För snart 40 år sedan skrev Ana Maria Narti en text som var så profetisk att den gav mig rysningar när jag upptäckte den. Artikeln, publicerad i tidskriften Artes (nr 2/1983), handlade om den märkliga, nedvärderande syn på kunskap som har dominerat i Sverige de senaste årtiondena – och om de samhälleliga konsekvenser hon kunde förutse, långt innan de blivit uppenbara. För att ge vad hon skriver den rätta effekten behöver jag börja i en annan ände, med en replik jag hörde i en diskussion om 1930-talets folkrörelser. Så här lät den, uttalad av en progressivt sinnad och hyfsat välutbildad ung man:

– Folkbildningen? Den var ett elitprojekt.

Han sade det som om det var en självklarhet, med en lagom blandning av förakt och ointresse. Störst vikt lade han vid punkten i slutet av meningen; efter att han satt punkt behövde ingen i sällskapet tycka något mer om folkbildning.

”Ingen älskar underklassen lika mycket som en aristokrat – det vill säga en underklass som spelar sin föreskrivna roll.”

Den unge mannen stod helt klart på de undertrycktas sida, överallt i världen, men någon bildning ville han inte ge dem. Hur kunde det uppenbart antielitistiska folkbildningsprojektet, som arbetarrörelsen har varit så stolt över, framstå som ett elitprojekt? Varför avfärdades det med en fnysning av någon som logiskt sett borde sympatisera med det?

Jag tror inte att man ska hänga upp sig för mycket på ordet ”elit”. Jag misstänker att den unge mannen letade mer eller mindre på måfå bland de fula ord han kunde, och valde ett uttryck som just nu är socialt effektivt för att avfärda och skuldbelägga en företeelse. Sverigedemokraterna och Donald Trump är lika förtjusta i att använda ”elit” som ett skällsord; här framstår de politiska ytterligheterna som varianter av ett gemensamt, underliggande tankesätt.

Behovet att fördöma folkbildningen är ett intressantare spår. Repliken avslöjar att vänsterns syn på kunskap och kunskapens värde på kort tid har svängt 180 grader. Det som idag uppfattas som irriterande och anstötligt, tror jag, är att kunskap alltid medför en hierarki: ett uttalande från någon som har studerat ett ämne väger tyngre än en åsikt som bara bygger på fördomar och ytliga uppfattningar. En sådan hierarki har blivit oacceptabel. Tidigare ville arbetarrörelsen erövra hierarkin – den var inget mysterium, genom självstudier kunde alla, oavsett bakgrund, lyfta sig ur okunskapen. Idag föredrar man att vända ryggen till den. Hierarkier av det här slaget är onda; de undertryckta ska inte bli något annat än de redan är. Arbetarna ska inte ha några större ambitioner än brännvin och kortspel. Att påstå att de kan – och behöver – bli ”bättre” är en förolämpning. Välviljan mot de undertryckta biter sig själva i svansen och förvandlas till konservatism – en konservatism som är så mycket mer effektiv eftersom den är omedveten om vad den gör, och inte använder sig av konservativ retorik.

I Den skötsamme arbetaren (1988) visade Ronny Ambjörnsson hur viktig kunskapen var för det förra sekelskiftets folkrörelser – arbetarrörelsen, frikyrkorna och nykterhetsrörelsen. Bildningshungern föddes ur fattigdom och brist. För att bli myndiga medborgare behövde arbetarna tillägna sig allt de saknade – från nationalekonomi till astronomi och världslitteratur. Folkrörelserna byggde upp egna bibliotek och startade studiecirklar. Protokollen från självstudiekurserna finns ibland bevarade, och Ambjörnsson har läst dem. Där kan man se hur människor som började jobba på sågen när de var fjorton associerar till det antika Grekland, inkariket och de senaste nyheterna från USA under sina diskussioner. Så här beskrev en av dem vad alltihop handlade om, i ett citat från 1926: folkbildningen syftade ”till personlighetens utveckling och fördjupning, till intellektuell tillväxt och till ökad förmåga att även på känslans område tillgodogöra sig vad litteraturen, konsten och samlivet kunna erbjuda av verkligt värde”. Ord som betyder något när de skrivs av en man som började jobba efter sex år i skolan. Vad skulle han ha svarat om han fått veta att en kille tre–fyra generationer senare skulle beskylla honom för elitism?

