Det var detta Malik beskrev i sin bok: hur de radikala delarna av islam efter fatwan fick grepp om muslimska samhällen i England och på andra håll, och hur en relativiserande multikulturalism med postkoloniala förtecken bidrog till denna process. Tryckfriheten sattes på undantag för en kränkt minoritets rätt att slippa bli kränkt.

Under Rushdieaffären ändrades inte bara grunden för debatten om yttrandefriheten; hela frågeställningen om Salman Rushdies rätt att ge ut romanen Satansverserna försköt diskussionen från yttrandefrihet till kultur och identitet, ofta med antiimperialistisk skuggning. Rushdie hade ”förolämpat” den muslimska världen. ”Väst” hade ånyo förbrutit sig mot tredje världen.

Rushdieaffären var början. Motsättningen framstod än skarpare i samband med publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i danska Jyllands-Posten och Lars Vilks ”rondellhund”. Positionerna var desamma, men nu var försvaret för yttrandefriheten än mer relativiserat. På sina håll hotade debatten till och med att spränga en yttrandefrihetsorganisation som PEN, inte minst i Danmark. Sedan dess tycks det som om denna grundkonflikt, enkelt uttryck den mellan yttrandefrihet och kulturrelativism, ständigt på nytt aktualiseras.

Kenan Malik har under de senaste decennierna i en rad böcker och essäer­ fortsatt att följa och kommentera denna konflikt, bland annat som fristående kolumnist i Guardian (en kort period också i Göteborgs-Posten). I sin nya bok, Not So Black and White, tar han sig an rasbegreppet och diskuterar hur dess uppkomst och historia hänger samman med arvet efter upplysningen. Är upplysningens universalistiska anspråk med dess idéer om människans lika värde och rättigheter orsak till kolonialism, imperialism och rasism, eller utgör detta arv själva grunden för skapandet av en bättre och rättvisare värld?

”Det är den besuttne manlige borgaren som i de koloniserade folken, liksom i storstädernas arbetar-
och underklass, ser skrämmande krafter som hotar hans liv och egendom.”

Den återkommande tes Malik driver i Not So Black and White lyder: ”Race did not give birth to racism. Racism gav birth to race.”

Den bakomliggande tanken är att samtidigt som det under 1700-talets upplysning växer fram ett modernt begrepp om jämlikhet, så föds också de moderna föreställningarna om ras. De båda begreppen betingar varandra. Det är denna paradox som utgör kärnan i hans bok: att moderniteten på en och samma gång uppfinner såväl begreppet jämlikhet som begreppet ras. Uppfattningen att vissa människor behandlas ojämlikt därför att de tillhör en annan ras och på grund av sin ras utsätts för diskriminering är felaktig, menar Malik. ”Problemet med detta argument är att såväl begreppet ras, liksom jämlikhet, är ett socialt och inte ett naturligt begrepp”, skriver han.

Men om det nu inte finns något naturligt med ras, hur kommer det sig då att vissa samhällen känt sig manade att dela in människor i olika raser? För att kunna svara på den frågan måste vi, enligt Malik, vända våra invanda föreställningar upp och ner. ”Det är inte etniska skillnader (racial differences) som har lett till olika behandling. Istället är det den envisa förekomsten av social ojämlikhet i de samhällen som försvurit sig till jämlikhet, som har gjort att många betraktar skillnaderna i utfall som omöjliga att bli av med, alltså naturliga. Detta har sedan fått till följd att man placerat människor i olika etniska (racial) kategorier.”

I alla tider och i alla samhällen har det funnits ojämlikhet. Grupper och individer har behandlats olika och inte sällan haft olika rättigheter. Om detta vittnar all historia. Även om tankar rörande människans lika värde tidigt formulerades har inga tidigare samhällen haft som dominerande princip att alla männi­skor ska behandlas likvärdigt. Att så sker i Europa i slutet av 1700-talet är nytt och unikt.

Sitt klassiska uttryck tar sig denna idé i den amerikanska självständighetsförklaringen 1776, vilken slår fast att alla människor är födda jämlika och att de av sin Skapare har givits oförytterliga rättigheter. Dock, dessa ord skrevs av män som själva var slavägare, som alltså levde efter principer som på ett grundläggande sätt stred mot självständighetsförklaringens fundament. Det har hävdats att detta är liberalismens sanna ansikte – frihet för den ene, förtryck åt den andre och en långt driven diskrepans mellan ideal och verklighet – exempelvis av den italiens­ke historikern Domenico Losurdo, som i Liberalism. A Counter-History (2011) ser kolonialt förtryck, imperialism och fattigdom som det liberala samhällets ofrånkomliga mörka undersida.

