Kol- och tvålunionen
Människan har en god förmåga att lösa problem. Inte sällan uppstår då nya problem som i sin tur måste hanteras. Den fascinerande berättelsen om en utveckling som var lika avgörande som oplanerad för den industriella revolutionen i England när befolkningen växte på 1500-talet är detaljerat beskriven av Ruth Goodman. Hon är en historiker som inte bara läser, inte bara lajvar historia, utan på riktigt prövar sig fram och jämför olika dåtida tillvägagångssätt med varandra och med nutiden.
I tidigare böcker om hur man bör bete sig under den victorianska eran eller som en Tudor på tronen har just detaljerna varit påfallande. På det viset är The Domestic Revolution inget undantag, även om vi nu får en viktig kompletterande bild till hur den industriella revolutionen uppstod. Så här ligger det till:
Människor vill inte gärna frysa eller ha blöta kläder. Alltså måste man ha värme. Goodman inleder med att beskriva landskapet, med dess skogar, mossar och träsk och kommer så småningom in på skillnaden mellan lika sorters ved, hur träd skyddades och hur det gick att använda trädet ask under sekler, genom att låta en stor stubbe stå kvar med intakt rotsystem. Mindre kvistar kunde sedan samlas i större knippen, så kallade ”faggots”. (Det är för övrigt ett sådant som gubben har på omslaget till Led Zeppelins fjärde album.) Ved var bättre än torv eller kodynga, men även där får vi en lektion i hur det kunde fungera och hur pass utbrett det var. Torven bröts på mossar och gick att elda, men gav upphov till rök. Dyngans användning byggde på att 1500-talets kossor inte hade tillgång till kraftfoder och sojaprotein utan fick idissla grövre grejer, så att återstoden hade en hyfsat hög halt av brännbar cellulosa.
Hur löser man problemet med brist på bränsle? Under 1500-talet blev veden nämligen dyrare. Befolkningen hade återhämtat sig efter digerdöden i mitten av 1300-talet. Skogen var nedhuggen inom en stor radie runt London och transporterna blev för långa och mödosamma för att frakta trä. Stenkol hade redan tidigare använts i delar av riket, främst där det var enkelt att utvinna, som antracit av hög kvalitet i Wales och östra England. När kol började användas för uppvärmning förändrades också tekniken för att laga mat. Istället för en öppen eld blev härden den plats där man utförde sin kokning. Öppen eld med ved bidrar till angenäm smak på maten, det vet alla hobbygrillare. Kol innehåller ofta svavel och bör inte hamna i direkt kontakt med maten för att den inte ska smaka illa. Så uppstår ”puddingen”, en maträtt som är inbäddad i tyg eller en korg och tillagas i kokande vatten. Jodå, det förekommer flera recept i boken för den hugade.
Kol var inhemskt och därför något bra, tvål importerades och därför problematiskt.
Att elda med kol var arbetsbesparande för den som hade ansvar för uppvärmning och matlagning, alltså främst kvinnor. Istället för att man ständigt måste passa på brasan och föda den med lämplig mängd ved, kan man glädjas åt kolets jämna värme. Det blev status och mode att använda kol i Londons högre kretsar, för kol var till en början dyrt, innan sjötrans–porterna från Newcastle växte exponentiellt för att försörja huvudstadens behov av energi. Så småningom spred sig bruket till andra delar av landet, inte sällan genom att tjänstefolket lärde sig vanan. Många inom dessa kretsar gjorde motsvarande trainee-utbildning innan det blev dags att starta ett eget hushåll, och på det viset bredde vanan ut sig. De köpmän som handlade med kol fick större nätverk att sälja inom och kunde efterfråga större mängder från hamnen i Newcastle.
Att elda med kol är inte nödvändigtvis bekvämt eller praktiskt. Härden behöver hållas kontinuerligt varm, medan en brasa med ved tänds snabbt. Kol har dess–utom en stor och uppenbar nackdel för närmiljön. Det smutsar ned. Och det tidigare bruket av gobelänger och textilier på väggarna var inte anpassat för den nya uppvärmnings- och matlagningstekniken. Vävt tyg blev helt enkelt förstört. Gick det att göra rent på något smidigt sätt då? Nja, tidigare hade aska från ved använts för att göra rent med hjälp av lut men det fungerande inte längre.
Så blev tvålen den nya nödvändigheten i hemmet. Och tvål var knepigare i den förindustriella eran, eftersom det ekonomiska tänkandet dominerades av merkantilism. Kol var inhemskt och därför något bra, tvål importerades och därför problematiskt. Först i slutet av boken dyker det upp en riktig skurk, nämligen sir John Bourchier som, efter att ha genomfört ett offentligt test mellan olika typer av tvål, lyckades utverka ett monopol på tvåltillverkning. Det var lukrativt för Kronan, som kunde ta betalt för privilegiet och även för monopolisten som slapp konkurrens. Åtminstone i teorin. Beräkningar från 1830-talet visar på en stor diskrepans mellan de skatter som engelska staten fick in på tvål, och vad som rimligen borde ha gått åt med en större befolkning och ökade behov. Smugglingen av tvål var därför sannolikt omfattande.
