Kinas ekonomi är mer beroende av utlandet än av kineserna. Hoten mot Kina är större från kineserna än från utlandet. Denna bild får man när man jämför innehållet i BNP med statsbudgeten i den ekonomi som under detta årtionde förväntas passera USA:s och bli världens största. Kina säljer alltså mer till utlänningar än till sina egna hushåll. Den väpnade polisen, avsedd att slå ner inhemska revolter, fick i år en större budget än försvaret. Detta antyder komplexiteten i den fantastiska framgångssaga som Kina utgör, och som framtiden nog kommer att kalla 2000-talets världspolitiska förändring.

Först ett historiskt perspektiv: Länge var Kina världens största ekonomi jämte Indien, men med den industriella revolutionen slogs först Indiens textilsektor ut och därefter den mer diversifierade kinesiska ekonomin. Början på Kinas utförslöpa var 1840-talets opiumkrig, då Storbritannien stred för rätten att sälja opium. Krigens upprinnelse låg i Kinas krav på betalning för sin export, inte i de varor européerna kunde erbjuda, utan i silver. Kina har genom sin historia saknat fyndigheter av de flesta myntmetaller frånsett koppar, och importerade därför hellre silver än förnödenheter. Sådana krav från Kina hade Europa upplevt redan under Roms kejsare Tiberius.

Dagens problem med globala obalanser och Kinas växelkurs är alltså inte ny, men i början av 1800-talet fick Europa akut brist på silver, när tillflödena upphörde från ett just självständigt Latinamerika. Istället började britterna smuggla in bengaliskt opium i Kina mot silver som redan fanns där, och som i sin tur användes till att officiellt betala för köpen. Vilket alltså höll tillbaka penningmängden i Kina, något som drev på utförslöpan och som för kejsardömet kan ha varit en större katastrof än folkhälsoeffekten från opiet.

Kejsardömets fall 1911, inbördeskrig och japansk ockupation på 1930-talet, kommunistiskt maktövertagande 1949 med följande planekonomi samt maoistisk kampanjekonomi och kulturrevolution förlängde Kinas relativa försvinnande ur världsekonomin – med 14 miljarder dollar omsatte Kinas samlade utrikeshandel 1975 mindre än hälften av Sveriges det året. I år når den cirka 3 700 miljarder dollar eller nära 8 gånger Sveriges BNP.

Denna omvändning kan sägas bero på att Maos postkonfucianska välde – att styra massorna med ideologiskt tränade partikadrer, inte mandariner– ersattes av Deng Xiaopings styre av teknokrater. Teknokratstyre försökte den unge kejsaren Guangxu införa redan 1898, men därför berövades han all makt av sin farmor Cuxi. Dengs försök blev alltså framgångsrikt tack vare Maos metod att stärka Kina genom att lyfta sig med ideologi och självförsörjningspolitik visat sig kontraproduktiv. Kinas kommunism vilade ända från början 1921 på nationalistisk snarare än kommunistisk grund: att återställa Kinas suveränitet och storhet. Därför föll ideologins hämningar platt inför verkligheten. De reformer som Deng inledde 1978 – och som öppnade för initiativ nerifrån – visade sig framgångsrika, särskilt efter Dengs omorientering av reformpolitiken efter 1989. Till yttermera visso består idag Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés Politbyrås Ständiga Utskott av nio ingenjörer. I ledarskiftet som förestår 2012/13 väntas många av dem ersättas av ekonomer och jurister.

Resultatet återspeglas inte bara i att Kinas utrikeshandel idag är 264 gånger större än den var när jag som ambassadsekreterare vid ambassaden i Peking bevakade Kinas ekonomi. Kina har dessutom passerat inte bara USA, utan också både Japan och Tyskland och därmed efter ett par århundraden återtagit sin position som världens största exportör. Det är alltså troligen en tidsfråga innan också Kinas BNP är världens största, och det av två skäl.

1. Efter tre decennier av uthållig tillväxt i BNP omkring 10 procent antas den hålla sig kring 8–10 procent under detta årtionde.

2. Med världens största överskott mot utlandet och dito valutareserv kommer värdet på den kinesiska valutan yuan att stiga, antingen för att växelkursen tillåts stiga eller för att inflationen höjer prisnivån i yuan. Detta höjer också BNP-värdet i dollar.

