I sin mästerliga studie Agents of Empire har Noel Malcolm hittat några hittills ganska okända människoöden för att belysa en hel epok i all dess kaotiska rikedom och förvirring. Författaren, som numera är sir Malcolm och fellow vid All Souls College i Oxford, har ett för en akademiker brokigt förflutet. Han har varit journalist på både Daily Telegraph och Spectator, han har skrivit Bosniens och Kosovos historia. Som om inte allt detta skulle räcka är han också en av världens främsta experter på Thomas Hobbes. Hans edition av Leviathan kommer länge, kanske för alltid, att vara den definitiva. Hans utgåva av Hobbes brev är också den oundgänglig för alla som intresserar sig för tidigmodern politisk filosofi. Malcolm är, som synes, en man med många hattar i garderoben och han bär dem alla med elegans och bravur.

Det övergripande temat i Agents of Empire är konflikten mellan islam och kristendom, mellan det osmanska väldet och kristenheten. Konflikterna var sällan entydiga; här förekom mer eller mindre oheliga allianser där ekonomiska och politiska intressen inte sällan övertrumfade de religiösa. Det fanns pragmatiker på båda sidor som ena dagen tjänade sultanen i Istanbul för att nästa dag tjäna påven i Rom. Det fanns gott om människor som konverterade, säkerligen ibland av djupt kända religiösa behov och övertygelser, men bevekelsegrunderna kunde också vara opportunistiska. Det var alltid säkrast att bekänna sig till samma gud som ens arbetsgivare gjorde.

Signifikant är dock, om man får döma av denna bok, att omvändelse från kristendom till islam verkar ha varit vanligare än den i motsatt riktning. Detta trots det faktumet att det förefaller lättare att ha varit kristen i Istanbul än muslim i Rom.

Agents of Empire är också ett slags familjekrönika. Malcolm har nämligen strukturerat sin intrikata berättelse utifrån två familjers öden och ofta dramatiska äventyr: familjerna Bruni och Bruti. De kom ursprungligen från staden Ulcinj i vad som idag är Montenegro. Båda familjerna hade albanskt påbrå men kom att verka över hela östra Medelhavsområdet. Ibland känns Agents of Empire nästan som en historisk familjeroman med osannlika förvecklingar, kanske allra märkligast exemplifierat genom slaget vid Lepanto 1571.

Det katolska Europa, representerat av fartyg från Spanien, Vatikanstaten, Malteserorden och några till ställdes mot det osmanska väldet. Malteserriddaren Gasparo Bruni förde befäl på ett av Vatikanens skepp, medan hans broder Giovanni var galärslav på en osmansk farkost. Giovanni hade tidigare varit ärkebiskop men förslavats. När hans skepp äntrades av kristenhetens soldater lär han ha utropat att han var biskop men det hjälpte föga. Han dödades medan hans bror befann sig endast några hundra meter från honom. Det är ett sammanträffande så osannolikt att ingen författare av historiska romaner skulle ha vågat konstruera det.

Gasparos son utbildades vid Roms förnämsta jesuitskola, som åtnjöt all den prestige som är typisk för dagens elituniversitet. Skolan präglades av en hela tiden pågående lågintensiv konflikt mellan Italiens finaste familjer, Orisini, Gonzaga, Carafa, som skickade sina unga män dit, och de fattiga unga män med läshuvud som kom dit på egna meriter och som kände föraktet ovanifrån.

Agents of Empire är emellertid inte i första hand en kuriös familjekrönika med nog så märkliga öden. Familjerna Bruni och Bruti är snarare retoriska grepp som låter Malcolm berätta en större historia. På ett enastående skickligt vis skiftar han perspektiv fram och tillbaka från det lilla, individuella till det stora och politiska.

Malcolm, som verkar behärska ett nästan oräkneligt antal språk, grundar sin bok på vidsträckta arkivstudier. Till skillnad från så många andra historiska böcker, som är referat eller hopkok av tidigare studier, har Malcolm grävt fram dammiga dokument och satt in dem i ett nytt sammanhang för att belysa den stora, övergripande konflikten mellan Istanbul och Rom för att uttrycka det i förenklande termer, en konflikt där gränser var porösa och allianser sällan var definitiva utan oftast förhandlingsbara.

