Den hinduiska nationalismen växte fram på 1800-talet som ett sätt att skapa stolthet över den indiska civilisationen och motarbeta Västerlandets idéer om sin etniska överlägsenhet, som sades rättfärdiga kolonisering. Många sådana rörelser som ville reformera hinduismen protesterade mot uppdelningen av hinduer efter kast, ett system som reformivrarna ansåg att det brittiska väldet hade överbetonat för att kunna söndra och härska.

De nationalistiska rörelserna hävdade den indiska andlighetens styrka och betydelse. Denna andlighet omfattade också andra trosriktningar som hade uppstått i Indien, till exempel sikhism och buddism. Från första början var de hinduiska reformrörelserna, som bidrog till den bredare indiska nationalismens utveckling, avoga mot religiösa åskådningar som inte hade några band till Indien, främst kristendomen och islam.

Spänningarna skärptes av självständighetsrörelsens karaktär. De flesta hindunationalister motsatte sig Indiens delning efter religiösa linjer och ansåg att Indien som andligt land borde förbli intakt. Det indiska Kongresspartiet motsatte sig också en delning, men till sist blev den ofrånkomlig efter de krav som det pakistanska partiet Muslimska förbundet ställde.

Den hinduiska nationalismen förstärkte självständighetsrörelsen, men då delningen genomfördes 1947 leddes den av mer sekulära gestalter som Nehru. Istället för ett Indien som hemlandet för Sydasiens hinduer – så som Pakistan blev för Sydasiens muslimer – skulle det vara en sekulär stat, inte i den västerländska betydelsen, där religion och stat är åtskilda, utan ett starkt religiöst land där olika trosriktningar kunde leva sida vid sida i enlighet med sina egna religiösa läror.

Detta förstärkte hindunationalisternas uppfattning att självständighetsrörelsen – ledd av Kongresspartiet – ville tillmötesgå muslimerna. Indiens muslimer var en av Kongresspartiets viktigaste väljarbaser som dominerade den indiska politiken i årtionden efter självständigheten. Två år efter frigörelsen från Storbritannien mördades mahatma Gandhi. Mördaren hade tidigare varit medlem av Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), nu betraktad som Bharatiya Janata-partiets (BJP) moderorganisation. RSS frikändes från inblandning i mordet på Gandhi men dess stöd tunnades ut, och partiet marginaliserades under de första åren av självständighet.

Hindunationalismens idéer behöll dock sin kraft, i synnerhet tanken att det fanns en andlig styrka i den indiska civilisationen som hade vittrat under mogulernas och britternas århundraden av kolonisering.

Kongresspartiet styrde Indien under trettio år men väljarstödet avtog gradvis. Det blev mer centraliserat med påföljd att regionala partier bildades (och fraktioner bröt sig ur Kongresspartiet) i olika delstater. Sedan Indira Gandhi infört undantagstillstånd vid 1970-talets mitt förlorade Kongresspartiet slutligen makten till en koalition som omfattade Bharatiya Jana Sangh, BJP:s föregångare. Denna koalition, där både hinduiska nationalister och vänsterpartier ingick, hade föga gemensamt utom sin avsky för Kongresspartiet.

Kongresspartiet återtog så småningom makten men stödet fortsatte att sjunka. Eftersom de flesta alternativ var regionala blev BJP, som bildades 1980, det enda livsdugliga nationella partiet. Det vann kraft från olika hinduiska rörelser, särskilt Ram Janmabhoomi-rörelsen. De hinduiska nationalisterna påstod att moskén Babri Masjid var byggd på Ramas födelseplats – Rama är guden Vishnus sjunde avatar – i Ayodhya. År 1992 rev hinduiska nationalister moskén och stora upplopp utbröt.

BJP kom till makten på nationell nivå 1998 men hölls tillbaka av sina koalitionspartner. Det drev ändå en politik som skulle demonstrera Indiens styrka, främst genom test av kärnvapen. Vid denna tidpunkt (liksom på 1970-talet) såg sig många indiska politiska partier som Kongresspartiets motståndare och var därför vänligt inställda till en koalition med BJP. Trots att Kongresspartiet fortlöpande tappade anhängare kom många ändå underfund med att de ideologiskt hade mer gemensamt med det partiet än med BJP. Efter BJP:s nederlag i parlamentsvalet 2004 härskade en rad svaga koalitioner med Kongresspartiet i spetsen i tio år.

