Konfessionella friskolor och den svenska monokulturen
FRISKOLEREFORMEN HAR fört med sig inte bara ett abstrakt bejakande av ”valfrihet” utan även konkreta uttryck för faktisk mångfald: de konfessionella friskolorna. Men denna mångfald har haft svårt att vinna acceptans i folkhemmet. De konfessionella friskolorna utmanar toleransens gränser i Sverige och har därmed blivit ett problem. För det är framför allt som problem som dessa skolor har kommit att betraktas. Diskussionen förs ofta i ett högt tonläge som gränsar mot moralpanik. Ett belysande exempel är en intervju i SvD från 2007, i vilken Marita Ulvskog jämför religiösa friskolor med ”barnfängelser”. Och Ulvskog är långt ifrån ensam om sin uppfattning, en rad ledande politiska företrädare och opinionsbildare har uttryckt sig på liknande sätt.
Bristerna i skolornas verksamhet konkretiseras dock sällan, man får inte veta vad exakt brotten består i, men vad det än är – och något fel måste det ju vara – så behöver det beivras av myndigheterna. Denna brist på fakta beror på att det finns mycket lite forskning om de ungefär 70 skolor det handlar om, något som inte hindrar att de rutinmässigt framställs som problematiska i den offentliga debatten. Utan egentliga empiriska belägg sammanförs de med allmänt formulerade samhällsproblem som segregation, utanförskap, intolerans och extremism.
UTGÅNGSPUNKTEN TYCKS vara att konfessionella skolor kan förmodas strida mot den ”gemensamma värdegrunden”. Begreppet ”värdegrund” är ett svenskt nyord som kom i Svenska Akademiens ordlista först 2004. Det började användas mer frekvent vid mitten av 1990-talet i samband med skolans nya läroplan, där ett kapitel om ”skolans värdegrund och uppdrag” tillkom. Diverse abstrakta värden skulle nu hålla samman det svenska samhället och grunden för detta skulle läggas i skolan. I denna anda proklamerade skolminister Wärnersson året 1999 som ett värdegrundsår.
Det centrala stycket från läroplanens inledande kapitel är:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Det är ironiskt att värdegrunden i debatten anförs mot konfessionella friskolor med tanke på att ”kristen tradition” här sägs vara central för den, och det stora flertalet av de konfessionella skolorna är just kristna. Dessa värden är emellertid så vaga att begreppen i sig inte är det viktiga. Numera förs dessutom denna specifika text sällan på tal. Oftast hänvisar debattörer istället till värdegrunden som en abstrakt storhet som antas hålla ihop det svenska, moderna, sekulära samhället på något obestämbart sätt. Det är det retoriska användandet av värdegrunden som här är det intressanta. Eftersom den i princip är omöjlig att invända mot – vem vill polemisera mot allas lika värde, individens frihet, tolerans och så vidare? – har man i sin hand ett kraftfullt verktyg om man lyckas framstå som dess företrädare. Då representerar man det goda och upplysta, till skillnad från dem som man adresserar. Bekännelsen till den gemensamma värdegrunden utgör ett slags sekulär konfession på samma sätt som man i den lutherska enhetsstaten hänvisade till bibel och katekes. Efter statskyrkans fall utgör värdegrunden således en ny sekulär sanningsregim.
Värdegrunden framträder i singularis bestämd form och är ”gemensam”, vilket markerar identitet och samhörighet mellan dem som via medborgarskapet sägs ha den som grund och blir så ett kitt för majoritetskulturen. Den anger att ”detta är vilka vi är som samhälle, detta är vad som bär upp våra liv och som särskiljer oss från andra”. Dessutom ger den uttryck för föreställningar om den egna gemenskapens förträfflighet; vi är speciellt demokratiska, jämställda, solidariska och sakliga, i synnerhet i jämförelse med länder som är befolkade av religiösa bakåtsträvare. Därigenom kan värdegrunden samspela med sedan länge etablerade föreställningar om det svenska samhällets modernitet och moraliska överlägsenhet; att Sverige ”ska gå före” och ”vara ett föredöme” i internationella sammanhang.
VID NÄRMARE PÅSEENDE uppenbarar sig dock flera paradoxer av vilka den kanske viktigaste gäller den ofta upprepade idén om att pluralism, tolerans och mångfald skulle vara ”svenska värderingar” av primär dignitet. En orsak till att talet om värdegrunden har blivit så viktigt i det offentliga samtalet är att Sverige under senare tid har utvecklats mot en större kulturell och religiös mångfald. Denna faktiska mångfald betyder att den tidigare enhetliga kulturen utmanas av avvikande uppfattningar om till exempel samspelet mellan barn, föräldrar och stat, synen på sexualitet, hur relationerna inom familjen ska se ut och hur samlivet mellan man och kvinna bör te sig.
I detta möte mellan retorik och praktik uppstår problem. Å ena sidan åberopas värdegrunden ofta som ett uttryck för en svensk identitet där mångfald och tolerans ingår som honnörsord. Men när mångfalden tar konkret form visar sig toleransen de facto vara mycket begränsad.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Samma värdegrund som ska upprätthålla mångfalden och toleransen anförs mot mångfalden när den inte underordnar sig enhetssamhällets normer. Ja till abstrakt mångfald, tolerans och pluralism, men nej till faktiska uttryck för mångfald, som slöjor, omskärelse av gossar och avvikande sedvänjor överhuvudtaget. Och nej till religiösa perspektiv som inte håller sig inom privatsfären. Det vill säga ja till dessa upphöjda värden i princip, men nej till deras konkretisering i en levande praktik i samhället om de hotar den rådande homogeniteten. Hänvisningen till värdegrunden blir därigenom ett sätt att värna enhetligheten, ett ”svenskt” sekulärt sätt att organisera relationer inom familj och samhälle utan att man behöver plädera för något så bakåtsträvande som kulturell enhetlighet.
Frågan är om folkhemmet klarar av en mer genuin pluralism och mångkulturalitet? Kan Sverige härbärgera gemenskaper och traditioner med värderingar och synsätt som skiljer sig från de sekulära ”svenska”? Går det att leva sida vid sida med genuint olika uppfattningar om det goda livet? De konfessionella friskolorna kan här utgöra ett slags test för var pluralism betyder i verkligheten, bortom värdegrundsretorikens vackra men till intet förpliktigande paroller.