Klimathotet – fanatikerns bästa vän
Många människor önskar sig ett kretsloppssamhälle. De vill ha ekonomiska och tekniska system i harmoni med naturen. Varsågoda, här ska ni få ett kretslopp: För 300 miljoner år sedan, under karbontiden, var halten av syre och koldioxid i atmosfären skyhög, vilket gjorde insekterna stora som hundar och jorden till ett växthus. När syrehalten sjönk, och karbon övergick i perm, tog ryggradsdjuren över. Då hade de enorma mängderna biomassa pressats ihop till nutidens lager av fossila bränslen.
När den hårlösa apa vi kallar människa öppnar dessa kolfällor, skickas återigen halten av koldioxid, livets gas, genom trädkronorna och upp till nivåer där den inte har varit på tiotals miljoner år. Vi gör livet en tjänst. Men det blir möjligen andra former av liv än vår egen.
Sambandet mellan koldioxidhalt och temperatur är tydligt så långt tillbaka man kan mäta, vilket är mycket långt när man borrar sig fl era tusen meter ner i Antarktis is, med dess buteljerade luftbubblor från förr. Sambandet kol-värme gör att jordens temperatur nu stiger i rask takt. En dokumenterad feedback sätter in, när frilagd mark och havsyta absorberar mera solljus än isen, och när smältande tundra fiser en ännu potentare växthusgas än koldioxid, i form av metan. Klimatet flippar.
Om mänskligheten fortsätter på den inslagna vägen ett tag till har vi goda chanser att framkalla en ny karbonperiod. Et voilà! Några eoner senare har nya kol-lager bildats. Ett geologiskt kretslopp. Det naturliga vore alltså att bränna på. Det vore den dumma primatens självklara beteende. Men Homo sapiens är något mer än en djurart bland andra.
Vi har förmågan att planera för morgondagen, anpassa oss till skiftande betingelser. Därför måste vi ta tag i utsläppen av växthusgaser – inte för att leva i harmoni med naturen, utan för att sätta oss över den en gång för alla.
De stora miljöhoten är ett test på människans mänsklighet. Det handlar framför allt om ett humanistiskt imperativ. I det geologiska perspektivet spelar det ingen vidare roll om vår civilisation lever eller dör. Ifall Homo sapiens som genom ett trollslag försvann från jordens yta skulle naturen på kort tid sudda ut spåren av vår existens.
Redan första natten skulle förändringen synas från rymden, när en stor del av det artifi ciella ljuset slocknar. Många lampor och lysrör slås ju på automatiskt, men några veckor senare blir det ändå svart när elen sinar med bränslet i kraftstationerna.
Våra mödosamt byggda hus, vägar och broar klarar sig några decennier, innan de rasar ihop av brist på underhåll eller täcks över av växtlighet. På varma breddgrader går processen fort, medan villorna i Norrland kan stå kvar ett tag.
Vidderna av vete, ris och majs återtas snart av vildmarken, medan de husdjur som slipper lös återbildas till härdigare varianter. Inom några generationer har världens alla hundraser återigen blivit en och samma; från domesticerad mångfald till biologisk enfald. Genmanipulerade och hårt förädlade arter försvinner snabbt, eftersom de är beroende av människans omsorger. Fiskbestånd i havet återhämtar sig på några år, som de gjorde när trålarna låg vid kaj under andra världskriget.
Gifter, föroreningar och övergödning späds ut och försvinner. Till och med eff ekterna från härdsmältor i några hundra obemannade kärnkraftverk klingar av utan att göra större väsen av sig. Den globala uppvärmningen fortsätter ett tag till innan koldioxidhalten i atmosfären stabiliseras. Ännu efter tusen år kan spåren av människans aktiviteter mätas i luften, men efter tjugo tusen år kommer en ny istid, och bevisen är undanröjda.
Efter hundra tusen år – en geologisk blinkning – är människans avtryck i stort sett borta. En kort puls av radiovågor sveper genom galaxen, och ger möjlighet för fjärran civilisationer att fundera över innebörden av till exempel Ring P1. Enstaka lämningar av plast, glas och tungmetaller i sedimenten mals ner av erosion och nya istider, tills den naturliga ordningen är helt återställd.
Jorden glömmer oss på ett ögonblick. Nya arter uppstår istället för dem vi utrotade, och livets dramatiska samspel med atmosfären fortsätter i otaliga miljoner år, i akter med ständigt nya aktörer, tills den stora strålkastaren, solen, släcks.
Vetenskapsmän som Newton och Linné har gjort mänskligheten den största nytta, men de har också låst vårt tänkande. Det mekanistiska perspektivet på fysiken och den romantiska synen på naturen som harmonisk skapelse, fix och färdig och möjlig att katalogisera en gång för alla, har resulterat i en statisk verklighetsuppfattning.
Lägg därtill Gaiahypotesen om jordklotet som en skön jätteorganism och religionens föreställningar om synd, skuld, straff och botgöring. Slutsatsen är då given: Livet var en gång i balans, men nu har människan i sin dårskap rubbat den, som en cancer. Alltså måste vi klä oss i säck och aska, eller skäras bort från skapelsen.