År 2001 blev Narendra Modi regeringschef i den BJP-styrda delstaten Gujarat och med tiden en av de få politiker som vunnit tre delstatsval i rad. Modi är också medlem av RSS. Ett av Kongresspartiets problem är dess dynastiska karaktär. Nästan alla dess ledare har tillhört släkten Gandhi (avkomlingar till Nehru, inte till mahatma Gandhi). Modi däremot hjälpte som barn sin far i hans lilla tebutik och fick nöja sig med gymnasieutbildning. I början av 1970-talet gick han med i RSS och arbetade heltid som partifunktionär. Vid mitten av 1980-talet gick han vidare till BJP och blev med tiden partiets generalsekreterare.

Modis regering i Gujarat vann anseende som näringslivsvänlig och stimulerade den ekonomiska tillväxten. Det var strävan efter ekonomisk tillväxt och transparent styre som gav Modi segern i parlamentsvalet 2014. Vid det laget hade Kongresspartiets tio år vid den federala makten besudlats av den ena korruptionsskandalen efter den andra. Modis socialpolitik i Gujarat väckte emellertid alltmer kritik och några undersökningar visade att sjukvård och utbildning var ganska undermåliga, i synnerhet i förhållande till delstatens relativa välstånd. Det var dock med upploppen i Gujarat 2002 som hans styre i delstaten mest kom att förknippas.

En brand på ett tåg med hinduiska pilgrimer tog omkring 60 människors liv, och Modi lade skulden för branden på lokala muslimska extremister (senare utredningar har ifrågasatt detta). Våld utbröt i stora områden och pågick länge. Innan det slogs ner hade omkring 2 000 personer, de allra flesta muslimer, dött och omkring 150 000 befann sig i flyktingläger. En utredning tillsatt av Högsta domstolen fann inget skäl att inleda en process mot Modi, men även om attackerna inte sanktionerats av delstaten hade Modis regering underlåtit att kämpa ner våldet. Muslimfientlig retorik förenad med lokalpatriotism var viktiga inslag i BJP:s program i delstatsvalet i Gujarat 2002, som partiet vann med bred marginal. Modi hade segrat med stöd av religiös polarisering efter upploppen, men följande delstatsval inriktades på ekonomisk tillväxt (och utmärktes av ett mer avancerat bruk av tekniska hjälpmedel i valkampanjen än som hade förekommit dittills i Indien). Under denna period var Modi förbjuden att besöka USA och flera europeiska länder, där han betraktades som medskyldig till upploppen 2002. Förbuden drogs tillbaka efter hand som han kom allt närmare makten.

”Om Indiens muslimska befolkning stängs in i Kashmir skulle behandlingen av dem likna Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang, för att inte tala om Myanmars av rohingyerna.”

När Modi 2013 blev BJP:s kandidat till posten som premiärminister var upploppen i Gujarat ingalunda glömda, men delstatens ekonomiska framsteg de senaste tio åren var uppenbarligen avgörande. Men inte alla inom BJP applåderade hans upphöjelse. Vissa ledande personer i partiet befarade att han skulle lägga sig till med alltför mycket egen makt. I parlamentsvalet 2014 drev BJP en kampanj där allt ljus riktades mot Modi, och många opinionsmätningar då och sedan dess visar att allmänhetens sympati för honom personligen är mycket starkare än för BJP som helhet, och dessutom starkare än för någon annan indisk politiker.

BJP var påfallande välfinansierat i kampanjen 2014 och hade utbrett stöd i medierna. Kombinationen splittrad opposition och det självständiga Indiens första parti med relativ majoritet bidrog också, och BJP fick majoritet i Indiens underhus med endast 31 procent av rösterna. Stödet var koncentrerat till norra Indien, och partiet har sedan dess lagt ner stor möda på att bredda sin popularitet i landets södra del.