När Malik skriver historia väjer han inte för denna modernitetens draksådd, men han ser samtidigt hur de två sidorna i arvet från upplysningen – frihet och rasism/förtryck – är inbegripna i en ständigt pågående filosofisk och politisk kamp. Redan upplysningen är kluven: å ena sidan Denis Diderot, som mot slutet av sitt liv i Raynals stora Histoire des deux Indes utslungar sitt förkastelsedom över kolonialismens illdåd och slaveriets barbari, å andra sidan slaveriets många försvarare, till vars skara flera av upplysningens framträdande namn kan räknas, Montesquieu, Voltaire, Hume.

En av de historiska händelser som lyfts fram i boken för att visa på upplysningsarvets dubbla betydelse är den ofta bortglömda haitiska revolten, som ägde rum mellan 1791 och 1804. Enligt Kenan Malik var det den tredje av upplysningens revolutioner, efter den amerikanska och den franska. Inspirerade av franska revolutionens proklamerande av människans rättigheter reser sig slavarna på Haiti, och under ledning av den karismatiske Toussaint Louverture utropas en republik med avskaffande av slaveri och fastställande av likvärdig medborgerlig status för alla, svarta som vita. Berättelsen om denna koloniala revolt byggd på idéer födda i den koloniserande maktens hjärta skulle komma att verka starkt inspirerande på senare koloniala befrielserörelser under 1900-talet. Inte minst tog dessa rörelsers ledare starkt intryck av C L R James nu klassiska bok om revolutionen på Haiti, The Black Jacobins (1939).

På detta sätt vandrar upplysningens universalistiska idéer fram och tillbaka mellan centrum och periferi.

Maliks huvudsakliga ärende är att skriva rasbegreppets historia, och därmed rasismens. Det är under 1800-talet som skilda teorier om rasernas olikheter får sin moderna utformning. Nu slås en rasernas hierarki fast, baserad på den senaste naturvetenskapens senaste rön, frenologi och jämförande anatomi. Den tidigare uppdelningen mellan grupper utifrån enbart yttre kännetecken ges nu en förment vetenskaplig och biologisk grund. Rasen ses som bärare av en hel rad egenskaper och karaktärsdrag. Vad är det då som driver fram denna närmast besatta upptagenhet vid skillnader?

För Malik är svaret uppenbart: den under det tidiga 1800-talet växande rädslan för de undre ”farliga klasserna”, och det därur sprungna behovet av att särskilja den värdiga medborgaren – som åtnjuter alla fri- och rättigheter – från dem som inte ska bemyndigas med ett sådant ansvar. Det är den besuttne manlige borgaren som i de koloniserade folken, liksom i storstädernas arbetar- och underklass, ser skrämmande krafter som hotar hans liv och egendom. Ur denna rädsla för massan, skriver Malik, kommer det moderna behovet av rasläror. Redan från början är de grupper som kategoriseras som väsensskilda socialt och ekonomiskt bestämda snarare än etniskt. I de utmönstrades skara samsas afrikaner med irländare, svartmuskiga italienare med judar, kriminella med kvinnor, kineser med indianer. För Malik är just detta vida användande av rasbegreppet ett av bevisen för att det har sina rötter i de ekonomiska, sociala och politiska villkor som moderniteten frambringar.

Detta sker inte minst i USA där raslagar tidigt instiftas. En liten angloamerikansk överklass mönstrar ut allt från svarta till katoliker och judar från den sanna amerikanska gemenskapen. (Denna raslagstiftning studerades för övrigt ivrigt av tyska nazister inför deras egen judelagstiftning på 1930-talet.)

Med 1900-talet kommer den nya biologiska rasismen att förvandlas till sjunket kulturgods genom att den vita arbetarklassen i väst anammar idéerna. En tidigare ofta förekommande solidaritet mellan de utsatta grupperna förvandlas till motsättningar. Och i tidigare etniskt blandade arbetarorganisationer och fackföreningar drivs en kil in mellan den vita arbetarklassen och de färgade. Fackföreningarna blir etniskt rensade: en splittring som också genomsyrade den tidiga svarta medborgarrättsrörelsen, som såg med misstro på de vitas delaktighet. Det är ett fenomen som kommit att upprepas in i vår tid.

Historieskrivningen i Not So Black and White utgör den bakgrund mot vilken bokens verkliga avsikt framträder: att ådagalägga rötterna till dagens identitetspolitiska idéer och teorier.

