Känslor är inte nog
Det har varit alltifrån grova misstolkningar och smädesord till rena vädjanden. Till de senare kan vi till exempel räkna Reinfeldts berömda ”öppna era hjärtan”-tal hösten 2014.
Känslor kan visserligen få oss att reagera och agera. Men det är vanskligt att tro att de kan leda till en positiv och stabil samhällsutveckling om inte det rationella har sitt utrymme.
När skeenden eller lidande kommer närmare inpå oss väcks starka känslor av sympati för de drabbades situation. Så har det varit med de stora flyktingströmmarna till Sverige den gångna hösten och i synnerhet vissa särskilda händelser som den döde pojken på stranden.
Känsloyttringar och sympati har, till skillnad från pengar, resurser och tid, inga begränsningar. Människor kan känna hur mycket medkänsla och sympati som helst, för hur många som helst. På dem kan de engagera sig i det som de vill och tror på, själva eller tillsammans med andra.
Problemet är bara att människor har svårt att upprätthålla samma stora engagemang en längre tid. En person kan välja att ge mycket en dag – men helt avstå nästa dag, eftersom även de starkaste känslorna tenderar att klinga av utan påfyllnad av mer känslointryck eller energi.
Där medmänskligheten kommer till uttryck i handling ryckvis, finns där ena dagen och nästa inte, kan det snarare bli väldigt omänskligt och kallt. I den situationen lever till exempel de EU-medborgare som är i Sverige för att tigga. Deras öde är beroende av att några lägger pengar i deras mugg.
Staten så som vi har byggt den agerar inte lika spontant och nyckfullt som människor när de följer sina känslor. Nyckelord är därför likvärdighet och förutsägbarhet.
När människors starka känslor avtar står våra gemensamt finansierade samhällssystem kvar och fortsätter att föra hjälpsamheten vidare. Detta både genom att aktivt skänka stöd men också genom att säkerställa individuell frihet som ger möjlighet för människor att själva skapa sig en bättre framtid.
Uppmaningar från politiskt håll att befolkningen ska ”öppna sina hjärtan” kan ge en tillfällig boost för landet. Mycket viktigare på längre sikt är emellertid att politikerna själva tar sin roll på allvar. Detta gäller även de tjänstemän som bidrar till förvaltningen av systemen på olika nivåer.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Politikerna är ytterst ansvariga för våra gemensamt finansierade system, att de fungerar och är hållbara. För att lyckas i sitt uppdrag måste politikerna våga se bortom det dagsaktuella, hålla huvudet kallt och stå emot diverse påtryckningar i en infekterad debatt. Systemen ska ju fortsätta att leverera även framöver.
Det finns många olika sätt på vilka människor kan organisera sig och stötta varandra. De som anser att kontinuerlig och långsiktig medmänsklighet är önskvärt gör inte fel i att värna våra nationella välfärds- och samhällssystem. Det är inte uttryck för rasism eller fascism – som det ibland hävdas i den offentliga debatten, hur absurt det än kan låta. Det är förnuftigt.
Skribent och slöseriombudsman hos Skattebetalarna.