Klimatförändringarna ser ut att bli alla miljökatastrofers moder. Men begreppet miljökatastrof är inte entydigt. Utan dessa kataklysmer hade vi inte existerat över huvud taget, ty det är de som är jordens normaltillstånd, snarare än den inbillade harmonin före människans entré.
I boken The Medea Hypothesis (Princeton University Press) visar Peter Ward övertygande att idén om Gaia och den självläkande jorden är feltänkt. Tvärtom verkar livet vara synnerligen destruktivt, snarare suicidalt än inriktat på balans.
Av femton registrerade episoder av massutdöende i jordens historia berodde bara en på en yttre chock. De övriga vållades, enligt Ward, av processer i biosfären själv. Denna bild av jorden som en mordisk Medea kan möjligen verka skrämmande, men det är ingen tvekan om att den ligger närmare sanningen än James Lovelocks hypotes om den goda Gaia från början av 1970-talet.
Det var ingen slump att tankefiguren uppstod just då, när sekulariseringen och vetenskapstron toppade samtidigt med flower power. Det nyväckta miljöintresset fick en religiös dimension, som ett substitut, komplett med syndafall och allt.
Peter Ward förnekar inte att människan är destruktiv i relation till miljön; vi lever, alltså förstör vi. Men hans slutsats blir radikalt annorlunda än tillskyndarnas av Gaiahypotesen. Enligt den skulle ju jorden må bäst av ett så blygsamt mänskligt avtryck som möjligt. Ward menar däremot att livets enda chans är att människan tar över ruljansen i biosfären helt och hållet, inte bara när det gäller klimatet. Jorden behöver smarta ingenjörer. Bara så kan livet hindras från att förgöra sig själv.
Det kan tyckas som science fiction och hybris i en värld av två hundra käbblande, illa styrda stater, med gigantiska mänskliga kunskapsluckor och futtig teknik. Som framtidsvision är det emellertid både mera logiskt och tilltalande än den kvasireligiösa föreställningen om att återvända till naturen.
Med över sex miljarder människor finns ingen väg tillbaka. Vi är dömda att bruka jorden och utvinna energi. Det finns heller inget harmoniskt urtillstånd för livet att återvända till.
Berättelsen om det ekologiska syndafallet är så dominerande i vår kultur att vi tar den för given. Läs vilken skolbok eller titta på vilket naturprogram som helst. Gå på Naturhistoriska riksmuseets Cosmonova, slå dig ner bland barnen och se en film som Grand Canyon, om hur människan förstör jordens floder. Badande indianer i motljus symboliserar en svunnen harmoni, medan speakerrösten från Disneyland målar upp det förlorade paradiset.
Amerikaner är av någon anledning särskilt begivna på denna barnsliga dramaturgi, samtidigt som deras ekologiska avtryck överträff ar alla andras, med enorma bilar, revbensspjäll, engångsförpackningar och rasslande luftkonditioneringar. Det liknar Robert Gustafssons sketch, där han gråter över hamstern som han själv just har eldat upp.
Klimatförändringarna är redan ett faktum, 160 års fest på fossila bränslen kan inte göras ogjord. Nu handlar det dels om nödvändig anpassning till en varmare värld, dels om att bromsa det fortsatta läckaget av växthusgaser efter bästa förmåga.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Bortsmälta glaciärer i Himalaya och därmed vattenbrist för ett par miljarder människor, en gigantisk skogsbrand som utplånar hela Amazonas, en reverserad golfström och tio meter högre havsnivå vore inget angenämt scenario.
Den kortsiktiga demokratiska politiken, marknaden för tekniska innovationer och den internationella diplomatin är verkligen inga perfekta verktyg, men de bästa som finns. Du vet att världen har problem när det är Fredrik Reinfeldt som ska rädda den.
Denna svåra resa, där toppmötet i Köpenhamn bara är en hållplats på vägen, skulle underlättas om vi anlade det osentimentala Medeaperspektivet snarare än Gaiaperspektivet. Istället blir nu klimatförändringarna en projektionsyta där all möjlig bråte laddas ner, från internationella spänningar till religiösa, politiska och ekologiska fantasier.
Människor med dragning till monism – föreställningen att alla andra ska tvingas se det enda ljuset så som de uppfattar det – har fått en drömfråga. Kommunismen funkade ju inte, men med hänvisning till klimathotet kan man försöka avskaffa kapitalismen en gång till.
Ett talande exempel är den svenske journalisten Andreas Malm och boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (Atlas). Där finns formuleringar som profetiskt visar var nästa revolutionära våg kan komma:
”I den globala uppvärmningens tid är förbindelsen till den politiska handlingen dialektikens största styrka. I en dialektisk teori om biosfären, där organismerna skapar, bygger och raserar sin miljö, är direkt aktion ett naturligt imperativ.”
Den franska terroristorganisationen Action Directe ville göra världen bättre genom att mörda direktörer. Inom en inte alltför avlägsen framtid riskerar vi att få liknande rörelser bland unga bokmalar, förförda av Gaiatänkandet och berusade av en elitistisk idé om att väcka de slumrande massorna.
Klimathotet blir fanatikernas bästa vän. Det är ytterligare ett odiskutabelt skäl för det öppna samhället att tackla problemet.