Ett nummer av det polska veckomagasinet Tygodnik Powszechny från juni bjuder på artiklar om lyckan i att återigen få kramas (skriven av en professor i psykiatri); det israeliska partiet Samlingslistans arabiske ledare och hur hans pragmatism riskerar att betraktas som ett svek av de egna; ett polskt band som tar sin inspiration från klassisk indisk musik; och hur hjärnan kan lära sig arbeta med en tredje, mekanisk, tumme. Man går kritiskt igenom den nya ekonomiska politik som enligt analysen kommer att öka skattetrycket på de fattigaste med 49 procent. Ärkebiskop Grzegorz Ry´s reflektioner över utvalda Bibelavsnitt inleds med citat av Simone Weil och Ludwig Wittgenstein.

Tygodnik är bland de största av de många tidskrifter som tillhör vad man i den konservativa och hierarkiska majoritetskyrkan avfärdande kallar katolewica, en term där ordet ”katolsk” bara hinner utsägas till hälften innan det övergår i ”vänster.” Själv har den sedan 1950-talet kallat sig förespråkare för en ”öppen kyrka,” en som är öppen gentemot andra religioner och icke-­religiösa, och där teologin inte lämnas åt de institutionella auktoriteterna utan ska diskuteras fritt på gräsrotsnivå. Karol Wojtyła, doktor i filosofi och sedermera påve, var en drivande medlem i denna rörelse.

Dess mest officiella organ, KIK (Katols­ka intelligentians klubb), organiserar seglarkurser för barn och fritidsaktiviteter för pensionärer; föreläsningar om klassisk musik och seminarier om ”ansvarsfullt” turistande; och stöd för både oppositionella i Vitryssland och familjer i Aleppo. Termen ”intelligentia”, säger man i sin programdeklaration, avser en etisk ståndpunkt: att var människas talanger och förmågor bör odlas; att den existerande kunskapen hela tiden bör utvidgas och detta i ”en atmosfär av dialog”; och att frukterna av allt detta ska komma hela samhället till godo. Det är ett etos som genljuder med den ”personalistiska” teologi som Wojtyła anammade, och som har sin grund i en viss tolkning av idén att varje person är ett självändamål.

Den katolska intelligentian anses mesig och alltför moderat. Även om de fördömer kapitalistisk girighet är deras världsbild inte marxistisk.

Teresa Bogucka, framträdande motståndsaktivist under kommunismen och en av dem som etablerade Polens första fria och fortfarande största dagstidning, den liberala (och inte religiösa) Gazeta Wyborcza, säger att kyrkan under kommunistregimen tolererade de ”öppna” prästerna och deras studiecirklar av strategiska skäl. De gav kyrkan ett progressivt ansikte utåt, och som man levde osäkert var det viktigt att hålla ihop. Men så fort friheten kom lade man band på prästerna.

Tveklöst gjorde kyrkan som helhet mycket gott under kommunisttiden. På 1980-talet spelade den, bland annat tack vare moraliskt och politiskt stöd från Johannes Paulus II, en avgörande roll i motståndet mot regimen som drogs igång av fackföreningsrörelsen Solidaritet. Det gjorde denna institution gott att leva under hot, säger Bogucka; den tvingades då bry sig om viktiga saker. Idag är kyrkan lierad med den högerpopulistiska regeringen som ger den ekonomiska fördelar och politiskt inflytande i utbyte mot att den välsignar regeringspartiet inför sina församlingar. Den nya stränga lagstiftning som förbjuder abort även när fostret har så grava missbildningar att det inte kan förväntas överleva eller leva ett meningsfullt liv är en eftergift till kyrkan. En majoritet av troende polacker och 59 procent av befolkningen som helhet anser att abort bör vara tillåtet i sådana fall, enligt en opinionsundersökning beställd av Wyborcza (United Surveys fann att andelen var hela 75 procent). Det var likaså kyrkan som drev på att skolor inte skulle få ”propagera” för homosexualitet, en ”kulturell epidemi” i väst som man säger kommer att leda till att muslimerna, med sina många barn, tar över världen. Och när det blev kriminellt att skuldbelägga polacker för delaktighet i Förintelsen var detta en seger för sådana som fader Tadeusz Rydzyk, ägare till den inflytelserika radiostationen Maryja, där man gärna lämnar ordet till historikern Ewa Kurek­ som hävdar att judarna under de senaste hundra åren förföljt det polska folket.