Om de äldre rasteorierna uppstår som reaktioner på upplysningstraditionens universalism och klassklyftor, ger de nya identitetspolitiska teorierna uttryck för ett skifte där kultur och tillhörighet betonas.

En tankemässig förutsättning för förskjutningen från klass till etnicitet hittar Malik i den tonvikt som under den senare hälften av 1900-talet kommit att läggas vid kulturens betydelse för individerna. Även detta arv är kluvet. Den moderna antropologins kulturella relativism har sin grund i ett genuint intresse för olika folks och gruppers särart. Den bärs vidare av 1970- och 80-talets olika former av cultural studies.

Men denna tanke om skilda folks grundläggande individuella särdrag, med rötter i romantikens folkbegrepp – tydligast formulerat hos den tyske filosofen Herder – är också ett viktigt inslag i det fascistiska projektets ansträngningar att omformulera sig åren efter andra världskriget: nu står inte längre skilda raser emot varandra, utan olika kulturer.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen finns redan tidigt två strömningar, som kan exemplifieras med namn som Martin Luther King och Malcolm X, där den ene strävar efter social och politisk förändring och förbättring, medan den andre förespråkar avståndstagande från det vita samhället, en svart separatism.

Det är i sammankopplingen mellan den politiskt drivna svarta separatismen och en intellektuellt utvecklad teori om kulturella särarter som den moderna identitetspolitiken föds.

Derrick Bell, en av grundarna av vad som kommit att benämnas critical race theory, framlägger i boken Faces at the Bottom of the Well (1992) de tankar som i mångt och mycket utgör fundamentet för senare postkolonial identitetspolitik. Han förespråkar att sociala frågor i förs­ta hand bör behandlas som rasfrågor, att rasismens problem är ”vithet” och ”vita privilegier”, och därmed nödvändigheten av att politisera begreppet identitet. Upptagenheten vid ”vithet” leder till ett slags volkish föreställning om sociala olikheter, som Malik skriver. Han framhåller att dessa nya idéer i själva verket är en spegelbild av de gamla rasidéerna, men med ombytta förtecken: det är nu inte längre den vita rasen som utifrån sina föreställningar om ”vithet” ska hålla den svarta nere, utan den svarta som för att inte gå under måste göra upp med och kullkasta det vita samhället och dess normer. Såväl de nya som de gamla idéerna ser motsättningen mellan grupperna som självklar, och ofrånkomlig.

Den moderna identitetspolitiken ställer, menar Malik, frågan ”Vilka är vi?”, men aldrig ”Vilken typ av samhälle vill jag leva i?”. Till yttermera visso uppstår det paradoxala fenomenet, att somliga gruppers särartsidentitet hälsas och omfamnas av en rättänkande liberal vänster. Samtidigt tar man kraftfullt avstånd från det helt snarlika särartshävdandet från andra håll (”America first”, ”Sverige åt svenskarna”). Det föreligger hi­storiska skillnader, men idéernas filosofiska rötter och praktiska uttryck är förvillande lika. Dessutom, vilket är det mest betänkliga, bygger alltsammans på tanken att olika människor från olika kulturer (föreställda eller verkliga) inte kan eller ens bör förstå varandra. ”Samer vet vem som är same och inte”, som Eleonora Alariesto formulerade det i ett inslag i Rapport (27/1 -23).

Ytterst, menar Malik, är den ideologiska och politiska scenförändringen mot långtgående identitetspolitik ett resultat av den traditionella arbetarrörelsens och dess partiers förlorade betydelse, avsaknaden av breda sociala rörelser som medvetet arbetar för att ena olika grupper. Den nya antirasismen utesluter i sitt tankefundament möjligheten för vita att vara antirasister, eftersom ”vithet” är rasismens själva ursprung och förklaring. Inte sällan hörs det sägas att endast vita kan vara rasister, något som passar den koketta vita medelklassens självplågeri och skuldmedvetenhet.

Kenan Malik sätter sitt hopp till återkomsten av en traditionell socialdemokratisk politik byggd på ett brett klassperspektiv, med politiska och sociala krav förd i det enade kollektivets namn. Reformistisk klasskamp eller woke-artat kulturkrig är enligt Kenan Malik vår tids enda alternativ.

För en vit, äldre herre ur medelklassen, en sådan som jag själv, återstår bara att med Franz Kafka slå fast att det finns hopp, massor av hopp. Bara inte för oss.