Kivet kring köttgrytorna
Boken är ett slags porträtt av den politiska miljön i Washington och den feodala härskarklass som uppstått ur det som en gång var förtroendevalda, medier och näringsliv. Till formatet är det en serie porträtt av individer. Det är de som utgör den tjattrande klassen, individer så äregiriga, så självupptagna att deras egon har svårt att få plats (och än mindre samsas) ens i Washingtons kolossala marmorbyggnader.
En New York-politiker som tvingades dela medieutrymme med senator Chuck Schumer jämförde det med att dela en banan med en apa: ”Om du tar ett litet bett så kommer han att kasta sin egen avföring på dig.”
Egentligen är This Town en 370 sidor lång illustration av Gore Vidals två levnadsregler: (1) Säg aldrig nej till en möjlighet att ha sex eller att vara med i tv. (2) Framgång är inte nog. Ens vänner måste också misslyckas.
Berättelsen börjar vid Tim Russerts begravning. Russert hade i många år varit programledare för Meet the Press och som sådan varit en av de mäktigaste personerna i stan. Leibovich pratar om The Club, innegänget. Russert var The Clubs självskrivna borgmästare. Hans begravning är decenniets nätverkarmöjlighet. Alla är där.
David Axelrod är omringad av människor med visitkort i händerna. Joe Scarborough och Mika Brzezinski från MSNBC:s Morning Joe kan knappt komma fram till sina platser. En tv-producent stövlar fram till Hillary Clinton för att försöka boka in henne till sitt program senare samma dag. Hillary ler och går vidare. Hon avskydde Russert och han henne, men hon är där för att spela sin roll.
”Russert skulle ha älskat utgjutelserna från the power mourners. Och han skulle ha förstått, bättre än alla andra, att alla tal och hyllningar och tårar aldrig, inte för en sekund, handlade om honom. De handlade om de människor som hade lämnats kvar för att kravla sig uppåt i hackordningen i hans frånvaro.”
Kändisarnas palatsintriger är futtiga, förnedrande och helt avgörande om man ska förstå vad som händer i politikfabriken.
Många amerikaner har en negativ bild av Washington. De har en bild av att många har varit där för länge och att staden är uppdelad efter partifärg. I själva verket, menar Leibovich, är den snarare hopplöst sammanblandad. Han citerar Washington Posts Dana Milbrink (”en vän”), som har skrivit att ”om Washingtons politiska kultur blir mer incestuös, kommer barn att börja födas med extra fingrar”.
Den vanliga analysen missar att nya medier har demokratiserat det politiska samtalet, men samtidigt förstärkt Washingtons närsynta och självupptagna tendenser. Den tar inte tillräcklig hänsyn till att staden kanske inte fungerar på ett sätt som gynnar landet, men alldeles utomordentligt för dem som tillbringar dagarna där med att febrilt skriva historien om sitt eget liv.
Att komma in i den ”inre ringen” är svårt, men ett medlemskap räcker i regel livet ut. Om man får sparken trillar man snett uppåt, och hursomhelst kan man leva länge på gamla meriter. ”Det brukar sägas om Ken Duberstein att han tillbringade sex och en halv månad som Reagans stabschef och tjugofyra år (and counting) med att låta sig bjudas på mat.”
Det handlar om att bygga ett personligt varumärke. Alla vet vilken växelkurs de handlas till för dagen. Varje morgon skickar tidningen Politico ut ett nyhetsbrev om vad som händer i stan, vem som är viktig att hålla ögonen på och vems barnbarn som fyller år.
Även en spektakulär skandal kan användas för att bygga ett starkare personligt varumärke. En av de personer som Leibovich lyfter fram är Kurt Bardella, som pratade till sig en tjänst hos blivande kongressledamoten Darrell Issa (demokrat från Kalifornien) och följde med honom till Washington. På plats i stan såg han omedelbart vilka som var på insidan, vilka som var medlemmar i The Club, och hur människor graviterade mot dem. Han ville bli en av dem. Han ville påverka dem som påverkar besluten. Han ville synas i medierna.
Han spelade ett allt högre spel. Han lyckades få in chefen Issa överallt. De praktiskt taget bodde i tv-kanalernas green rooms. Bardella lyckades få en hel del av uppmärksamheten själv. Han byggde relationer med pressen genom att dela ut favörer och läcka godbitar. Så småningom började han att regelmässigt vidarebefordra mejl från reportrar till Mark Leibovich, för att ”visa hur Washington fungerar”. Det läckte ut (Kurt skröt själv om det för andra journalister) och tog hus i helvete.