Om ”katovänstern” är på väg att vinna något slag i konflikten med kyrkan så handlar det om pedofilhärvan. Chefredaktören för den katolska Wiez, Zbigniew Nosowski, har nominerats till flera journalistpriser för sitt idoga kartläggande av präster som begått sexuella övergrepp och de biskopar som hållit dem om ryggen. (Antalet anklagade för övergrepp uppgår för närvarande till 292.) Rydzyk har försvarat kyrkan med att säga att pedofiler finns det ju i hela samhället, och vem av oss har aldrig fallit för en frestelse, och i grunden beror dessa incidenter på barnen och den uppfostran som sexualiserar dem i alltför tidig ålder. Men påve Franciskus har kallat de sexuella övergreppen en kollektiv katastrof och kris för kyrkan, och inger därmed hopp om att bevismaterialet kommer att leda till bestraffningar och avskedanden på hög nivå, även om Nosowski än så länge är besviken på Vatikanens respons.

Att dessa katoliker står i opposition till regeringen och de ledande inom kyrkan betyder inte att sekulära liberaler och vänsteraktivister gärna gör gemensam sak med dem. Den katolska intelligentian anses mesig och alltför moderat. Även om de fördömer kapitalistisk girighet är deras världsbild inte marxistisk. Många i den yngre generationen är också utleda på allt vad religion heter, på att katolicismen fortfarande genomsyrar polsk identitet och
samhälle, och på uppfattningen, som Wyborczas chefredaktör Adam Michnik uttryckte i våras: att Polen inte kan klara sig utan katolicismen, eftersom kommunismen tog kol på alla andra etiska mönster. Marta Lempart, ledare för den feministiska rörelse som hösten 2020 demonstrerade i hundratusental mot den nya stränga abortlagen, bad en redaktör på Tygodnik dra åt helvete när han uttalade sitt stöd för demonstrationerna.

Och visst skulle det vara svårt att hitta en präst som förespråkar fri abort. De liberala inom kyrkan idkar inte någon feelgood­kristendom som hoppar på alla samtidens progressiva tåg. På sin höjd säger man att abortfrågan ”är komplicerad”, och att kyrkan väl har viktigare saker att ägna sig åt än att slåss för skadade fosters rättigheter: att ta hand om flyktingar, till exempel, eller hjälpa HBTQ-ungdomar som slängts ut av sina föräldrar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Enligt Bogucka har dock aktivister som Lempart inte själva mycket att komma med. Det finns ingen organiserad opposition i Polen, säger hon; kvinno- och HBTQ-rörelserna har ingen övergripande politisk agenda. De studenter som marscherade genom Warszawa under en rasande pandemi går inte ut och protesterar mot att fattiga pensionärer får vänta två år på att få tid hos en specialistläkare.

Znak ägnade 2018 ett nummer åt troen­de som inte längre kan med att vara medlemmar i kyrkan som den nu ser ut, och sådana som trots allt väljer att stanna kvar. Där intervjuades bland andra Szymon Hołownia ­– journalist och författare till böcker som Monopol på frälsning, före detta programledare för en talangshow på tv, och presidentkandidat 2020. (Det var honom Lempart förolämpade.) Han är en av dem som insisterar på att stanna kvar, och han är frustrerad över den passivitet han ser hos många av dem som förtvivlar över den korrumperade kyrkan. Om barnen prackas på vidrig ideologi i skolans religionsundervisning, säger han – låt dem då inte gå på lektionerna. Han är övertygad om att kyrkan förr eller senare kommer att få betala ett högt pris i trovärdighet för den politik de nu för och deras allians med en regering som steg för steg nöter bort det demokratiska systemet i Polen.

Och i motsats till vad utomstående ibland tror består inte katolicismen av de doktriner som påven och biskoparna beslutar om. Kyrkan är mitt hem, säger Nosowski, och ingen överordnad kan hävda något annat. Den som inte håller med om de officiella ståndpunkterna är inte därför de facto protestant. Först och främst är katolicismen en tradition grundad på ett etos, och varje tradition tillhör dem som identifierar sig med den. Det är deras sak att vårda och utveckla den.