Idag uppgår Kinas BNP till över 6,5 biljoner dollar, medan USA:s ligger strax under 15 biljoner. För att gå om USA:s BNP måste Kinas ekonomi alltså växa två–tre gånger. Tidskriften Economist beräknar att detta sker år 2020, allt annat lika: som att USA inte växer starkt efter dagens kris eller att dollarn rasar drastiskt. Med en buffert i starka yttre finanser krävs för Kinas del en större omvälvning internt med kraftig kapitalflykt, eller en global protektionistisk våg för att hindra denna utveckling.

Med en så stor BNP kommer kineserna då att ha var sin per capita- andel som överstiger 11 000 dollar: Kina har då gjort sitt intåg i medelinkomstkategorin. Att nå dit – från fattigdom till medelinkomstnivå – är det lätta lyftet. Men det har visat sig att när ett land når denna nivå ställs helt nya krav på dess institutioner för fortsatt tillväxt – att stärka produktivitet och resursanvändning – istället för att fastna i den så kallade medelinkomstfällan. Och det är här Kinas problem kan tänkas börja.

Klarar Kinas stat av denna omvandling? I och för sig har den ett årtionde att lägga grunden för fortsatt tillväxt– men har den politiskt utrymme för de nödvändiga omvandlingarna?

I avslutningen av sin senaste bok – The Origins of Political Order – pekar Francis Fukuyama på de västerländska samhällenas slagkraftiga treenighet i en stark stat, lagstyre (rule of law) och redovisningsskyldighet (accountability) som lade grunden för en framgångsrik kapitalism. Han ställer frågan om Kina kan fortsätta att växa utan denna treenighet, men håller inne med sitt svar i en sann cliffhanger: det kommer i nästa volym.

Med Danmark som exempel pekar Fukuyama på de skandinaviska ländernas utveckling av denna treenighet. Faktorn redovisningsskyldighet pekar mot just det ansvar som växte fram ur de kyrkliga församlingarnas egenförvaltning av församlingsegendomen sedan romerskt 500-tal, då kyrkvärdarna började väljas för att sköta denna uppgift. Bo Rothstein har pekat på hur detta förverkligats i Sverige och England sedan århundraden genom att valet av kyrkvärdar skedde utan möjlighet till omval, och hur detta byggde in ett ansvarsavkrävande.

Jag skulle vilja lägga till den struktur av församlingar upp till parlamenten, jämte tillhörande konstitutionella ordningar, som präglat en stor del av Europa. Det förefaller som om den kapitalistiska industrialiseringen utgått ur de länder där dessa traditioner varit starka, vilket är tankeväckande när de nordiska länderna i dagens kris framstår som ”nordiska ljus”.

Kinas statstradition går tillbaka cirka 2 500 år. Den har dock inte alltid varit stark, då tillträde till dess ämbeten förbehölls en i praktiken ärftlig elit ur kretsen av jordägare, drillad i konfucianska mandarinexamina. Denna stat drevs uppifrån av kejsarmakten, allt i enlighet med konfucianismens fem relationer av över- och underordning (furste/undersåte, far/son, man/hustru, äldre/yngre bror samt äldre/ yngre vän) där den överordnade ska visa välvilja och den underordnade lydnad. Lagar var diktat som kejsaren styrde sitt rike med i kraft av Himlens mandat. Liksom i den muslimska världens kalifatiska ordning fanns ingen ansvarighet inför en församling, och så är fallet än idag, lika lite som lagstyre. Ytterst är det alltså makten, inte rätten, som gäller i Kina: partiets generalsekreterare är för utom president också ordförande i centrala militärkommissionen, och styr därifrån samhällets våldsmakt.

Konsekvensen av denna ordning är utbredd korruption, ett svagt rättssystem och skydd för äganderätten samt inskränkningar i de intellektuella friheterna – de senare tilltar nu på ett sätt som i någon mån påminner om Indonesien under Suhartos sista år. Förbättring inför förestående generationsskiftet är osannolik, och efter detta oviss.

Den femårsplan som inleddes i år siktar på en ombalansering av ekonomin. Om detta råder tvivel i IMF:s prognos för de kommande åren. Sannolikt finns det starka särintressen på hög nivå, representerade av exempelvis exportlobbyn – ledande företrädare för exportindustrin med stark förankring i partiapparaten – som har intresse av den bestående ordningen och förmår bromsa omvandlingen.

Förutsättningarna för en utökning av lagstyre och införande av redovisningsskyldighet verkar alltså också små, och inte minst som nästa generations ledare tillhör de så kallade småprinsarna, det vill säga barn till gamla partikoryféer. Kan en sådan regim förväntas ha mandat att såga av den gren dess fäder suttit på? Gorbatjov är inte uppskattad i Kina.

