Klassresa med bokbagage
En bit in på min politiska vandringsväg stötte jag på begreppet ”arbetarklassens bildningstörst”. Det fanns inte bara i det socialdemokratiska partiets programskrifter utan även i dess handlande. Det klaraste uttrycket för övertygelsen att denna törst existerade hittade jag i Arbetarnas BildningsFörbund (ABF) men också i sådana insatser som stödet för folk- och skolbiblioteken, tidskriften Folket i Bild, Tidens förlag, folkhögskolorna (särskilt Brunnsvik) samt naturligtvis i socialdemokratiska regeringars kulturpolitik – bland annat författarersättningen för bibliotekslånen och En Bok för Alla (samt, långt senare, den sänkta bokmomsen).
Den bildningstörst man ville tillgodose handlade alltså först och främst om den bildning som finns i böcker. (Visst fanns, och finns, viljan att uppmuntra konsumtionen av film, teater, musik, dans. Men litteraturen hade länge övertaget.) Och då handlade det inte bara om böcker nödvändiga för att utbilda sig eller förkovra sig i det politiska hantverket utan böcker som lästes för nöjes och den personliga upplevelsens skull, det vill säga skönlitteratur. Naturligtvis fanns där anvisningar till medlemskadern om vilket slags skönlitteratur som var särskilt värdefull, nämligen den som beskrev människoöden i kamp mot orättvisorna eller i undergång på grund av samma orättvisor. Men det viktigaste verkade faktiskt vara själva läsandet, inte vad man läste, i varje fall så länge det handlade om böcker.
Jag kände stark sympati för denna inställning. I den miljö (sågverksorten Holmsund) jag tillbringade det första dussintalet av mina levnadsår hade läsandet i sig inget värde, sedan man väl inhämtat folkskolans grunder i denna färdighet. De kunskaper man behövde för att överleva erövrades muntligt och praktiskt – fiska, jaga, sätta potatis, laga nät, hantera båtar och hugga ved. Bokläsning ödade bara bort tid och gav ingen inkomst eller annan nytta. Själv lydde jag inte sådana påbud. Innan jag började skolan hade jag lärt mig läsa; problemet var att komma över annat läsbart material än psalmboken och folkskolans läsebok. I de hus jag bodde eller besökte fanns inga böcker (frånsett en gulnad volym om Hjältekonungen) och själv ägde jag bara en bok: Guffars sagor.
Den absoluta merparten av min nöjesläsning kom att bestå av veckotidningar (rostidningar kallades de) som två äldre anförvanter sparade åt mig och ett antal tunna häften med benämningen 25-öresdeckare som en grannpojke lånade ut för 5 öre styck. Men i Holmsund fanns ju folkbiblioteket. Barnboksavdelningen ratade jag – den bjöd bara på sagoböcker – så redan vid den brådmogna åldern av sju hade jag en äldre kusin som langade böcker åt mig ur folkbibliotekets vuxenavdelning. I dem fanns mycket jag inte begrep, annat skrämde mig. Jag läste av det enkla skälet att det var roligt att läsa.
Ingen i min närmaste omgivning uppmuntrade mig i dessa förehavanden. Men ingen hindrade mig heller – en klar skillnad mot vad släkten gjorde med min mor, som direkt förbjöds att läsa annat än skolböckerna och (möjligen) Bibeln. Man var bara ointresserad. Min läshorisont vidgades betydligt sedan min mor gift om sig och vi flyttat till Skellefteå. Där öppnade sig en guldgruva: Stadsbiblioteket. Min styvfar läste också; han köpte till och med böcker. Men inköpen bestod bara av kriminalromaner som sedan gick vidare till mig. Jag blev en tidig beundrare av bland andra Dashiell Hammet och Raymond Chandler. Stadsbiblioteket fick försörja mig med annat slags skönlitteratur. I den ingick naturligtvis arbetarförfattarna – Fridegård, Lo-Johansson, Moberg och så vidare – men även Steinbeck, Dickens, Faulkner och många andra. Mest tagen blev jag nog av Fridegårds Lars Hård. Den angrep det klassamhälle jag kände igen.
I läroverket, där jag nu gick, tillhörde de flesta barnen det Skellefteå hade av medelklass. Ett mindre antal kom från arbetarhem. Givetvis läste man – och måste läsa – för att hänga med i lärandet. Men jag minns ingen som delade mitt intresse för skönlitteratur, ville ägna tid och möda åt att plöja igenom tjocka romaner. I varje fall kan jag inte erinra mig något samtal om sådana böcker och vad som stod i dem; det gällde också deckarna. Visst kunde jag i romanerna hitta män och kvinnor från arbetarklassen som törstade efter bildning eller åtminstone ville ge den åt sina barn. Men i det Västerbotten på 1930- och 40-talet där jag levde såg jag dem inte. I min åldersgrupp var jag närapå ensam om min passion, tycktes det.
Det var alltså med dessa personliga erfarenheter i bagaget som jag på 1950-talet kom till insikt om att ”boklig bildning åt alla” var det kanske viktigaste målet för det stora arbetarpartiets kulturpolitik. Jag tänker mycket lite röra vid frågan i vilken utsträckning målet nåtts. Det som intresserar mig är hur politikens tillskyndare tänkte när de ville göra boken till ett medel i kampen för jämlikhet, frihet och broderskap.