Efter Modis valseger var allmänhetens förväntningar höga, trots att det med Indiens federala struktur skulle bli svårt att på central nivå genomföra det som den relativit homogena delstaten Gujarat hade presterat, inte minst därför att BJP saknade majoritet i Indiens överhus. Förväntningarna steg inte enbart på grund av Modis anseende utan också för att Indien för första gången sedan 1984 hade valt en regering med majoritet för ett enda parti. Successiva koalitioner hade försvagat beslutsprocesserna och bidragit till den ökande korruptionen, i takt med att mindre partier försökte skaffa sig fördelar i ministerier där de hade makten.

Den första valperioden medförde ingen våg av ekonomisk tillväxt. Tvärtom följde en serie dramatiska händelser och även specifika konkreta framsteg. Insatserna för att öka antalet toaletter över hela landet vann beundran över hela världen. Gasleveranserna till fattiga hushåll byggdes ut. Nya projekt för att städa upp i landet och stimulera tillverkningsindustrin tillkännagavs. Samtidigt centraliserades makten markant, främst till premiärministerns kansli, och den politiska kontrollen över rättsväsendet skärptes. Flera brottsutredningar inleddes mot organisationer verksamma i civilsamhället och mot utländska välgörenhetsorganisationer. Det tolkades som tecken på att regeringen inte tålde kritik.

Läget blev mest dramatiskt då Modis regering 2016 förklarade alla rupeesedlar med höga valörer ogiltiga. Syftet uppgavs vara att angripa korruptionen, men åtgärden fick ett antal oavsiktliga (eller kanske avsiktliga) konsekvenser. Ekonomin led ett svårt bakslag, och den informella ekonomin tog särskilt stor skada. Situationen förvärrades av en skatt på varor och tjänster som troligen stimulerar tillväxten på lång sikt men alltid slår hårt på kort sikt. Följden var att arbetslösheten året därpå beräknades ligga högre än den gjort på 45 år.

Utgången av parlamentsvalet 2019 såg ut att bli mycket oviss, men i valkampanjens slutspurt exploderade en bomb i delstaten Jammu och Kashmir. Indien svarade med att bomba Pakistan. Åtgärdens militära effekt har ifrågasatts internationellt, men i Indien ansåg man att Modi hade agerat resolut mot Pakistans aggression. Denna faktor uppfattades som ett tecken på Indiens nyfunna styrka och tros allmänt ha vänt väljarna i BJP:s favör. Partiets andel av rösterna och antal medlemmar i parlamentet översteg siffrorna från 2014.

Modis första ämbetsperiod betecknades av en klar strävan att göra Indien till en ekonomisk supermakt, men här och där började missnöjesyttringar märkas, främst i flera kampanjer mot koslakt i delstater där BJP hade makten. I praktiken angrep hinduiska medborgargarden muslimer och kastlösa. Under den andra perioden har man alltmer ohöljt övergått till att attackera vad hinduiska nationalister anser vara andra partiers tendens – främst Kongresspartiets – att prioritera muslimer. BJP började med att upphäva ”tredubbel talaq”, som ger muslimer rätt att utan vidare skilja sig. Förbudet var enligt alla rimliga synsätt motiverat som skydd för muslimska kvinnors rättigheter, men att regeringen ämnade gå vidare i samma riktning stod klart.

Kort därpå avskaffade regeringen den speciella status som Jammu och Kashmir, Indiens enda delstat med muslimsk majoritet, hade haft. Även denna åtgärd var berättigad, här för att underlätta den ekonomiska utvecklingen. Det argumentet är dock tvivelaktigt med tanke på att delstatens gränser sedan spärrades och tillgången till internet var stängd i flera månader. Högsta domstolen gav också order om att ett hinduiskt tempel skulle byggas på platsen för den demolerade moskén i Ayodhya, och samtidigt beviljade den tillstånd till att en ny moské uppfördes i närheten. Detta uppfattades i vida kretsar som ett tecken på hur fogligt rättsväsendet hade blivit.

År 1979 växte en våldspräglad självständighetsrörelse fram i den nordöstra delstaten Assam. Den nådde delvis sina syften med den så kallade Assamöverenskommelsen från 1985, där en klausul ingick som lät migranter från östra Pakistan stanna kvar. De som hade kommit till Indien efter grundandet av Bangladesh 1971 skulle skickas tillbaka. Bestämmelsen vilade tills Högsta domstolen beordrade att den skulle aktiveras. Till sist avgjordes det att omkring två miljoner personer inte kunde bevisa att de var indiska medborgare.

