Frans G. Bengtssons essäistik kännetecknas av utsökt formuleringskonst, lätt buren lärdom och ett lustfyllt intresse för kuriosa. Bengtsson har genom årtiondena fått många efterföljare som har försökt leva upp till läromästarens förmåga. Frågan är om inte en annan skåning, Olle Hammarlund (1918–1976), är den främste av dessa efterföljare, i varje fall den mest egenartade. Ty samtidigt som Hammarlund i sina böcker gärna verkar vilja efterlikna och mäta sig med sin stora förebild avviker han genom att vara mer lättsam och alldeles avgjort mer anspråkslös.

Detta innebär inte att Hammarlund erbjuder en utspädd light-version av mästarens essäistik. Nej, han ger oss ett annat tonfall. Medan Bengtssons essäistik skrider fram i långa meningar med inskjutna bisatser, skriver Hammarlund helst i huvudsatser och i korta stycken, med en prosa som ligger journalistiken nära. Hammarlunds prosa är aldrig fåfäng. Den är slipad av många års tjänst inom journalistiken.

Redan som gymnasist skrev Olle Hammarlund artiklar i Kristianstad Läns Tidning, där hans far var framstående redaktör. Som student i Lund blev han i början av 1940-talet redaktör för Lundagård och under beredskapstiden tjänstgjorde han på Statens informationsstyrelse. Fredsåret 1945 anställdes han som redaktör för branschtidskriften Textil och konfektion, där han var verksam i många år, både som reporter och uppskattad kåsör. På 1950-talet blev han värvad till Svenska Arbetsgivareföreningens tidskrift Industria, där han fick en större läsekrets och firade triumfer med sina både spirituella och tänkvärda kåserier.

Bokförlaget Forum kontaktade Hammarlund och bad honom sammanställa en liten volym med sina kulturhistoriska kåserier om piprökning. Detta blev hans debut i bokform med den lilla volymen Rökringar 1961. Hans egentliga debut som författare, med en bok som han själv tog initiativ till, kom emellertid först 1967 med Fårets gröna öga, en djupt fascinerande bok om Fårö, där författaren och hans familj hade ett sommarhus. Vid denna sin egentliga debut som författare var Hammarlund 49 år gammal och hade bara nio år kvar att leva.

Om Hammarlunds uppväxt, om alla hans år inom journalistiken och om det häpnadsväckande produktiva författarskap han utvecklade från nästan 50 års ålder och fram till sin död vid 58 har litteraturvetaren Thomas Ek nu skrivit en fullmatad och bitvis häpnadsväckande bok med titeln Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren. Det är en volym på drygt 400 fullmatade sidor. Den bygger på säkerligen tidskrävande djupdykningar i pressarkiv, läsning av 72 volymer med Hammarlunds efterlämnade papper på Lunds universitetsbibliotek, intervjuer med författarens anhöriga och vänner i såväl Lund som på Fårö samt sist men inte minst på de nio böcker som Olle Hammarlund gav ut från 1967 till 1976, de år då han slutligen vågade kasta loss och lämnade journalistiken för att försörja sig som fri författare. Det blev åtta essäsamlingar och en roman, Onkel Enoks hus, inspirerad av irländaren Flann O’Brien, alltså praktiskt taget en bok om året.

Thomas Ek förklarar, ibland i detalj med något belysande exempel, att denna enorma produktivitet blev möjlig tack vare att Hammarlund förfogade över en egen ihopsamlad textbank i form av de kåserier och krönikor som han under ett kvartssekel hade publicerat i tidskrifter och tidningar. Han inventerade sina gamla texter, bearbetade dem och utvidgade eller slog samman gamla kåserier så att de kom att ändra karaktär och mer kom att likna essäer, detta utan att beröva dem deras omedelbara journalistiska fräschör, den enkelhet i tilltalet som är Hammarlunds signum och som är just det drag som skiljer honom i hög grad från idolen Frans G. Bengtsson.

