Liljegrens specialitet som historiker är den litterärt utformade biografin; han har skrivit om bland andra Karl XII, Alexander den store, Adolf Hitler och Winston Churchill. Och hans författarmässiga adelsmärke är just historia som litterär genre, att med utpräglat konstnärliga grepp infånga en komplex och omfångsrik faktabaserad berättelse om det förflutna.

Historien om Kennedy är ytterligare ett uttryck för Liljegren stilistiska brio, läsningen av boken är ofta rena njutningen. Han redogör här för den unge rikemanssonens strävsamma väg – trots backningen från pappa Joe, en av USA:s rikaste män – fram till världens mäktigaste ämbete, kantad som den var av åtskilliga hälsoproblem, återkommande otrohetsaffärer och tragiska dödsfall inom familjen. Inte minst lägger Liljegren emfas på Kennedy som kvinnojägare, med ingående redogörelser för hans erövringar av allt från praktikanter i Vita huset till glamorösa Hollywoodstjärnor (de senare främst representerade av Marilyn Monroe, men också den inte fullt så legendomsusade Gene Tierney figurerar i persongalleriet).

Starkast är boken kanske när den verkligen försöker tränga in i Kennedys känsloliv, som exempelvis hans skamkänslor efter det katastrofala invasionsförsöket i kubanska Grisbukten 1961, hans upplevelser av otillräcklighet efter att han misslyckats med att charma Sovjetledaren Nikita Chrustjov vid toppmötet i Wien samma år eller hans ångest inför att vara bidragande till ett globalt kärnvapenkrig under Kubakrisen 1962; Kennedy hann emellertid undan med blotta förskräckelsen efter att ha lyckats lösa krisen utan att förlora ansiktet.

På det inrikespolitiska planet hade Kennedy att kämpa med segregationen i den amerikanska Södern. Kennedy själv närde progressiva idéer om den svarta befolkningens fri- och rättigheter. Han begränsades dock av att han i sitt eget parti, Demokraterna, behövde stöd av sydstaternas många representanter i kongressen, där flera var för den etniska se­gregationen mellan vita och svarta. Det politiska problemet löstes så småningom, åtminstone delvis, inte minst tack vare Kennedys vicepresident, Texassenatorn Lyndon B Johnson, en man med stark ställning i den amerikanska senaten.

På det utrikespolitiska planet var Kennedy en antikommunistisk hök, även om han inte föll till föga för krigshetsare som till exempel flyggeneralen Curtis Le May, som krävde omedelbar bombning och invasion av Kuba under krisen. Kennedy var dock med om att trappa upp det djupt tragiska kriget i Vietnam. Det skulle senare leda till hans efterträdare Lyndon B Johnsons politiska undergång.

Med en ödesmättad dramaturgi börjar och slutar Liljegrens bok under hösten 1963. Kennedy besöker för sista gången familjens huvudkvarter, det stora huset i Hyannisport på Cape Cod. När han lämnar inleds den resa till Texas, dit han ämnar åka för att stärka sina politiska aktier i Södern inför valet 1964. De flesta vet vad som hände. Kennedy blev mördad i Dallas, den 22 november 1963.

Liljegren ägnar en hel del möda åt att rota i skuldfrågan, men kommer fram till det rimliga i den officiella version som knäsattes av den så kallade Warren­kommissionen 1964. Kennedy mördades med all tänkbar sannolikhet alltså av en ensam gärningsman, nämligen Lee Harvey Oswald. Bland konspirationsteorier tar Liljegren upp Olivers Stones uppmärksammade film JFK (1991) och vederlägger på punkt efter punkt filmens retorik. (Filmen för fram absurda teorier om mordet men har också betydande estetiska kvaliteter.)

Liljegren har skrivit en strålande och lättläst biografi som på olika sätt försöker tränga bakom de mytiska aspekterna av Kennedy och istället visa på en mångfasetterad och komplex personlighet. Eller som Liljegren själv avslutar denna bok: ”inte heller John Fitzgerald Kennedy behöver någon piedestal