Regeringen tillkännagav att detta medborgarskapsprov skulle gälla hela landet (sedan dess har den gett olika besked i ärendet). Många av dem som inte kunde bevisa sitt medborgarskap i Assam var i själva verket hinduer (sedan länge indiska medborgare som saknade medborgarbevis eller migranter från Bangladesh). Regeringen införde då en kompletterande medborgarskapslag enligt vilken de som förmodades vara illegala invandrare men utövade religioner som var indiska till ursprunget, och även kristendomen, beviljades indiskt medborgarskap.

Denna lag väckte protester i hela landet. Flera erfarna BJP-politiker hävdade att demonstranterna var muslimer, men protesterna fick stöd från flera olika håll. Regeringsvänliga medborgargarden attackerade demonstrerande studenter på flera platser, även på Jawaharlal Nehru-universitetet i Delhi, som regeringen ofta kritiserat som ett drivhus för liberalt tänkande. Polisen ingrep inte då medborgargarden stormade in i universitetets lokaler.

Ännu allvarligare våld utspelade sig i nordöstra Delhi i välplanerade attacker på muslimska samhällen. Återigen som i Gujarat dröjde regering och polis med att ingripa. Mer än 40 personer omkom och hundratals skadades, de allra flesta muslimer.

”Från första början var de hinduiska reformrörelserna, som bidrog till den bredare indiska nationalismens utveckling, avoga mot religiösa åskådningar som inte hade några band till Indien, främst kristendomen och islam.”

Allt annat lika borde regeringens nästa steg självfallet vara att införa en allomfattande personlag. För närvarande har olika religioner olika lagar som täcker bland annat äktenskap och arv. I detta skede borde BJP ha ”hyvlat av” det som den påstod var muslimernas privilegier.

Om regeringen kommer att gå vidare med att införa en andra klassens medborgarstatus är osäkert. Med tanke på att muslimerna är Indiens fattigaste folkgrupp räknat efter religion står det fullt klart att de skulle kategoriseras som andra klassens medborgare.

Men protesterna mot en ny medborgarskapslag blir allt tydligare och bör utlösa larmsignaler. Om Indiens muslimska befolkning stängs in i Kashmir skulle behandlingen av dem likna Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang, för att inte tala om Myanmars av rohingyerna. Indiens muslimska befolkning är utspridd över hela landet och uppgår till cirka 200 miljoner.

Utbrottet av coronapandemin ser dock ut att rubba regeringens fokus. Om Modis andra mandatperiod blir framgångsrik eller ej beror sannolikt på hur regeringen hanterar pandemin. Till en början prioriterades den och andra ärenden fick vänta, men det dröjde inte länge förrän den blev en kommunal angelägenhet. Det visade sig att viruset hade spritts på ett möte som den islamiska fundamentalistiska sekten Tablighi Jamaat samlat i Delhi. Rykten om att muslimer avsiktligt spred smittan – ”coronajihad” – kom snart i svang. Viruset var verkligen oproportionerligt utbrett bland muslimer, men det berodde på att många fler muslimer – de som hade deltagit i mötet i Delhi – hade testats.

Om Indien ska kunna bekämpa pandemin måste vetenskapen segra över andlighet och religiösa dogmer. Fattigdomen är alltjämt stor och många daglönare saknar besparingar att falla tillbaka på. När landet nu har stängts ner på obestämd tid måste staten öka sin kapacitet att ge medborgarna service. Om den indiska staten lyckas göra det – och det är ett stort om – finns det en chans att den med denna förstärkta kapacitet till sist uppnår det ”effektiva styre” som utmärkte Modis tid som chef för Gujarats delstatsregering. De ekonomiska följderna av pandemin blir emellertid kännbara, och därmed kommer regeringen troligen att ytterligare utvidga sitt hindunationalistiska program.

Under alla förhållanden har BJP redan förändrat Indiens politiska diskurs i vissa avseenden. De flesta andra politiska partier, även kongresspartiet, måste redan betona sin ”hinduhet”. Håller de aktuella trenderna i sig kommer situationen att förvärras för Indiens muslimer.

Översättning: Margareta Eklöf.