Klassfenomenet tar sig subtila uttryck. Jag har en bekant som kommer ur den bildade borgerligheten, uppväxt med humanistiska värderingar på liberal grund. Klass gör honom obekväm då han finner strukturella orättvisor moraliskt anstötliga. Det hindrar honom inte från att ha filippinsk städerska som han betalar svart och ger familjens avlagda märkeskläder till utan att se det förringande i gesten. Han gör en lustig poäng av att städerskan inte förstår vilka dyra och fina kläder hon får. Min bekant klandrar mig för att jag inte är tillräckligt ”trevlig mot servicepersonal”. Själv tycker jag att han daltar med servicepersonal.

Att vara servicepersonal är för mig ett normalt yrke, det var sådant som folk i min närhet var när jag växte upp och vad som väntade en människa efter skolan. Men eftersom min bekant på ett självklart sätt ser ner på servicepersonal måste han vara väldigt trevlig mot dem för att visa att han inte ser ner på dem. På detta följer också en vaksamhet på andras beteende gentemot servicepersonal, det blir lackmustestet för att vara en god människa – men endast för den som inte märker att detta i själva verket är tecknet på klassnedlåtenhet.

Min pappa som är son till en piga och kvinna som i hela sitt liv servade andra, brukade gå till servicepersonalen och klaga när något var fel. Som barn skämdes jag och ville skona dem, men han klargjorde att de representerade inrättningen utåt och därför hade att ta emot klagomål, för vidarebefordran till ansvarig person. Tanken att de var under honom i rang och att han därför behövde behandla dem försiktigt och med extra välvilja skulle inte ha slagit honom.

Min bekant blir också bestört när jag säger att jag tycker det är angenämt att befinna mig på platser där människor har välskurna kläder, är nyduschade och luktar gott. Om man inte kände mig, säger han, skulle man kunna tro att jag var ”värsta överklassnobben”. Han blandar åter ihop begreppen. Att påtala att klassamhället och de uttryck det tar sig existerar är inte att bejaka det. Att tycka att en jacka som kostar femtusen är snyggare att se på än en som kostar hundratjugonio är inte att säga: han som har en jacka för femtusen är en bättre människa än han som har en för hundratjugonio. Det är inte ens att tycka att de har gjort sig förtjänta av sina respektive jackor. Det är endast att konstatera att kapital – kulturellt, socialt, ekonomiskt –  ger möjligheter till ett vackrare och mer omsorgsfullt livsinnehåll.

Men min bekant anser inte att man ska benämna att man ser skillnad i det yttre. Om alla förmodas ha lika möjligheter att förädla sina liv hamnar en moraliskt tänkande liberal person i ett dilemma när utfallet blir så olika. För medger man vad klass är och gör med människor blir nästa steg att inse att en samhällelig förändring behövs för att man ska kunna fortsätta att vara moralisk. Eventuellt behöver man då avstå från egna privilegier, vilket är oroande.

Att påtala att rika människor har vackrare kläder än fattiga är lika odramatiskt som att säga att belästa människor vet mer om böcker än de som aldrig läser. Elegans kräver en viss blick som kanske är medfödd, men den följer inte klassgränserna, vissa har den och andra inte, men den måste likafullt förvärvas och odlas. Man förmår bara upprätthålla elegans om man vet att man kommer att fortsätta leva gott och i överflöd, annars är man för orolig för ekonomin för att kunna vårda den. Den som fötts ur de lägre samhällsskikten är alltid orolig för ekonomin och för att hamna i rännstenen, det är inbyggt. Men då säger min bekant som inte förstått de mentala mekanismerna i att tillhöra de lägre skikten och se på samhället underifrån: ”Men alla har råd med två snygga skjortor. Man kan köpa två snygga skjortor och tvätta dem ofta.” Med det vill han bestrida att det handlar om pengar, eftersom orättvisan i den ojämna fördelningen ger honom skuldkänslor. Bättre då att det är en fråga om kapacitet till smak, vilket inte kan åtgärdas genom politiska beslut.

Det fungerar inte så, replikerar jag. Klass utgörs av människans uppfattning om sig själv, mycket mer än av sociologiska kategorier som yrkestillhörighet, inkomster och bostadsform. De som kommer från obemedlade miljöer föreställer sig helt enkelt inte att de där snygga skjortorna är för deras kroppar. De går inte in i de affärer där de säljs, och går de in känner de sig bortkomna vid åsynen av expediten. De beger sig till billighetsvaruhuset där de känner sig hemma och hittar skjortor som bekräftar deras identitet. Samma sak gäller på andra områden. Därför reglerar klassamhället sig självt. Folk vet sin plats och håller sig där. En stor del av klassunderläget består i att känna att samhället inte är för mig att ta plats i.