Innebörden av detta är att staten får svårt att stärka sin roll genom högre skatteuttag, så länge den inte kan bygga upp en politisk legitimitet baserad på redovisning. Sannolikt kommer detta att hämma regimens förmåga att omstrukturera den socialistiska marknadsekonomi som utgör dess maktbas, men som kan förmodas försvåra dess möjligheter att ta Kina ur medelinkomstfällan.

Och det verkar som om problematiken med Kinas konfucianska arv är djupare än så. Kinesisk ledarstil förefaller ha kombinerat konfucianismens furste/undersåte-relation med den leninistiska principen om demokratisk centralism, läs toppstyrning. I utbildningen fostras unga kineser genom rangordning efter resultat, något som sedan fortsätter i arbetslivet och innebär en konkurrens som utesluter samarbete.

Detta verkar huvudsakligen gälla de unga männen, medan unga kvinnors situation präglats av traditionell konfuciansk kvinnosyn. Många unga kinesiska kvinnor skaffar sig nu utbildning, och många av dem har lättare att arbeta i utländska företag än unga välutbildade män, som snarare verkar dras till statsmakten. Vidare vägrar många av dessa välutbildade kvinnor gifta sig, enligt traditionell ordning underordna sig man och svärmor samt stanna hemma och ta hand om barnet.

Man kan säga att Kinas modernisering i kombination med ettbarnspolitiken gör konfucianismens kärna – de fem relationerna – obsolet till 60 procent: far/ son – om det inte finns en son som kan föra blodsbandet vidare, man/hustru – när kvinnan är självförsörjande, samt brodersrelationen då det inte finns några bröder. Om dessutom den traditionella furste/undersåte-relationen devalveras av korruptionen i partihierarkin, återstår bara relationen mellan vänner. Och då erbjuder den kristna jämlikhetstanken en bättre bas för behovet av ömsesidighet, förtroende och existentiella frågor i kunskapsekonomin än den konfucianska över/underordningen. Som i Korea. Kina har alltså ett växande, kulturellt baserat managementproblem.

Detta visar att det på traditionella konfucianska och kommunistiska värden baserade Kina, som lyckats ta sig från fattigdom till relativt välstånd, vid tröskeln till välstånd kommer att stå inför en enorm politisk och kulturell utmaning, och möjligen en ny kulturrevolution. Innan dessa inre utmaningar är avklarade kan man befara ett alltmer frustrerat Kina med inre oro, en regim som tillgriper alltmer nationalistisk retorik och hot mot freden i till exempel Sydkinesiska sjön som följd. Kommunistpartiets prioritering verkar alltså helt befogad: det stora hotet mot regimen ligger hos kineserna, liksom de stora problemen. Innan dessa problem är lösta är det mindre sannolikt att Kina lyckas bryta sig ur medelinkomstfällan och bli världens ledande ekonomiska stormakt.

Med sina ekonomiska – men inte politiska – reformer under Deng skapade Kina förutsättningar för sitt mirakel, men det var omvärlden – som marknad eller som producent – som satte fart på det. På samma sätt förblir Kinas fortsatta framväxt be roende, förutom av rent interna faktorer, också av omvärldens reaktioner. Att Kinas ekonomi blir världens största är givet av befolkningens storlek, men att bli dess ledande ekonomiska makt ställer helt nya krav på Kina som land, folk och kultur, och inte minst på dess regim. Denna ställs inför utmaningar ingen kinesisk regim upplevt under de senaste 4 000 åren.

Detta hänger ihop med att den kontroll av ekonomins kommandohöjder som ingår i den socialistiska marknadsekonomin – den term regimen använder för att definiera Kinas ekonomiska system – är viktiga hörnpelare i kommunistpartiets maktutövning. Avgörande i systemet är att jord, arbete och kapital, liksom råvaror och energi, står under den politiska regimens kontroll. Genom att dessa tillhandahålls till underpris till företag regimen vill främja, har Kina skaffat sig en betydande internationell konkurrenskraft, på bekostnad av hemmamarknaden.

Men resurserna går inte till företag som kan använda dem mest effektivt, utan till dem med bäst kontakter, något som måste ändras för att Kina inte ska fastna i den så kallade medelinkomstfällan. Denna uppstår gärna omkring just den nivå av BNP per capita som Kina uppnår när det blir världens största ekonomi (det finns några andra trösklar också).

Resurserna måste alltså gå till dem som kan användas mest effektivt. Mer kapital måste alltså dirigeras till små och medelstora företag som kan använda det mer effektivt, inte statliga jättar. Detta kräver att det finansiella systemet skils från staten – politbyrån kan inte längre vara högsta kreditkommitté. I denna process torde också krävas en valutaavreglering, inte minst för att bli en ledande makt i internationella finansiella sammanhang, som utgivare av en internationell reservvaluta.

