Lars Anders Johansson har skrivit en värdefull introduktion för den som vill lära sig mer om den svenska kulturpolitikens historia och nu, praktiskt nog med jämförande utblickar till andra länder och ordningar. Boken heter – säkert som en provokation mot statsfinansierade förmenta samhällskritiker – Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst (Timbro). Dess stora linje berättar om hur Socialdemokraterna i Sverige för så där 80 år sedan lade beslag på kulturpolitiken. Länge styrde kulturkonservativa män som Arthur Engberg och Ragnar Edenman, vilka ville ge arbetarklassen tillgång till bildning och rikare föreställnings- och referensvärldar. Men 1964 blev Olof Palme ecklesiastikminister, och då skulle kultur tas i bruk, bli ett instrument för ideologin. En politisering som har blivit bestående följde.