Tanken att boken kan användas för politiska strävanden är förvisso inte ny, inte uppfunnen av den svenska socialdemokratin. Historien är fylld av berättelser om böcker som måste läsas och inte får läsas, böcker som är obligatoriska för medborgarna och böcker som bränns på bål. Och det har inte alls bara gällt agitatorisk, opinionsbildande litteratur utan minst lika mycket, eller än mer, episk litteratur om tider, samhällsförhållanden och mänskliga öden, som regimerna ville endera hålla dolda för sina undersåtar eller få dem att längta efter, i vissa fall avsky.
Så, vad ville då mitt parti? Många stora tänkare har sysslat med den frågan och det är lite förmätet av någon som bara skött politikens ekonomiska hantverk att ha en egen mening. Men denna min mening är att boken, läsandet, sågs som ett medel i uppfostrans och upplysningens tjänst. De människor som ledde partiet – och särskilt de som drev kulturpolitiken – såg sig själva som upplysta och moderna, fria från fördomar och mogna för den solidaritet och tolerans som det nya, jämlika samhället krävde. Den goda boken var inte det enda redskapet att lyfta arbetarklassen ur sitt andliga och kulturella armod. Men den gav viktiga insikter, inte bara om existensen av orättvisor, förtryck och lidande, utan, ännu viktigare, om människans vilja och förmåga att förändra sina egna och sina medmänniskors levnadsvillkor. Några tillmätte boken en mer konkret betydelse: läsandet höll de unga borta från sedeslöst leverne och dryckenskap.
Alla de kulturpolitiska program jag som aktiv politiker var med om att stödja (och finansiera) hade denna mission. Med mina minnen från barndomen av arbetarklassens likgiltighet för boklig bildning föreföll den nödvändig. Men vid ett tillfälle – jag tror att det var inför 1982 års val – försökte jag tillföra kulturpolitiken något annat eller kanske något mer. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen åhörde under stor andakt en föredragning av det program vi skulle gå till val på. Seriöst, tungt, uppfostrande. Ingen sa, så vitt jag minns, ett knyst tills jag upphov min röst och frågade var lusten, glädjen, verklighetsflykten fanns, till exempel i läsandet. Olof Palme såg för några ögonblick nästan förväntansfull ut. Men någon debatt blev det inte, programmet antogs.
I dag är mycket annorlunda. Vare sig man söker upplevelser eller uppfostran trängs boken med bilder, ljud och andra uppenbarelser i den elektroniska rymden – för att inte tala om alla kolorerade tidskrifter som kommer och går. (Min barndoms rostidningar förbleknar.) Rent kvantitativt trängs den med framgång, även om bokrecensioner får allt mindre utrymme och bokhandelns utbud blir allt tunnare. Aldrig förr har så många boksidor tryckts och publicerats – och, antagligen, blivit lästa. Men läsandet tycks behålla mycket av sin klasstruktur, även om den inte har samma tydlighet som den jag en gång upplevde. Undersökningar görs som uppger att många med arbetaryrken, särkilt unga män, aldrig öppnar en bok. Och mycket av det som ändå läses klarar nog inte bildningsmålets krav på ”god”, det vill säga upplysande och uppfostrande, litteratur. Bästsäljarlistorna talar sitt språk.
Populärt
Konformism frodas på universiteten
Priset för att gå sin egen väg och hålla fast vid fakta kan vara mycket högt – inte minst inom akademin.
Hur bekymrad ska man vara över detta sakernas tillstånd? För dem som i boklig bildning ser uppkomsten av upplysta och engagerade samhällsvarelser borde det vara oroande om den trots all utbildnings- och kulturpolitik inte nått stora delar av det arbetande folket. Men det går också att trösta sig med att det finns andra vägar än litteraturen fram till både upplysning och samhällsengagemang. Kanske man till och med kan medge att föreställningen om den goda bokens förmåga att lyfta arbetarklassen ur dess andliga armod var betydligt överdriven, en alltför romantisk syn på läsandet som danare av bättre människor.
Min uppfattning är att det går en skarp gräns mellan läsning av tvång och läsning av lust. Med det menar jag inte att den framtvingade läsningen måste vara olustig. Den kan tvärtom fylla en med den glädje som nya kunskaper, ny förståelse av människo- och samhällsliv kan ge. Men man väljer inte själv och man läser inte mer än vad man behöver för att lösa den förelagda uppgiften – att ta examen, förkovra sig i sitt yrke, avancera i en karriär. Läsningen av lust uppstår ur egna val och personliga behov. För mig har drivkrafterna varit en blandning av nyfikenhet och längtan: nyfikenhet på främmande människor och miljöer, längtan bort från de människor och miljöer jag levde med. Från tid till annan har längtan bort – verklighetsflykten – betytt mer än nyfikenheten. Och åtskilliga böcker jag valde för lustens skull fyllde mig bara med olust eller tråkade ut mig; de var inte roliga att läsa.
Den bildningstörstande arbetaren, finns han? Jag tror det. Men ingen aldrig så välmenande kulturpolitik kan visa honom vägen till boken, där nyfikenhet eller längtan eller någon annan känsla kan stillas. Dit måste han hitta själv.