Visst var religionen nog så viktig, men inte sällan övertrumfades den av andra intressen; föregivna motiv var inte alltid det som styrde staters eller individers handlande. Venedig, som var en av tidens stormakter, var vanligen ganska angeläget om att ha något så när goda relationer med osmanska härskare. Handeln dem emellan var betydande. Samma sak gällde Frankrike, som gärna såg att turkiska härskaror var någorlunda framgångsrika och då helst på Spaniens bekostnad. Det protestantiska England, som också figurerar på ett hörn, hade ungefär samma inställning: det var den ärkekatolska kungen i Madrid som var huvudfienden, inte den ganska avlägsna sultanen i Istanbul, som dessutom ofta hade två- eller till och med flerfrontskrig att utkämpa och alltså tacksamt tog emot inofficiellt bistånd från London och Paris.

Efter det turkiska nederlaget vid Lepanto, där Cervantes deltog och med nöd och näppe undkom med livet i behåll, kom man överens om en prekär vapenvila i östra Medelhavet. Turkarna skulle emellertid snabbt bygga upp en ny flotta och en ny armé. Det var, påpekar Malcolm, soldater, inte matroser, som stred också i sjöslagen: målet var inte främst att sänka främmande fartyg utan att komma så nära att soldater kunde äntra dem och på plats slå ihjäl fienden. Efter debaclet vid Lepanto vände sig Turkiet istället österut och inledde ett långt och för alla inblandade dyrt krig mot Persien. ”Osmanska relationer till Persien – en muslimsk fiende, inte en kristen – påverkade indirekt, men djupt hela det europeiska geopolitiska mönstret under denna period.”

Konflikten mellan de båda arvfienderna kristendom och islam spelade ofta betydande roll men, menar Malcolm, mer på den kristna sidan än på den muslimska. Vatikanstaten och Malteserorden hade religionen som sin ideologi. Och i malteserriddarnas fall var kristendomen det som förenade och lät dem överbrygga ofta hetsiga konflikter mellan till exempel franska och spanska riddare. Om inte annat så visar Malcolm att religionen bara var en faktor i tidens politiska spel som hade alltför många ekonomiska och politiska dimensioner för att man redan då skulle ha kunnat tala om en ”clash of civilisations”.

Handeln var viktig. Många av dessa kristna länder såg inga problem med att exportera spannmål och till och med mineral och virke för krigsmateriel till hedningarna i Istanbul väl medvetna om att produkterna skulle komma att användas i krig mot kristna trosfränder.

En av de mest inkomstbringande handelsvarorna under denna period var slavar som kunde anskaffas på olika sätt. De soldater på den förlorande sidan som inte slogs ihjäl förslavades. Dessutom förekom en florerande piratverksamhet som tog slavar för att sedan begära dyra pengar i utbyte för deras frihet. Detta var en närmast institutionaliserad verksamhet som ofta ägde rum med olika staters goda minne.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Slavar kunde användas på många vis, vanligt var att något så när unga och friska män hamnade som roddare på galärerna. Malcolm beskriver målande deras förfärliga öden som vanligen slutade med döden om de inte hade någon välbeställd anförvant som kunde betala en lösensumma. Det fanns en hel liten yrkesgrupp som enbart sysslade med att förhandla om slavars frigivande och som nog hade de fullt upp att göra. Man har beräknat att det fanns cirka 10 000 kristna slavar i Istanbul och kanske upp till 50 000 muslimska i vad som idag är Italien. Slavhandel var en alltför lukrativ syssla för att någon på allvar skulle försöka få den att upphöra.

Ibland kan Agents of Empire bli väl detaljerad, och det är inte alltid helt lätt följa familjerna Brutis och Brunis skiftande öden, deras framgångar och motgångar. Steget mellan dessa kunde vara kort. Sålunda hotades en av dem att avrättas genom pålning för ”att ha uttalat sig respektlöst” om en turkisk potentat. Men Malcolm visar att kristna furstar inte hade mycket att lära när det gällde att behandla misshagliga människor grymt och brutalt. Många kristna levde ganska ostört i osmanska områden, som vanligen visade större tolerans mot oliktänkande än vad som visades inom kristenheten.

De som trodde att dessa kristna vid första bästa tillfälle skulle göra uppror mot sina muslimska härskare var oförlåtligt naiva och ställde ofta till det för dem som de påstod att de ville befria från det muslimska oket. Malcolm håller sig strikt till historien. Den som vill dra paralleller med dagens strider mellan dar al-islam och dar al-harb, det vill säga: mellan muslimska länder och resten av världen, får göra det på egen risk.

Agents of Empire är en enastående bok som belyser en epok in i minsta detalj. Den beskriver en värld av spioner, agenter, skurkar och i några fall hjältar. Det som gör den så märklig är att författaren så väl lyckas spegla stora internationella konflikter genom att närsynt och i detalj skildra konkreta människoöden, och det är ju till slut just sådana som utgör historien.