Kurt Bardella fick sparken. Han gick under jorden. Efter ett tag dök han upp igen, som kolumnist för en konservativ nyhetssajt. Han tog över efter en kvinna som gick till en presstjänst hos Darrell Issa. Sex månader senare var han tillbaka, återanställd av Issa, men nu som ett slags lokalkändis, åtminstone bland Politicos läsare.
Mark Leibovick är själv en insider i Washington och har varit det under lång tid. Han har varit reporter på Washington Post och chef för Washingtonbyrån vid New York Times. I dag är han chief national correspondent för New York Times Magazine.
Anslaget i This Town påminner ibland om Anders Isakssons Den politiska adeln, medan tonen emellanåt försöker imitera PJ O’Rourke. Anekdoterna är ofta kul och läsvärda, även om Leibovichs ambition att vara rolig kan bli lite påfrestande. Likaså hans självupptagenhet. När han berättar om de fanmejl som Ben Bradlee skickat till honom eller de underdåniga saker som folk har sagt är det oklart om han driver med sig själv, som en av de insiders som boken handlar om, eller om han bara inte kan hålla sig.
Ett intressant tankeexperiment som han gör är vilka följder Watergate hade fått idag. Hur skulle dagens politiska miljö ha handskats med en sådan nyhet? Även om Woodward och Bernstein hade kunnat ägna så mycket tid och utrymme åt att gräva i en story, så hade den komplicerade historien genast förvandlats till en höger-vänsterfråga, där Fox News och andra ideologiska mediesoldater instinktivt hade avfärdat den och andra medier lika instinktivt bestämt sig för att presidenten skulle avgå. Snart skulle frågan vara överspelad. På några veckor skulle ingen minnas vem som vann och vem som förlorade, eller ens vad ”vinna” och ”förlora” betyder längre.
Den största förändringen i Washington de senaste 40 åren, enligt Mark Leibovich, är introduktionen av stora pengar och politikens industrialisering. Man kan säga att påverkansindustrin har professionaliserats, men det skulle inte vara hela sanningen. Svängdörrarna mellan kongressen och lobbybranschen har tagit sig parodiska proportioner.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Jack Abramoff, lobbyisten som 2006 dömdes till sex års fängelse för att bland annat ha försökt muta beslutsfattare, har förklarat att det bästa sättet för lobbyister att få inflytande över människor i kongressen är att antyda att de borde låta sig rekryteras av hans firma när de är färdiga med sitt jobb i politiken.
”Samma ögonblick som jag eller någon av mina medarbetare sade det till dem så ägde vi dem. Och vad betyder det? Varje önskemål från oss, varje önskemål från våra klienter, kommer de att tillmötesgå. Och inte bara det, de kommer att tänka på saker som vi inte kan tänka ut själva.”
Många har satt stor heder i att stå utanför allt det där, särskilt svängdörrarna mellan politik och lobbying. Sedan åker de ur kongressen och dyker omedelbart upp som lobbyister, ofta för intressen som är rakt motsatta dem som de ägnat sitt liv dittills åt att bekämpa. Demokraten Richard Gephardt stod som kongressledamot bakom en resolution som fördömde det turkiska folkmordet på armenier 1915. Han bytte sedan uppfattning när han som lobbyist lät sig anlitas av den turkiska staten för 70 000 dollar i månaden.
Generation efter generation av förändrare har svurit att förändra Washington för att sedan komma dit, sjunka ned i det bekväma pengaträsket och glömma att de någonsin befunnit sig någon annanstans. Barack Obama gjorde stort nummer av att hans West Wing skulle förändra allt det där. Han skulle inte anställa lobbyister och hans tjänstemän skulle inte låta sig lockas över till den lukrativa sidan. Sedan luckrades policyn upp bit för bit tills svängdörrarna åter snurrade för fullt. En anpassning till verkligheten, kanske, men inget som någon talar högt om.
För politiska nördar är This Town en underhållande samling anekdoter (och ingen annan skulle rimligen ge sig i kast med att läsa den). Det är svårt att släppa tanken på hur en motsvarande bok om Stockholm skulle se ut. Vilka politiker är bäst på att vårda sina varumärken? Vem gör av med flest visitkort på rosévinsminglen? Är verkligen lagstiftningsprocessen lika förnedrande här?
Bismarckcitatet om korv och lagar verkar förresten tillskrivas järnkanslern på skakig grund. I själva verket tycks poeten John Godfrey Saxe ha varit först. Statsmannen har fått äran för något som någon annan har skapat. Mer än så behöver man kanske inte veta om Washington.