Dagens valutareglering har hittills möjliggjort dels statens kontroll över kapitalallokeringen, dels dess kontroll över den undervärderade växelkursen som givit Kina betydande exportfördelar. Dessutom förhindrar den – å andra sidan – den typ av kapitalflykt som i arabvärlden dränerade penningmängden, ledde till ekonomisk stagnation, folkligt missnöje och ytterst den ”arabiska våren”. Istället tvingas mycket kapital stanna kvar och göra nytta på hemmaplan genom att hålla i gång tillväxten. Att avskaffa valutaregleringen är alltså i högsta grad ett politiskt högriskprojekt för regimen.

Vidare hämmar det statliga markägandet exempelvis produktivitetsutvecklingen i jordbruket, varifrån en stor del av det kinesiska inflationstrycket kommer idag. Och inte minst måste man avreglera arbetsmarknaden, om inte annat så för att stärka samhällsstabiliteten som nu undermineras – den hårda behandlingen av arbetskraft utifrån skapar ett par hundra miljoner andra klassens medborgare. Kinas hinder är alltså att det socialistiska i dess marknadsekonomi inte längre kommer att fungera, och inte heller maktmonopolet, eftersom dessa underminerar effektivare resursanvändning baserad på fria priser och fri marknad. De reformer som krävs kommer därmed att istället underminera det kommunistiska partiets maktsystem.

Det kan synas ett märkligt påstående i dessa tider, men Kinas marknadsekonomi måste bli kapitalistisk, inte förbli socialistisk. Denna process verkar ha inletts, men inte av regimen: framväxten av ett marknadsbaserat, halvt informellt och helt oreglerat banksystem med fri och hög prissättning av kapital, vid sidan av det statliga med 6,5 procents ränta, håller redan nu på att underminera regimens makt att via statsbankerna styra och ställa i ekonomin. Vad denna kapitalistiska utmaning kommer att innebära för den socialistiska marknadsekonomin, maktapparaten och Kinas framtid är dock för tidigt att sia om.

Samtidigt måste en ombalansering av Kinas ekonomi ske. Tillväxten i världens största ekonomi kan inte i längden bygga på ständigt större exportmarknadsandelar. Alltså måste tillväxtens utlandsberoende minskas, inte minst för att förebygga protektionistiska motåtgärder, som de som just antagits av den amerikanska senaten och som torde drabba just tillväxten. Detta är en andra förutsättning för att Kina ska kunna växa vidare.

Men allt detta innebär att staten måste öka skatteuppbörden för att kompensera de intäktsförluster som reformerna innebär. Detta väcker dock en större fråga, som kan skapa ett China Tea Party: ”No Taxation without Representation.” Av de drygt 20 procent av BNP – internationellt en låg siffra – som den samlade statsbudgeten uppgår till, utgör inkomst- och vinstskatten en knapp fjärdedel (IMF:s prognos 4,7 procent av BNP 2011). Om inte staten tillgodogör sig en väsentligt större andel av vinsterna från de statliga företagen – och därmed hämmar antingen företagens internationella konkurrenskraft eller möjligheten att med högre löner öka konsumtionen – måste annan direkt och indirekt beskattning höjas väsentligt.

Kina närmar sig alltså resursbegränsningar vad gäller såväl jord som arbete och kapital, samtidigt som de sociala klyftorna – mellan rika och fattiga, stad och land, kust och inland – blir alltmer besvärande, och kräver växande statliga satsningar på exempelvis vård, skola, omsorg och infrastruktur.

Deng Xiaoping beskrev Kinas pågående övergång som att ”korsa floden genom att treva efter stenarna” för att nå fram till det som av allt att döma är regimens övergripande mål – att åter göra Kina till världens ledande nation. Sten för sten har den kinesiska regimen lyckats föra sitt land närmare flodens andra strand, men därför fått hålla sig på grunt vatten.

Vad som återstår är reformer som tar ut regimen på djupt vatten, där strömfåran går och ekonomin måste flyta av egen kraft. Om dagens regim har vad som krävs för att föra Kina till andra sidan floden, om den tappar fotfästet i strömfåran, tar sig vatten över huvudet och sköljs bort av floden, eller helt enkelt fastnar i medelinkomstträsket på vägen, är en synnerligen öppen fråga. Kina kommer alltså att bli världens största ekonomi, men inte nödvändigtvis dess ekonomiska stormakt.