Ett alternativt sätt att lösa problemet med smutsiga och sotiga textilier var att förändra interiören. Tapeter (wallpapers) blev en lösning, där det gick att masstillverka på ett sätt som inte varit möjligt med de vävda gobelänger eller mattor som tidigare varit vanliga. På så sätt skapades en ökad efterfrågan på ytterligare inhemskt material, att trycka mönster på papper av lump visade sig gå utmärkt.
Kol, i form av träkol som tillverkats i kolmilor, hade redan tidigare använts i smedjor och glashyttor. Hantverkare som behövde ha tillgång till hög och koncentrerad värme kunde också betala för träkolen, eftersom förädlingsvärdet på slutprodukterna var så pass högt. Men stenkolsexpansionen var till en början inte industriellt driven, utan byggde på behov hos de privata hushållen, främst inom de mer välbärgade grupperna.
De sidoeffekter som uppstod kunde ibland bli bestående kulturella komponenter. Att värma upp det gamla brödet igen genom att lägga en skiva på det heta gjutjärnet blev toast, något som britter gärna äter än idag och som också har spridit sig över världen. Att koka köttet blev också en brittisk specialitet som skilde matlagningen från de metoder som användes av kontinentala grannar, vilka gärna fortsatte med grillning eller tillagning över öppen eld. Att matvanor ändrats med nya råvaror är en sak, men sättet att laga maten är minst lika viktigt för vilka råvaror som är lämpliga och därmed mer eftertraktade. Den gastronomiska kulturen är seg, just för att den återkommer varje dag och överförs mellan generationer inom familjen.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
I städerna var det vanligt med ”street food”. Att hålla igång en eld eller rentav en ugn för att baka bröd krävde mycket bränsle och var inget ekonomiskt alternativ i jämförelse med att handla limpan hos en bagare som genom att baka bröd åt flera också kunde använda värmen i ugnen mer effektivt. På landet kunde somliga ha härden varm under större delar av dygnet, andra fick nöja sig med den värme som spreds i samband med att en varm måltid lagades. När stenkolet gjorde entré befriades därmed folket från det som tidigare varit ett evigt dilemma: Ska marken användas för att producera mat eller bränsle? Där skogen växer går det inte odla eller släppa betesdjur och vice versa. Mer plats för mat gav mer välstånd, en befolkning som inte behövde oroa sig för svält och som också tycks ha mått bättre, blivit friskare och inte lika ofta drabbades av kognitivt nedsatt förmåga som tidigare.
Det är en fascinerande historia i sin egen rätt. Genom att utgå från vanliga människors verklighet knyts dåtid och nutid ihop. Perspektivet att det är människors vardag som driver utvecklingen, skapar nya moden och förändrar tillvaron – ofta oavsiktligt – till en ny vardag, visar att spontan ordning och ett myller av okoordinerade aktiviteter efterhand gör tillvaron bättre. Tidigare monografier om ett visst ämne (salt, torsk och så vidare) har blivit intressanta just för att kopplingen till nutid är så tydlig. Och problemet att hålla sig varm och att få lagad mat kvarstår än i våra dagar, låt vara att det finns bättre metoder än kol. Ruth Goodmans stora förtjänst är ändå detaljerna, från bouppteckningar som visar det relativa värdet av kvarlåtenskaper till bilder över hur olika ugnar och spisar var konstruerade. Det skapar en trygghet att inte bara få följa med på en utvecklingsresa, utan också kunna stå stadigt förankrad i historiska fakta.
Som nutida läsare är det enkelt att se utvecklingen över sekler som given, men det som fanns i verkligheten var många mödosamma försök till förbättringar, en hel del snedsteg och missräkningar och naturligtvis en oförmåga att blicka långt in i framtiden. Det var sot, smuts och svavel som var kolets mörka baksida, inte koldioxid i atmosfären. Samspelet mellan materiellt framtvingade förändringar (veden är slut!) och teknologiska lösningar på dessa problem är mänsklighetens följeslagare. Det fanns ingen tanke på järnvägar eller industriell revolution. Enstaka kanaler fanns, men knappast tankar på landsomfattande nätverk av kanaler, även om det var uppenbart billigare – alltså mer effektiv hushållning av begränsade resurser – att använda båtar eller annan vattentransport framför landtransporter. Det fanns frysande och hungriga människor och dessa behövde göra något åt saken, varje dag. Kolet blev räddningen för dem.
Generalsekreterare i Svenska snustillverkarföreningen.