Motsatsen till folkrörelsernas kunskapssyn hittar man i tidskriften KRUT (Kritisk utbildningstidskrift, utgiven 1977–2011). Där debatterade pedagoger, lärare och akademiker – folk som hade eller ville ha makten över skolundervisningens utformning. För dem var kunskap inte längre ett redskap för förändring; de varnade för att skolans utformning konserverade sociala orättvisor.

I KRUT nr 1 citerar Trond Ålvik en rapport av Staf Callewaert och Bengt Nilsson: ”Den dominerande kulturen tenderar att vara den härskande klassens kultur”. Bildningen är inte längre något som alla har rätt till – den är något som arbetarna ska akta sig för. Har du inte fötts in i den tillhör den inte dig. Ålvik fortsätter: ”På skolans område innebär detta att man för undervisningen väljer stoff och metoder som skenbart är till alla elevers bästa, men som i själva verket motsvarar den härskande klassens intressen och gynnar elever med sådan klassbakgrund.”

Även på den tiden talades det om bristande bildning, men Donald Broady hade genomskådat det. ”Talet om bildning kom att tjäna som borgerligt privilegieförsvar”, skriver han (KRUT 3–4/1984). Broady var med om att grunda KRUT, introducerade Bourdieu i Sverige, och blev på 1990-talet professor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm.

Han raljerar över ”det något innehållstomma kravet att skolan ska lära ut kunskaper” och suckar över ”det gamla bekanta skolan-satsar-inte-på-begåvningarna-argumentet, älskat av alla som inte önskar tala om sambandet mellan skolframgång och klasstillhörighet”. Broady skriver sin artikel tjugo år efter att realskolan avskaffades och ersattes med grundskolan – just med syftet att bryta sambandet mellan klassbakgrund och skolresultat. Han frågar sig inte varför grundskolan har misslyckats. Intressant nog skriver Broady också att ”valfrihet” och ”mångfald” kommer att bli nästa stora trend i skoldebatten, som om han kunde förutse den kommande friskolereformen.

I samma nummer av KRUT kritiserar Hans Berg ”den passiva allmänbildning” som ”avskärmar en social klass, en bildningselit, som förenas i självgod stolthet över att kunna skilja på objektiv och subjektiv predikatsfyllnad”. När någon pratar om bildning associerar han till ”nationalism parad med emotionell och grumlig politisk ideologi” och varnar för att det kommer att ”cementera ett hårdare klassamhälle i Sverige”. Trots att det förra sekelskiftets folkbildning har bevisat motsatsen förväntas vi acceptera bluffen att bildning är brunt.

Det är förvånande att ett land som har lyft sig själv ur fattigdom just genom sin pragmatiska syn på kunskap – från 1600-talets bruksmiljöer till 1900-talets ingenjörer och industrier – plötsligt vänder sig om och misshandlar sin skola, som om det fanns något att hämnas för. Tanken att en gedigen skolutbildning skulle medföra en återgång till ett fördemokratiskt samhälles hierarkier och orättvisor är svår att begripa. 1980-talets pedagoger och akademiker var mer oroade för det än 1920-talets sågverksarbetare. När Berg hotar med det hårdare klassamhället påminner det snarare om den fras som man alltid kunde använda för att skrämma djuren i Orwells Djurfarmen: Ni vill väl inte ha människorna tillbaka?

