Före sommaren skall EU lägga fram ett förslag om en klimattull, eller en ”Carbon Border Adjustment Mechanism” (CBAM). Det är provokativt, men träffar rätt i rättan tid. EU är en supermakt på handelsområdet med kapacitet att leda klimatarbetet, koppla ihop sina intressen inom klimat, energi och industripolitik och få opinionen med sig. Genom att lansera förslaget mitt under en växande geopolitisk konflikt mellan USA och Kina är förhoppningarna stora att USA – för att få EU på sin sida i handelspolitiken och teknologikriget – skall nappa och ansluta till en klimatklubb bestående av EU, Storbritannien, Kanada, Syd­korea och Japan.

EU:s budskap är tydligt: de fossila bränslena måste bort, koldioxidläckaget förhindras och klimatpolitiken bli mer effektiv genom ett nytt redskap. Genom att införa en klimattull, sannolikt 2023 och till att börja med på varor såsom cement, stål, aluminium, konstgödsel och elektricitet, är ambitionen dessutom att påverka andra länder att minska sina utsläpp och ge företag incitament att ställa om från fossila bränslen till fossilfria.

I och med att klimattullen utformas i överensstämmelse med WTO:s och Parisavtalets regelverk och återspeglar EU:s interna prissättning, så att inhemska och utländska producenter ges samma förutsättningar, sätter EU press på Kina och USA. Det är otvetydigt att förslaget passar väl i EU:s industripolitik, men i det större perspektivet träffar det en geopolitisk öm punkt: Vem skall först bära kostnaderna för klimatomställningen, förkorta livslängden på gjorda investeringar i kol, olja och naturgas och stoppa framtida investeringar i fossila bränslen? Har Kina och USA, världens två största emittenter med närmare 30 respektive 15 procent av koldioxid- och växthusgasutsläppen, råd att ta strid emot EU:s klimattull i ett läge när stora delar av världsopinionen skriker efter klimatåtgärder och när bland annat banker och finansiella företag på bred front uppger att de skall sluta finansiera fossila bränslen?

”Kina lovar stort inom klimatpolitiken, men har sedan 2010 ökat kapaciteten i sina kol­kraftverk med 407 GW (gigawatt), bygger 88 GW nya kolkraftverk och är den i särklass största finansiären av nya kolkraftverk i flera asiatiska länder.”

Kina lovar stort inom klimatpolitiken, men har sedan 2010 ökat kapaciteten i sina kolkraftverk med 407 GW (gigawatt), bygger 88 GW nya kolkraftverk och är den i särklass största finansiären av nya kolkraftverk i flera asiatiska länder. Att USA, EU och Storbritannien under samma period­ minskat kapaciteten i sina kolkraftverk med 171 GW hjälper då föga. Även Kina måste ta ett klimatansvar, men saknar ännu en plan för hur landet skall bli koldioxidneutralt 2060.

USA å sin sida har efter Trumpåren mycket att bevisa och ligger, såsom utrikesminister Antony Blinken nyligen varnade för, efter i den gröna ekonomin – vad gäller solkraft, vindkraft, batterier och elfordon. President Joe Biden har redan återfört USA till Parisavtalet, arrangerat ett klimattoppmöte och skärpt utsläppsmålen. Men han måste omsätta sina mål i lagstiftning som passerar kongressen, något företrädaren Barack Obama misslyckades med.

När Joe Bidens klimatpolitiska sändebud John Kerry reste runt i Europa och senare till Shanghai sade han att EU:s planer på en klimattull är en sista utväg, men det är ingen hemlighet att starka krafter både inom Bidens administration och i USA vill införa ett pris på koldioxid snarast och sympatiserar med EU:s förslag. I Joe Bidens valplattform ingick någon form av koldioxidavgift från länder som inte tar sitt klimat- och miljöansvar i sin kampanjplattform, men som president har han hittills undvikit frågan. Den tydligaste förespråkaren för en koldioxid­skatt inom administrationen är finansminister Janet Yellen som arbetat för Climate Lea­dership Council, en organisation av republikaner, demokrater och företag med målet att införa ett pris på koldioxid­utsläpp. ”En koldioxidskatt skulle vara mer effektiv än att kontrollera växthusgaserna genom att reglera företagen”, har hon sagt.

