Varför har det dröjt så länge innan Jens Rehns moderna tyska klassiker Inget i sikte (Nilssons förlag) har kommit på svenska? Jag har inget svar, men nu finns den i mycket fin översättning av Per Holmer. Jens Rehn är pseudonym för Otto Jens Luther (1918–1983) och han blev berömd i Tyskland när han debuterade med den här romanen 1954. Dessförinnan hade han arbetat som litteraturredaktör på RIAS (Radio in the american sector) i Berlin. Under andra världskriget tjänstgjorde han som ubåtsofficer och var kommendant på U135. Efter att ha överlevt sänkningen av ubåten 1943 satt han fyra år i brittisk krigsfångenskap i Afrika, Kanada och England.

För att få en känsla av vad författaren och den ene av de två huvudpersonerna varit med om innan Inget i sikte tar sin början, ser jag den skräckinjagande och välgjorda tyska ubåtsfilmen Das Boot (1981). Ständig ångest, leda eller panik är sinnesstämningarna ombord. Om försvarsviljan är låg i Sverige, lär den inte öka om alla män såg den här filmen. Tyvärr bidrar nog inte heller Inget i sikte till stridslusten. Ändå slipper vi de värs­ta detaljerna kring krigets vanvett. Förutom den lekmannamässiga amputationen av den enarmade (hans riktiga namn får vi aldrig veta).

Boken utspelar sig under några dagar i en gummiflotte, på drift någonstans ute på Mittatlanten. Två män, genomgående kallade den enarmade och den andre, tycks ha överlevt en batalj mellan en ubåt och ett stridsflygplan. Att de nyss var fiender, en tysk och en amerikan, spelar ingen roll. Nu är fienderna den hänsynslösa solen och den rivande törsten. De har bara varandra, sina minnen, en flaska whisky, en smula hopp och några cigaretter. Rena solsemestern jämfört med det hermetiskt slutna helvetet under ytan?

Nja. Smärta orsakad av en amputerad arm, hunger och törst. Vill vi verkligen veta? Jo, för smärtorna överskuggar inte männens själsliv. Innan skottskadan tar kål på den enarmade berättar han om sin fästmö i USA, och om drömmar som återstår att förverkliga. När den andre är ensam kvar i flotten återkommer den enarmade i hallucinationer blandade med den andres egna sorger och rädslor. Monologerna med solen, med den förlorade kärleken Maria, och med den Store, är sprudlande språkliga mästerverk. I absurdistisk Beckettanda väntas på att räddning ska komma. Men en efter en tar cigaretterna slut och inget är i sikte.

Olik andra mer redogörande krigsromaner som Remarques På västfronten intet nytt, Babtjenkos Krigets färger eller Aleksijevitjs dokumentära intervju­romaner, är Inget i sikte ett evigt, stillsamt krigsdokument. Den är genialt genomförd och rakt igenom existentiellt spännande.

När havet är lugnt som under dessa dagar när gummibåten driver runt och inget är i sikte, reflekteras människornas själar så mycket bättre. Det är ingen solsemester, det är ett skenbart stilla inferno. Himlen och havet, färgade av solen, påminner om en romantisk målning av Caspar David Friedrich:

”Himlen tumlade runt i ett eldigt färghav. Olivgrönt och ljusblått och violett och svart och vitt och rosa och över alltihop oxblodsrött. Himlen tröttade ut sig med alla färgspel. För varje nytt ögonblick skiftade nyanssammansättningen. Och så blev kulörerna högtidliga som ett kyrkofönster, mättat djuprött mot strålande mörkblått. Det höga fönstret bakom altaret i domen. Hördes inte en melodi?”

Människan är en uppfinningsrik, uthållig och ibland underhållande art, ändå. Den andre beter sig absurt och ofrivilligt komiskt, för även när hungern maler och törsten bränner försöker han samtala med den enda återstående kroppen, solen: ”Du vill visst ta kål på mig? skrek han mot solen. Men inbilla dig inget, du med din eld! Nå, var fick du den ifrån? Vad kan du mer för konster? Var fick du tag i elden, månntro? Hur ska det bli? Jag väntar. Inget svar?”

Och den andres påhittade svar är ännu roligare. Inget i sikte är en knivskarp antikrigsroman. När den är slut efter sina 155 perfekta sidor vill jag genast börja om, trots att cigaretterna är slut och inte mycket finns i sikte