Omskrivningen ”the world’s greatest deliberative body” för denna unika politiska församling kanske stämde på 1800-talet. Då förde mäktiga män, numera så gott som bortglömda, debatter om ödesfrågorna – slaveriet, utvidgning av territoriet, indianernas villkor, guld- eller silvermyntfot och unionens vara eller inte vara.

Men i kongressbibliotekets samlingar finns en karikatyrteckning från 1930-talsdepressionen med en senator som rider på en sköldpadda. I handen håller han ett papper med texten ”Work Relief Bill”. Inte särskilt bråttom med stöd till nödställda arbetslösa och inte något livligt utbyte med kollegerna, var det spydiga budskapet.

Nuförtiden förefaller den högtidliga frasen ännu mer opassande om senaten, där debatt är sällsynt, där det är glest mellan vältalarna och där den vänskap och respekt som en gång ska ha funnits är obefintlig. Att de ideologiska motpolerna Ted Cruz, republikan från Texas, och Bernie Sanders, demokratisk socialist från Vermont, skulle dividera broderligt och jämka fram kompromisser för landet bästa är en omöjlig tanke.

”Republikanerna är givetvis emot att slopa filibustern (fast McConnell urholkade den också när det passade honom).”

När de så kallade grundlagsfäderna, Founding Fathers, grunnade på lämplig symbol för denna kammare i den nya republikens kongress valde de mellan ett ankare, ett staket och ett tefat. George Washington sägs ha föreslagit tefatet, eftersom senaten skulle fungera som motvikt till de hetsiga men kortvarigare känslostormarna i den andra större kammaren, representanthuset. Hälls en ångande varm dryck ut på ett sådant, ”a cooling saucer”, svalnar den ju.

Ett villkor de små delstaterna, bland andra Delaware, ställde den där sommaren 1787 var att minoritetens vilja skulle vägas in. Om inte majoritetens tyranni hejdades, hotade de med att hoppa av nationsbygget. Följden blev grundlagsfädernas ”stora kompromiss” med två senatorer per delstat, inte ett antal ledamöter baserat på invånarantalet som i representanthuset (idag ungefär 700 000 per stol).

Detta är den historiska utgångspunkten för Adam Jentleson i hans nya bok Kill Switch (2021) om senaten som ”en själsdödande byråkrati” där konkreta lagförslag kan dö utan omröstning. Jentleson innehade tjänsten som biträdande stabschef hos förre demokratiske Nevadasenatorn Harry Reid, och hans kunskaper om det särdeles snåriga regelverket i denna institution framträder på varenda sakligt välskriven sida: ”När jag tänker tillbaka på mina år i senaten ser jag en bruten man. Jag stod några steg från senatsgolvet i det innersta rummet i majoritetsledaren Harry Reids kontor. Det var en dag i april och ett grått ljus sökte sig in genom de höga fönstren.”

Färgen grå tedde sig lämplig. Reid hade just fått veta – liksom föräldrarna till barnen som skjutits ihjäl i en skola och president Barack Obama – att förslaget om förbud mot vissa typer av vapen och andra nya bestämmelser hade fallit. 55 ja, 45 nej. De 45 representerade bara 38 procent av befolkningen, understryker Jentleson som påpekar att det förelåg folklig majoritet för skärpningarna och att de således skulle ha antagits i ett normalt demokratiskt system.

En parad av, mestadels, döda senatorer skrider förbi. Ett par av dem är mer än andra förknippade med rasförtrycket i Södern: John Calhoun, Richard Russell, Strom Thurmond, Jesse Helms. Jentleson pekar särskilt ut Calhoun, ökänd rasist, som den som skapade den moderna formen av filibustern – eller den effektiva taktik som sydstatssenatorerna använde för att hålla nere de svarta invånarna fram till dess att det inte längre gick att blunda för diskrimineringen.

Filibustern finns inte med i konstitutionen, framhåller Adam Jentleson, som i detalj beskriver Calhouns och hans efterföljares metoder. Nyckelorden är cloture, eller egentligen verbet avsluta, vilket i det här fallet är en procedur i flera steg för att kunna sätta streck i debatten. I och med villkoren i en regel, Rule XXII, innebär det krav på att 60 senatorer ställer sig bakom. Från Calhouns dagar fram till 1964 utnyttjades filibustern enbart för att stoppa medborgarrättsreformer, till exempel ett federalt förbud mot lynchning. Uttrycket filibuster härstammar för övrigt från den tiden när pirater härjade utanför kusterna – amerikanska sådana omnämndes som filibusters och ordet härrörs från holländska vrijbuiter, rövare, plundrare.