Klass sitter i själen, i psyket. Den utgör en mental horisont. Man bibringas den via omgivningen och det är ens plikt att vidga den horisonten, men med det behöver man hjälp. Att äga en inre rikedom, en bildning, en förmåga att förstå världen och sig själv är djupt berikande, oavsett vad man har för arbete. Det förstod den tidiga arbetarrörelsen och enhetsskolans tillskyndare, vilket fick en oöverskådlig inverkan på den svenska arbetarklassens självuppfattning och sociala mobilitet under 1900-talet. Ett av socialdemokratins stora verk under det förra seklet är att den gav möjlighet till så många att göra inte bara yttre klassresor utan inre – intellektuella och existentiella.

Men klassresan kostar på. Klassresenären reser ifrån sina föräldrar och sin historia och i det finns smärta och existentiell ensamhet. Den medför ansatser att dölja packning, resrutt och kartor, för att inte genera och inge underlägsenhetskänslor.

Den som intar en amerikansk hållning och anser att klassamhället i ett fritt och demokratiskt samhälle där alla formellt har samma möjligheter avspeglar en korrekt uppdelning efter intellektuell potential och begåvning, förbiser att klass sitter i psyket, invävt med tusen starka trådar. En medelmåttig begåvning från de övre skikten krånglar sig in på och ut ur juristlinjen trots klen fallenhet för yrket. Det tar lite längre tid men det går. Hon klarar sig sedan bra i livet, lever gott, har ett givande umgängesliv. För en medelmåttig begåvning från de lägre skikten vore det en främmande tanke att söka juristlinjen. Hon har aldrig träffat någon som är jurist och känner ingen som gått på universitet. Universitetet är en skrämmande plats som är till för andra. Hon uppmuntras inte att söka utan avråds tvärtom med den uttalade eller outtalat självklara motiveringen att det är för svårt. Dessa oåtkomliga mentala trådar påverkar en människa under hela hennes liv, och gör att nästan inga klassutjämnande politiska åtgärder kan vara för stora, så länge de inte inkräktar alltför mycket på friheten.

Som ung ägnade jag alla mina ambitioner åt idrott. I fråga om yrke och utbildning hade jag inga mål eller föresatser, kunde inte urskilja vägen uppåt eller framåt, men med idrotten var allt klart och urskiljbart redan vid tio års ålder. Jag såg vägen och målet och visste hur man skulle ta sig dit, och att jag kunde göra det, för det hängde inte på någon annan och inte på en dunkel struktur. Idrotten är mindre komplex än samhället och yrkeslivet. Man åker fortare eller långsammare, man hoppar högre eller lägre, resultaten är oavvisliga och ingen diskrimineras godtyckligt; den position man får motsvarar kapaciteten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Min pappa hade ägnat en stor del av sitt liv åt idrotten. Han såg den som det enda sättet att förvalta sitt pund och göra något med sitt liv. Några andra vägar i samhället skönjde han inte, men idrottens förstod han och kände till. Och alla beundrade stora idrottsutövare, till och med kungar och presidenter. Han ville att jag och min bror skulle om inte ta oss fram så åtminstone inte hindras att göra det fram om vi hade de rätta gåvorna. Vi skulle få chansen att satsa och utvecklas, träna hårt och tävla mycket. Pappa skjutsade, vallade, tog tid, planerade, hejade och uppmuntrade. Han la all sin fritid och alla sina pengar på detta. Idrott var vårt liv och det fanns aldrig någon tvekan om vad målet var. Det var inte att vinna DM utan SM, och senare inte SM utan VM och OS. Jag skulle bli bäst i världen, allt annat var ointressant, tiondeplatser intresserade mig inte. Att jag kunde sikta högt berodde på att jag förstod hur man skulle göra och inte trodde att jag hade mindre tillgång till förstaplatsen än någon annan.

Jag slösade inte bort tiden på att vara ovetande om möjligheterna och hur jag skulle bära mig åt. Det går inte att ta sig till en plats man inte vet finns, och en plats man inte tror är för mig. Så förhåller sig också klasserna till samhällsordningen. Medelklassen tänker aldrig, vad som än händer, att de kommer att bli brevbärare, sopåkare, snickare, socialbidragstagare eller sjukvårdsbiträde. Arbetarklassen tänker att det är några andra som blir författare, läkare, forskare, jurister, diplomater och professorer.

Men det var inte några andra som blev världsmästare. Den världen var klar och begriplig.
Den enda sax som kan sprätta upp psykets tätt vävda klasstrådar är bildning och förkovran. Det utgör befrielsen, oavsett vad man sedan förtjänar sitt levebröd på. Det var genom att ta del av andras kunskaper i form av texter, tankar och bilder som jag lyckades spränga mina mentala ramar och börja förstå att jag hade tillträde till den här världens kollektiva tankeverksamhet. När farmor under hela min uppväxt sagt: ”Jag förstår mig inte på’t jag”, tänkte jag till slut: Det kan inte vara meningen att man inte ska förstå, mig ska ingenting vara främmande. Men det räcker inte med egen kraft för att komma loss från sin bestämning. Det behövs goda, fungerande samhällsinstitutioner som inte hämmar och hindrar utan verkar som en brygga mellan familjen och den individ man skulle kunna bli.