote. Också Joyce Carol Oates kan, trots sin nordstatsbakgrund, väl sägas ha en släng av ”southern gothic”. Toni Morrison räknas dit, liksom Cormac McCarthy.

Utmärkande för denna litteratur är inte övernaturliga fenomen – gudar, vampyrer, spöken – som i den gotiska romanen. Snarare en tragisk känsla av förlust samt våldsamma händelseförlopp, religiös brottning, groteska karaktärer, dekadens och mänskligt förfall. Här finns en hög frekvens av degenererade och alkoholiserade vita aristokrater, förståndshandikappade, trashankar, luffare, frigivna slavar, halv- eller helgangstrar, religiösa fanatiker, rasister. Samt utnyttjade kvinnor och våldtagna unga flickor som i Sanctuary, som anses vara Faulkners ”perversa” roman.

Livskraften kommer från de svarta, mulatterna och mestiserna; själva rasblandningen, creoliseringen, utgör framtidshoppet. Många Nobelpristagare, som Gabriel García Márquez och Claude Simon, har lutat sig tungt mot Faulkner. Matthews framhäver i förordet till The New Companion hur Nabokov, som sade sig förakta Faulkners ”vulgära” stil hämtat byggstenarna till intrigen i Lolita från just Sanctuary.

Kriget och känslan av nederlag först i amerikanska inbördeskriget och sedan i första världskriget spelar en oerhört stor roll för Faulkner, som 1918 förgäves försökte ansluta till Royal Air Force via Kanada. Faulkner lär aldrig ha lämnat träningslägret, även om han försökte inbilla sin omgivning något annat. Trots sin vurm för det militära hade Faulkner dock en klart antimilitaristisk hållning. Redan på 1950-talet, när Faulkner yttrade sig om USA:s roll i världen, sa han att vad USA behövde var ett rejält militärt nederlag.

När jag nu för första gången läser Faulkners Absalom, Absalom, har den en minst lika stark verkan på mig som en annan roman hade för uppåt 40 år sedan, en roman som dessutom alldeles uppenbart står i skuld till den, nämligen Claude Simons Vägen till Flandern. Det är ett inflytande som Simon öppet vidgick då jag i mitten av 1980-talet intervjuade honom i hans hem vid Place Monge i Paris. Simon avfärdade allt tal om den nya franska romanen. ”Jag hör inte dit”, hävdade han (många skulle hävda motsatsen). ”Bara två författare har verkligen betytt något för mig”, sa Simon: ”Fjodor Dostojevskij och William Faulkner.” ”För oss fransmän”, sa Jean-Paul Sartre redan på 1940-talet, ”är Faulkner en Gud.”

Vägen till Flandern är en mäktig, pacifistisk beskrivning av krigets meningslöshet och hur det brutaliserar människor. Men Absalom, Absalom är i sin tur ett majestätiskt anatema över hela den patriarkala, koloniala, vita erövrar- och dödscivilisationen som en militant feminist inte kunde ha formulerat starkare. En i ordets bokstavliga mening trollbindande bok, då huvudpersonen Thomas Sutpen beskrivs som ett troll, Belsebub.

På grund av vad Sutpen uppfattade som en kränkning i ungdomen bestämde han sig för att grunda en dynasti genom åka till Haiti, där han skaffar sig en hoper fransktalande slavar samt tillfångatar en fransk arkitekt. Han kommer till Oxford, Missisippi, där han lurar en chickasawindian på ett stycke mark. Och därefter bygger han, med egna händer och slavars hjälp, en stor herrgård, skaffar sig en hustru, två barn. Driven av ett mekaniskt, kärlekslöst makt- och revanschbegär.

Vad som ska sätta stopp för hans strävanden är för det första en son från ett äktenskap med en färgad kvinna på Haiti som plötsligt dyker upp med sofistikerade vanor från New Orleans. Charles Bon (notera efternamnet) är givetvis medveten om vem han är. Och för det andra amerikanska inbördeskriget, som upphäver slaveriet och därmed grunden för Sutpens dynasti.

