Boris Johnson, borgmästare i London sedan 2008, tidigare parlamentsledamot och medlem av de konservativas skuggkabinett och ännu tidigare journalist och redaktör för The Spectator, är omstrålad av stjärnglans. Ingen i Storbritannien tror annat än att han vill efterträda sin gamle studiekamrat David Cameron som partiledare och premiärminister. Åtskilliga menar att han kommer att lyckas. Och många hävdar att han kommer att passa utmärkt i dessa roller, eftersom han uppvisar den blandning av mild excentricitet och stundom uppblossande dåligt omdöme som utmärker framstående brittiska statsmän. Jag ska villigt erkänna att jag själv hör till dem som fäster förhoppningar vid Boris Johnson.

På Balliol College i Oxford uppfattades han som ett underbarn. ”In all the years I was Master, Boris was by far the most intelligent undergraduate”, tillkännagav nyligen filosofen Anthony Kenny. I Oxford ägnade sig Boris Johnson framför allt åt Classics: latin och romerska skriftställare. Häromåret skrev han en bok där han energiskt rör sig inom brittisk konstnärlig tradition, från Chaucer, Shakespeare och Turner till Keith Richards. För den som till vardags får hålla till godo med svensk politisk debatt framstår dylika referenser som alldeles osannolika. Här anses ju allting utom siffror från någon mer eller mindre otillförlitlig rapport vara äventyrligt elitistiskt.

Boris Johnson är nu aktuell med ännu en bok, en bok som av ett samlat recensentskrå i öriket har kopplats ihop med hans partiledar- och premiärministerambitioner. Det är en levnadsteckning över Winston Spencer Churchill kallad The Churchill Factor. How One Man Made History. Genast ska sägas att Boris Johnsons framställning inte rymmer några nyheter. Han deklarerar kvickt att han inte avser att konkurrera med en Churchillbiograferande föregångare från politiken som Labours Roy Jenkins. Och skulle han inte själv ha fört saken på tal, skulle sannolikt ingen ha kommit på tanken att jämföra hans egen rekapitulation av standardinformation och standardanekdoter med Jenkins inkännande mästerverk. Viktigast för Boris Johnson är nog att antyda att han för egen del är i besittning av ”the Churchill factor”. Däri har recensenterna säkert rätt.

Men även en bok utan nyheter kan vara värdefull. Boris Johnsons uttalade syfte är att presentera Churchill för yngre generationer, presentera honom medryckande, i en stil som inte alienerar de unga, en stil som de känner igen sig i och uppskattar. För en sur gammal gubbe som undertecknad tar sig syftet främst uttryck i flitigt bruk av slafsigt och inställsamt språkbruk och en upptagenhet av ämnen som egentligen är irrelevanta och ovärdiga, som ett tämligen långt kapitel med spekulationer om Churchills sexualliv, dock alltså utan nyheter i form av dokument eller vittnesbörd. Inte heller kan en hyperbol äntra Boris Johnsons medvetande utan att han prompt sätter den på pränt.

Ja, hans bok blir efterhand nästan outhärdlig att läsa. Som den erfarne krönikör Boris Johnson är vill han gärna leverera en vits eller en drastisk metafor på var åttonde rad. Han är oerhört svag för sådant som kan kvantifieras. Så blir läsaren informerad om att Churchill i åttioårsåldern hade ett blodtryck på 140/80, detta trots att han hade rökt uppskattningsvis 250 000 cigarrer och i vuxen ålder dagligen druckit Pol Roger-champagne, vitt vin, rött vin, portvin och cognac i stora mängder. Där gled jag visst över till Boris Johnsons förkärlek för uppräkningar. Hans kapitel börjar ofta med en genomgång av bristfälliga karaktärsdrag, misslyckade insatser eller omöjliga idéer i fem punkter, det bristfälliga, misslyckade och omöjliga uppblåst till sprickfärdighet, för att fortsätta med en inventering av förträffliga egenskaper, fenomenala dåd och briljanta uppslag i åtta punkter, det förträffliga, fenomenala och briljanta så förstorat att till och med en Churchillbeundrare som jag blir generad.

Värst är berättarteknikens effekt på porträttet av Churchill. Alla dessa överdrifter, sifferuppgifter och listor förvandlar den store, så levande mannen till en karikatyr, till en tv-seriefigur eller datorspelsgestalt. Det hjälper inte hur mycket närhet Boris Johnson än försöker åstadkomma genom att redogöra för hur han vänder på föremål på Chartwell och hur han ansätter Churchills dotterson Nicholas Soames med frågor under påkostade luncher på The Savoy Grill.

Det hjälper inte att han hittar på karakteristiker av Churchill, säger att denne på 1930-talet framstod som ”a great Edwardian sea creature flapping helplessly on the shingle and spouting empty nothings from his blowhole” eller att denne tio år senare i jämförelse med sina inhemska och utländska rivaler var ”like some unbeatable card in a game of Star Wars Top Trumps”.

Nej, Churchillfaktorn i denna Boris Johnsons Churchillbok är noll eller mycket nära noll. Churchill kunde ju till synes lekande lätt producera bokprosa i Nobelprisklass. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det ruvar något djupt Churchillskt i detta grandiosa misslyckande. Boris Johnson blir nog en bra partiledare och premiärminister om han bara får chansen.