Ledande amerikanska tankesmedjor till både vänster och höger, inklusive Brookings, the American Enterprise Institute­ och Resources for the Future, förespråkar en koldioxidskatt. IMF och G 30 av före detta centralbankschefer, politiker, akademiker och finans- och bankchefer vill se en gradvist stigande koldioxidskatt för att uppnå netto nollutsläpp. Förslaget om koldioxidskatt har i själva verket gamla anor i USA och är även känt som ”Baker–Shultzplanen” efter de tidigare utrikesministrarna under presidenterna George H W Bush och Ronald Reagan.

Sverige införde tidigt en koldioxid­skatt. Flera andra länder, inklusive EU, har därefter infört egna former för prissättning. Enligt Världsbanken finns, eller planeras, ett sextiotal sådana initiativ runt om i världen, motsvarande 20 procent av de globala utsläppen. Men en helt dominerande del av världens utsläpp tillåts fortfarande ske gratis eller – värre – subventioneras. I den bästa av världar borde alla länder enas om höga klimatambitioner och gemensamt sätta ett pris på utsläppen, men i verkligheten ökar klyftorna mellan de delar av världen som växlar upp klimatambitionerna och de som inte gör det. Det skapar en snedvridning i världsekonomin som riskerar ge allvarligt negativa konsekvenser såväl för klimatet som för länder med höga ambitioner.

Problemet kallas ­koldioxidläckage och förklaras av tre sammanhängande fenomen. För det första snedvrids ­konsumtionen och produktionen inom högambitionsländer eftersom importen från länder där utsläpp sker gratis blir relativt billigare och vinner konkurrensfördelar. Konsumtion och produktion av sådan import fortsätter att orsaka stora klimatskador och förklarar varför exempelvis de koldioxidutsläpp som orsakas av konsumtion i Sverige är mycket högre än de koldioxidutsläpp som orsakas av vår produktion. Inom EU beräknas hela en fjärdedel av kontinentens klimat­påverkan orsakas av importen från andra länder. En andra följd är att inhems­ka företag som konkurrerar med företag i lågambitionsländer trängs tillbaka, flyttar ut eller ersätts av produktion i lågambitionsländer. Företagen förlorar konkurrenskraft när de konkurrerar med billigare importerade varor hemma och deras export drabbas på utländska marknader. De minskningar av utsläpp som företag åstadkommer i högambitionsländer ersätts med, ofta större, utsläppsökningar i lågambitionsländer. Slutligen förvärras situationen av följdeffekter på världsmarknader för fossila energislag. När användningen i högambitionsländer minskar ger det lägre priser på gas, olja och kol, så att användningen ökar i lågambitionsländer och utsläppen fortsätter att öka.

Företag som konkurrerar med lågambitionsländer ser skäl att motsätta sig en ambitiös klimatpolitik och kräva undantag från prissättning och krav på utsläppsminskningar. Politiskt växer motståndet i högambitionsländer när företag och arbetstillfällen drabbas. Varför ska vi ta ansvar när andra inte gör det? Med olika ambitionsnivåer i olika länder och konkurrensfördelar för dem med låga ambitioner blir det svårt att genomföra de åtgärder som behövs för klimatet.

Att Bidenadministrationen avfärdat EU:s klimattull betyder således inte att frågan är begravd. USA för en dialog med Kina, EU och Japan om klimatet och kan mycket väl välja att plötsligt gå på EU:s linje. Ju snabbare USA gör det desto större fördelar för USA då de europeiska länderna blir alltmer beroende av Kina och dess växande ekonomi. Ett tecken på att en amerikansk omsvängning är möjlig visas av att Petroleuminstitutet – en stark lobbyist för olja och gas i USA – nyligen sade ja till en amerikansk koldioxidskatt, ett beslut som skulle varit omöjligt för några år sedan. Efter några år av frostiga relationer över Atlanten kan klimatpolitiken mycket väl vara ämnet som får relationerna att tina och USA och EU att finna varandra till Kinas förtret.