Alla romanens gestalter – utom en son från Sutpens förening med en svart slavkvinna – går en våldsam eller tragisk död till mötes. Som Hugues Azérad påpekar i The New Companion, är Faulkners verk revolutionerande inte så mycket genom vad han säger utan på grund av hur han säger det – i ett perspektiv inifrån människors medvetanden kombinerat med muntliga berättartraditioner. Vi är där, inuti deras hjärnvindlingar. Édouard Glissant, författare och litteraturvetare från Martinique, nära lierad med filosofen Gilles Deleuze, gav på 1990-talet ut Faulkner, Mississippi, där han deklarerade att Faulkner var den största författaren på 1900-talet. Trots Proust och Joyce – eller möjligen tack vare dem – vilkas verk Faulkner var nära förtrogen med, inte minst tack vare en halvårslång vistelse i Paris i mitten av 1920-talet strax före debuten med Soldatens lön 1926.

I de två nyutgivna volymerna om William Faulkner är de mest intressanta essäerna de som tar sin utgångspunkt i Absalom, Absalom och den amerikanska Söderns, inte minst New Orleans, kopplingar till hela Karibiens förflutna, genom slavhandeln och rasfrågan. Haiti, som behärskades av fransmännen, gjorde genom ett stort slavuppror runt 1800 sig självständigt och alla slavar utropades som fria; ett tilltag som höll på att misslyckas eftersom Napoleon skickade en stor armé över Atlanten för att underkuva upproret; enskilda slav- och plantageägare behöll också sina slavar. Men flertalet emigrerade till Kuba och till New Orleans, som alltså är uppbyggt av fransktalande plantageägare och frigivna och likaledes fransktalande svarta slavar.

Hela energin i den amerikanska sydstatslitteraturen tycks bottna i att sydstater som Louisiana och Mississippi, egentligen var – och delvis fortfarande är – en del av den karibiska övärlden och dess historia med slavhandel och plantageägarkultur. Då slaveriet förbjöds efter inbördeskrigets slut lämnades dessvärre sydstaterna att stifta sina egna delstatslagar, vilket innebar att rassegregationen i hög grad levde kvar. Eller så kringgick man förbudet på olika sätt genom ett statarsystem. Eller också importerade man arbetskraft från Mellanamerika och den karibiska övärlden; människor som inte hade några medborgerliga rättigheter i USA och som således kunde utnyttjas hänsynslöst. Där, menar Matthew Pratt Guterl i William Faulkner in Context, skapades dagens globala riskkapitalistiska rörelser som fritt flyttar kapital och människor över gränser för egen vinning.

Flera av texterna är skrivna av framstående kvinnliga forskare, till exempel Aliyyah I Abdur-Rahman, som i What Moves at the Margin. William Faulkner and Race visar hur Faulkner hela tiden filtrerar sin berättelse genom rasfrågan. Och Melanie Bensin Taylor framhåller hur Faulkner var mer queer än de flesta av dagens författare; hos Faulkner finns alla varianter av sexuella variationer; intet mänskligt eller djuriskt var honom främmande. Ändå är det en analys jag saknar, nämligen den av kvinnornas roll i Absalom, Absalom.

Faulkners roll i filmhistorien avhandlas också av olika, främst manliga, skribenter. Faulkner skrev också manus i Hollywood, som till filmen gjord efter Raymond Chandlers The Big Sleep med Lauren Bacall och Humphrey Bogart i huvudrollerna; en karriär som tog slut på 1940-talet, kanske på grund av Faulkners tilltagande och ibland ohanterliga alkoholmissbruk.

Även om ”southern gothic” förknippas med skräckfilm är den också en mäktig underström till exempel hos Lars von Trier och bröderna Cohen som för övrigt gjorde ett nidporträtt av Faulkner i en tidig 90-talsfilm, Barton Fink.

Så gott som samtliga Faulkners romaner är översatta till svenska. Ändå tycks Faulkner vara något av en icke-person i den svenska litterära offentligheten, och det mesta som skrevs om honom har 50 år eller mer på nacken. Som Thorsten Jonssons introduktioner från 1940-talet i Sex amerikaner och ”Sidor av Amerika”, en introduktion av Artur Lundkvist i Ikarus flykt.

Kanske är det trots allt, med tanke på bröderna Cohen och Woody Allen, nu dags för en triumfartad återkomst för Faulkner på svensk mark? Det citat som Allen använde sig av kom faktiskt från en roman som blev en pjäs i Albert Camus händer: Requiem for a Nun.