Numera missbrukar senatorerna filibustern – grundlagsfäderna kan aldrig ha tänkt sig en minoritetens tyranni, hävdar Jentleson. Hans bok är en partsinlaga, precis som kritiker i konservativa medier påstår. Men det känns som ett väl orättvist omdöme och mest ett tecken på den karga och kalla verkligheten i maktens Washington, där ingen längre talar med eller lyssnar på någon annan. För faktum är att Jentleson är nitisk i beskrivningarna av hur demokratiska senatorer utnyttjat filibustern och andra parlamentariska finter för att nå sina mål. Naturligtvis av mästaren i genren, Lyndon B Johnson, men också av sin egen chef Harry Reid. Den senare gick längre än LBJ och förvandlade senaten från ett relativt fritt forum med spelrum för enskilda senatorer till ett organ han höll i sin hand. Det var sedan en otålig Reid som tog till yttersta vapnet, ”went nuclear”, när han såg till att avskaffa filibustern vid domartillsättningar för att republikanerna motsatte sig Barack Obamas kandidater.

Men den störste skurken på senare år i Adam Jentlesons galleri är utan tvekan republikanen Mitch McConnell från Kentucky, som valdes till en sjätte period i november förra året. Han var majoritetsledare från 2015 till i januari i år när väljarna i Georgia överraskande valde inte bara en, utan två demokrater i de bägge extravalen till senaten. Och den som fick smaka på McConnells maktutövning var Obama. Enligt Jentleson utlöste McConnell filibustern mot Obamas förslag 137 gånger under en tvåårsperiod.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Boken utkommer mitt i en högst aktuell debatt om filibusterns framtid. I det demokratiska partiets vänsterflygel hörs högljudda krav på att den måste avskaffas, annars kommer nye presidenten Joe Bidens vallöften aldrig att bli verklighet trots att han hade över 81 miljoner röster i ryggen. Om så sker kan majoriteten klubba högre skatt för rika, gröna initiativ, infrastruktursatsningar, hårdare vapenlagar. Alltså med 51 ja, vilket demokraterna kan få med hjälp av vicepresident Kamala Harris utslagsröst. Om nu alla demokrater rättar in sig i ledet, och det är långtifrån säkert. Att vina med partipiskan i denna kammare är betydligt svårare än i representanthuset.

Vi som följer amerikansk politik vet att senatsreglerna är komplicerade och att det krävs en viss förtjusning i föreningsteknik för att följa cloture, amendments, up or down vote, quorom calls, reconciliation, earmark et cetera. Vi kan också bekräfta att tefatsteorin stämmer, eftersom uppflammande Tea Party-stormar till höger och socialistflirt till vänster kan räkna med bakslag i senaten. Däremot visste vi kanske inte vilken roll den dolda makthavaren the Senate parliamentarian har förrän på sistone, när nuvarande innehavaren av tjänsten först vägledde ordföranden i riksrättsrättegången mot Donald Trump och sedan avgjorde att ett inslag i demokraternas pandemipaket – en höjning av den federalt lagstadgade minimilönen till 15 dollar i timmen – måste strykas. Det stred nämligen mot reglerna som styr reconciliation, eller att baxa igenom budgetförslag genom enkel majoritet, som den demokratiska ledningen tänkt sig.

Republikanerna är givetvis emot att slopa filibustern (fast McConnell urholkade den också när det passade honom, för godkännande av HD-domare). Men även Joe Biden är tveksam, själv senator från Delaware i 36 år, med känsla både för traditioner och de små delstaternas rättigheter. Argumentet som motståndarna tar till lyder i korthet att USA är en republik, inte en demokrati. Det är fel, menar Jentleson, med hänvisning till grundlagsfädernas egna resonemang om majoritetsstyre som ”den republikanska principen”.

Adam Jentleson avslutar med diverse idéer om hur senaten skulle kunna reformeras i en mer demokratisk riktning. Hans kritiker kan troligen koppla av. Utsikterna för till exempel delstatsstatus för District of Columbia, med två nya senatsplatser, är inte särskilt goda…