Fårets gröna öga, boken om Fårö, som Hammarlund från och till arbetade med under många år, ursprungligen med sikte på att göra en diktsamling, blev en stor framgång 1967. Det ledde till att Hammarlund vågade lämna journalistiken. Boken ”är och förblir hans mästerverk”, skriver Ek. När de följande essäsamlingarna sedan kommer i tät följd, är det få eller ingen som anar att de bygger på gamla bearbetade kåserier första gången publicerade i Textil och konfektion eller i Industria. De flesta kritiker blev förtjusta, inte minst Ruth Halldén i Dagens Nyheter, som skrev så här: ”Olle Hammarlund är en författare av en nu nästan utdöd art: den kulturhistoriske essäisten och lärdomskåsören.” Böcker som Stjärnornas barn (1969), Resan till paradiset (1970), Samtal på jorden (1971) och Röster i vinden (1973) väckte stor uppmärksamhet och blev framgångar även kommersiellt. Böckerna sålde bra. Hammarlund åkte land och rike runt och gav uppläsningar. Han började förekomma flitigt i radio och även i tv, särskilt ofta som gäst i Lasse Holmqvists program.

Olle Hammarlund tycks ha varit på väg att bli folkkär, kanske lite för folkkär för sin egen smak. Att han plötsligt stack emellan med en smått experimentell och bisarr roman som Onkel Enoks hus (1975) kan tyda på att han inte var alldeles bekväm i rollen som lärd mysfarbror i radio och tv. Det fanns även ett annat orosmoln. Det var den tidens vänstervåg.

Den åsiktspolis som Hammarlund råkade ut för var Lars Bäckström, som i en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1971 angrep borgerligt sinnad litteraturkritik och som exempel tog upp att Tomas Tranströmer i en dikt om Henry David Thoreau givit en förenklad bild av amerikanen, och att Olle Hammarlund i en essä bara skrivit om ”halva Thoreau”. Båda hade tagit fasta på filosofens fria skogsliv men ingen av dem hade berört samhällskritikern. Bäckström tänker sig att Tranströmers arbete som psykolog hindrar honom att vara ”illojal mot sin klass” och att Hammarlunds beskrivning av Thoreau är anpassad för Industrias­ läsekrets, eftersom essäisten varken kan eller vill ”rubba grunden för ett så lönande samförstånd med storkapitalet. Men så blir han ju såld också i bok.”

Tranströmer gick aldrig i svaromål när han blev angripen för småborgerlighet och felaktig klasståndpunkt av Lars Bäckström, Björn Håkanson och Tobias Berggren. Han var klok nog att hålla tand för tunga. Men Olle Hammarlund kunde inte hålla sig. Han svarar, raljerande och ganska von oben. Då blir det etter värre. Inte bara att Hammarlund varit medarbetare i Industria kommer i skottgluggen utan även att han vid denna tid då och då skrev i tidskriften Böckernas värld. Allt är föraktligt i Lars Bäckströms ögon. Han blir ännu argare: ”Jag tänker mig att industridirektören både imponerad och betryggad upptäcker vår essäist i Industria – precis den rätte författaren att ge i julklapp åt hans kultiverade fru. Den mysiga litteratursyn som impregnerar Böckernas Värld är av samma art, fast linan som storkapitalet håller i är lite längre där.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sannolikt ångrade Olle Hammarlund att han hade svarat på Bäckströms förs­ta misstänkliggörande. Bäckström trappade upp konflikten och riktade nu in sig på något Hammarlund inte ville att sökarljuset skulle riktas mot, nämligen att de flesta av hans essäer byggde på lärda kåserier som han förut hade publicerat i inte bara Industria utan även i Textil och konfektion. Ännu längre tillbaka i tiden fanns fler saker som Hammarlund säkert inte ville få framgrävda. Under studentåren i Lund i början av 1940-talet hade han varit aktiv som sekreterare i Ungsvenska studentför­eningen. Ungsvenskarna var visserligen en anti­nazistisk förening, bildad 1934 efter att Högerpartiets tidigare ungdomsförbund SNU utvecklats i pronazistisk riktning och därför blivit uteslutet ur partiet. Men det var en del av Högerpartiet och genomsyrad av nationalism med konservativ prägel.

Hammarlund svarade försiktigt och i försonligt svepande ordalag på Lars Bäckströms andra artikel, den där polemiken trappas upp till ett hätskt personangrepp. Istället påbörjade han arbetet med en ny bok och gav sig sedermera aldrig in i någon litterär strid.

Olle Hammarlund dog i förtid, 58 år gammal, drabbad av cancer. Sin stora läsekrets har han förlorat. Hans böcker kommer inte ut i nya utgåvor. Kanske kan Thomas Eks fina bok om honom och hans gärning på nytt tända ett intresse för detta ovanliga författarskap.