Läsning är ett gift; den som studerar börjar snart också skriva själv. Sågverksarbetaren David Johansson berättade för Ronny Ambjörnsson att han blev uppkallad till direktören. Vem hade haft fräckheten att skriva i tidningen och klaga på arbetsförhållandena? ”Det är jag, det”, svarade Johansson. ”Vartenda ord är genomtänkt”, tillade han, ”komma står där det ska också.” Sådant kan man göra om man har koll på sin predikatsfyllnad. Då kan man ta steget från verkstadsgolvet till den offentliga debatten – inte genom att sänka nivån, utan på lika villkor, som en fullvuxen medborgare. Varför tycker inte underklassens självutnämnda vänner att det är viktigt?

Kanske är det så här enkelt: Hur ska man kunna visa upp sin godhet och sin tolerans om underklassen slutar klä sig och prata som underklass? Ingen älskar underklassen lika mycket som en aristokrat – det vill säga en underklass som spelar sin föreskrivna roll. Ju mer autentisk underklassen är, desto bättre passar den i rollen. Därför är det ett brott mot samhällsordningen att försöka göra medelklass av arbetare, och invandrarnas roll är att stanna kvar i gettot.

Därmed har det blivit dags för Ana Maria Narti. Det var hon som hade gjort Berg så upprörd att han skrev sitt inlägg om bildning och grumlig nationalism. Vid den här tiden var hon samhällsdebattör och riksdagsledamot för Folkpartiet. ”Den destruktiva glädje med vilken ledande intellektuella kastar sig över det förflutna för att helt undanröja dess spår i nutiden”, skrev hon i Artes, är en ”kulturchock för de östeuropéer som hamnar i väst”.

Narti kom till Sverige från Rumänien 1970. Hennes östeuropeiska erfarenheter gjorde henne utmärkt lämpad att genomskåda och kritisera den tidens pseudoradikala fraser. För henne var kulturarvet ingenting som överheten tryckte på folket uppifrån; det förknippades med motstånd mot den sovjetiska ockupationsmakten, som i varje erövrat land försökte utrota oönskade delar av den nationella historien. I Östeuropa kunde klassiska, välkända författarskap läsas och diskuteras som del av ett folkligt motstånd mot makten. Även den svenska litteraturhistorien skulle kunna användas på samma sätt, som inspiration för ett medborgerligt motstånd mot överheten, oavsett om den består av socialdemokrater, borgare eller sverigedemokrater – om vi bara satte värde på den.

”De samhällen som vägrar minnas sitt eget förflutna och som hos de unga försöker utplåna de kollektiva minnena och känslan för den egna identiteten” riskerar att upptäcka att det får obehagliga konsekvenser, varnade Narti. ”På lång sikt leder sådana attityder och handlingar till irrationella motreaktioner – nationell fanatism, rasism, häxjakt på syndabockar av alla slag.”

Fem år efter att hon skrev detta grundades Sverigedemokraterna. Fortsättningen är också värd att citera.

”Vad händer med de identitetslösa svenska ungdomarna – som ofta inte har en aning om sitt lands förflutna och sällan har hållit en svensk klassikers verk i händerna – när de möter invandrare fullt medvetna om den egna kulturens värden, stolta över sina klassiker och sina moderna författare, vana vid att vistas i miljöer där traditionerna alltjämt lever? Kan inte utlänningarnas nationella medvetande upplevas som en provokation? Vart leder en skolpolitik som intresserar sig för invandrarnas kultur och traditioner, men inte alls för det svenska kulturlivet?” Den hjälplösa, oartikulerade ilska som driver vår tids missnöjesrörelser, och som många skribenter har så svårt att förstå – den måste vara Facebooks och Twitters fel, eller hur? – kunde Narti förutse långt innan den började förgifta offentligheten.

En skola och ett samhälle som ser kulturarvet som en belastning kommer att uppfostra intellektuellt fattiga, frustrerade människor som inte ens förstår sin egen frustration. De griper efter den okunniga, revanschistiska nationalism som deras uppfostrare var rädda för.

