Att filosofera är att lära sig att dö. Dessa ord har ekat genom århundradena, från Epikuros och Seneca till Montaigne och 1900-talets existens­filosofer. Genom hela livet är det ofrånkomliga slutet en del av berättelsen, oavsett om vi känner oss förberedda inför mötet med liemannen eller inte.

Ars moriendi, konsten att dö, var tidigare en färdighet att öva sig i, en påminnelse om livets förgänglighet. Fram till vår tid har detta ämne haft en lika självklar plats i bokhyllan som dagens självhjälpslitteratur. Det speglade en tid då döden betraktades som en naturlig del av livet. Den konsten har idag förlorat sin plats i samhället och istället ersatts av en strävan efter ett evigt liv. Det bottnar i illusionen om att man kan kontrollera naturen, snarare än att vara en del av den.

Även döden har sin historia, hur männi­skor avlider har förändrats. Under flera århundraden var det prästen och kyrkan som tog hand om de döende. I samband med medicinens revolutionerande utveckling blev sjukvården den primära platsen där människan mötte slutet. Läkaren blev den nya prästen. Följaktligen har familjen och civilsamhället marginaliserats och förmågan att hantera förlust och sorg har försvagats. När döden har blivit en främmande upplevelse samt kunskap och tradition gått förlorade ersätts relationer och nätverk av institutioner, professio­nella och protokoll.

Men hur ska man förhålla sig till döden? Vad innebär den när det främst har blivit en medicinsk fråga? Vad är en värdig död?

Ungefär så kan man beskriva utgångspunkterna för boken En personlig död. En läkares tankar om döden efter ett långt yrkesliv. Den är skriven av Björn Fagerberg som är professor emeritus vid avdelningen för molekylär och klinisk medicin vid Göteborgs universitet. Det är en bok som sätter döden i sitt historiska och sociala sammanhang och förklarar hur den rationaliserats, medikaliserats, sekulariserats och individualiserats. Genom en rad personliga skildringar samt exempel från idéhistorien illustrerar Fagerberg hur vår hantering av döden har förändrats från jägarsamhället fram till dagens samhälle.

Ett viktigt kapitel i boken handlar om dödshjälp. Fagerberg behandlar de dominerande argumenten för och emot dödshjälp, samt situationen i Sverige. Det är egentligen en paradox att vårt land – ett av världens mest sekulariserade, som värdesätter självförverkligande och individualism – ännu inte har legaliserat dödshjälp, trots att det finns stöd för det i opinionen. Fagerberg undrar om det är läkarnas skepsis eller politikernas motstånd som bromsar utvecklingen. I varje fall illustrerar detta att vårt möte med döden även är resultatet av politiska beslut.

Kampen för dödshjälp återgår till den moderna människans behov av kontroll. Även om vi inte kan eliminera döden föreställer vi oss att vi blir mindre maktlösa om vi kan välja tidpunkten för den. Människans valfrihet har blivit en stark norm i den västerländska kulturen.

Vi lever i en tid med en fixering på nuet och en växande ängslan inför det kommande. Kontrollen över det egna livet, och även döden, definierar vår samtid. Kontrollbehovet återspeglar en djupare existentiell oro, där många söker trygghet och mening i en värld som ofta upplevs som osäker och oförutsägbar. Men den moderna döden är genomgående präglad av paradoxer.

En sådan paradox är att när alltmer av vår tillvaro utspelar sig på nätet kan internet ge döda ett evigt liv. Det resulterar i ”digitala kvarlevor”. Mediernas utveckling har även gjort döden mer avlägsen och abstrakt, då den främst framträder via rapporter om krig, naturkatastrofer och olyckor på fjärran platser.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Björn Fagerberg ger i sin bok personliga betraktelser över hur individualistiska värderingar har präglat förhållandet till döden i vårt moderna samhälle. Men jag saknar jämförelser mellan olika kulturer. Exempelvis hur synen på döden i nordiska länder skiljer sig från Asien eller Afrika.

Sverige saknar på många sätt en kulturtradition som ger vägledning i existentiella frågor när sekulariseringen har medikaliserat döden. Ett viktigt undantag är Ingmar Bergmans filmer, där döden inte bara framställs som ett slut utan också som en stark drivkraft för existentiella frågor. Bergmans verk bjuder på en komplex och mörk bild av livet, där döden blir en viktig del av den mänskliga upplevelsen, med fokus på mening, tro och relationers betydelse.

Ars moriendi – konsten att dö – är en färdighet att öva sig i. En insikt om att tiden är värdefull och viktig, och framförallt: en påminnelse om att vi alla en dag kommer att gå samma öde till mötes.