Man blir inte nazist av att lära sig sin historia; tvärtom kan grundliga historiekunskaper vara det bästa vaccinet mot nationalistiska myter. Detta försökte historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth förgäves förklara i den debatt som följde på Nartis artikel.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

”Jag har under ett långt liv bidragit till att rasera nationella historiska mytbildningar, och jag är verkligen ingen anhängare av historieundervisning som huvudsakligen berättar om krig och kungar”, skrev han (Artes 3/1983). Trots detta ansåg han att Sverige konsekvent ”har utrotat – eller försökt utrota – sitt nationella medvetande, sin nationella historia och sitt litterära kulturarv”. Det är stora ord. Vem vill han anklaga för det?

Lönnroth skyller inte på vänstern, postmodernismen eller någon liknande bekväm syndabock. Han talar om den samlade effekten av en offentlighet som består av ”politiker, fackliga ledare, politiserade byråkrater, massmedianter och en och annan kändis från estrader och idrottsarenor”. Tillsammans, skriver Lönnroth, utgör de en ”ny herreklass” av ”hårt arbetande yrkesmänniskor, aktualitets- och reklamfixerade, med ekonomi och organisation som centralt tankeinnehåll.” Till skillnad från äldre tiders etablissemang har de inget behov av kultur och historia, inte ens som dekoration. Den nya herreklassen ”saknar med få undantag sinne för kulturella värden, och dess tålamod med kulturarbetarnas och akademikernas deklasserade yrkesgrupper är mycket begränsat”.

Den som vill göra karriär i ett sådant samhälle ”kan inte öppet och programmatiskt säga att det är onyttigt med humaniora och att litteratur är smörja, för det skulle än så länge se illa ut. Men han vet ju att det är affärskorrespondens och utredningsrotvälska, inte litterära uttrycksformer som svensk ungdom behöver lära sig, och han vet att traditionell bildning kan avskaffas i jämlikhetens tecken och att okunnighet lätt kan fördragas om den delas av alla.” Bildningen slarvas bort i ett diskret samförstånd mellan byråkrater och politiker, eftersom ingen sätter värde på den. ”Det är denna tysta trafik som är den dödliga faran för det svenska kulturarvet, inte de troende marxisternas öppna strävan att ersätta kulturvärden med traditionell klasskamp av 1800-talsmodell.” Någon rå maktutövning behövs inte: ”Ett beundrande leende inför de politiskt ansvariga och ett diskret hånflin när en erkänd kulturpersonlighet säger olämpligheter är allt som behövs i fråga om yttre manifestationer.”

När jag läser Narti och Lönnroth är det som att se de senaste årens svenska offentlighet beskrivas, klarsynt och tydligt, 37 år i förväg. Deras worst case scenario är vår vardag.

Det finns en slående skillnad mellan de välutbildade skribenterna i KRUT och ”den antiintellektualism de talar sig varma för i sina artiklar”, kommenterar Inger Enkvist i boken De svenska skolreformerna (2016). ”Det utgör en obesvarad gåta varför högt utbildade och intellektuellt lagda personer i decennier har drivit en ointellektuell utbildningspolitik i Sverige.” ”Varför”, frågar hon sig, på tal om Olof Palme och den läroplan som klubbas 1969, ”undertecknar han en lag som omöjliggör för yngre svenskar att skaffa sig den utbildning han själv har åtnjutit?” Människor som själva tillhörde sitt lands intellektuella elit – från Alva Myrdal, som var en av de drivande ideologerna bakom de reformer som gav oss grundskolan, till kretsen kring KRUT – kunde inte föreställa sig något värre än en skola som gynnade en intellektuell elit. Ville de bli de sista av sin sort?

Under 2010-talet fick alla lära sig ett ord för det som Broady och Berg ägnade sig åt – men ingen har ännu tänkt på att tillämpa det på dem. Ordet är populism. Med populism menar jag i det här fallet ett förakt riktat mot en utpekad, skadlig elit, kombinerat med en falsk omsorg om den befolkning som eliten påstås trycka ner.

Varför hade personer med Broadys åsikter så stark medvind, medan Narti och Lönnroth blev kufar i marginalen? Varje gång jag försöker förstå tidsandans strömningar och omsvängningar slutar det med att jag tänker att det är psykologer som borde analysera politiken.