I somras bilade vi genom ett regnigt Danmark. Vi tog Strandvejen från Helsingör ner mot Köpenhamn och såg alla vita glänsande miljonvillor utefter kusten mot Öresund. Här bor den danska överklassen, folk med pengar och status, och vi slogs av hur gärna man visar upp sin rikedom. Kanske är det lika viktigt som att ha pengarna, tänkte jag.

Efter Köpenhamn fortsatte vi söderut efter kusten – till Arken. Ett konstmuseum i glas och betong, fult, med en stor parkeringsplats framför, och omgivet av spretig buskvegetation som döljer vattnet och Køge Bugt. Arken är en brutal kontrast till borgerlighetens välordnade charm norr om stan, med natursköna Louisianamuseet i Humlebæk där byggnaderna är harmoniskt inbäddade i naturen. För att inte tala om pittoreska Skagen Museum som vi senare också besökte.

På Skagenmuseet såg vi romantiska målningar där Marie Krøyer och Anna Ancher vandrar utefter stranden en sommarkväll. En målning som tidningsmagnaten Axel Springer ropade in 1978 för dryga 500 000 kronor till museichefens ilska. Springer donerade dock tavlan till museet efter sin död; som tack till alla danskar som hjälpte judar undan nazismen.

Skagenmålarna var verksamma runt förra sekelskiftet. De målade en idyll med väderbitna fiskare, vackra trädgårdsfester och solstänkta strandbad. Tavlor som uppskattats av många under det gångna århundradet, och som blivit en del av vår kulturhistoria.

Men det är långt från Skagen till Arken. Direkt till vänster innanför Arkens entré möts vi av Olafur Eliassons Din Blinde Passager, en märklig tunnel i plywood och trä. Vi går in i tunneln och uppslukas av dimma. En vit mjölkig smog som gör att vi famlar fram utan att se längre än handen framför oss. Enligt Olafur Eliasson är det en vision av Utopia: ”För mig är utopin knuten till nuet, till ögonblicket mellan en sekund och nästa.”

Tunneln är uppemot hundra meter lång och dimman sitter i även när vi kommer ut. Två av stjärngalleristen Larry Gagosians konstnärer finns också där. Den ene, tysken Anselm Reyle, visar ett antal av sina skräphögar; övergivna tv-apparater, byggskrot, oljetunnor, kedjor, armeringsjärn dekorerade med neonreklam. Anselm Reyle har också gjort tavlor med gitarrer inslagna i aluminiumfolie.

Den andre, Damien Hirst, finns i museets största sal, ett antal verk som tillhör museets permanenta utställning. Mest uppseendeväckande är kanske en två meter cirkelformad tavla fylld av döda flugor. Konstskribenten Richard Polsky berättar i boken I Sold Andy Warhol (too soon) hur han för några år sedan var med på invigningen av Damien Hirsts utställning på Gagosian Gallery i London. Där fanns en installation med en stor glasbur vari låg ett avhugget kohuvud drypande i blod och med tusentals levande flugor.

”I mitten hade konstnären riggat upp en anordning som bäst kan beskrivas som ett elektriskt nät fungerande som flugdödarmaskin”, skriver Polsky. När flugorna dog ramlade de ner på ett fat som sedan tömdes när det blev fullt. ”Det briljanta med installationen var att Hirst hade skapat ett konstnärligt verk som i sin tur producerade ’material’ till ytterligare konstnärliga verk.” Men Richard Polsky undrar vad som händer när alla flugor dött. ”Behöver verket då nya flugor för att behålla sin ursprunglighet och sitt värde?”

Antagligen var det resultatet av denna ”flugdödarmaskin” vi nu betraktade på Arken. Värdet av tavlan uppgick säkerligen till många miljoner dollar, och jag kunde inte låta bli att jämföra med blindfönstret därhemma som också fyllts på med döda flugor mellan glasskivan och den svarta pappen.

Vad som är värde i konst tycks alltid ha varit föremål för dispyt. Richard Polsky berättar om Andy Warhols första (och berömda) utställning av 32 tavlor med Campbells soppburkar 1962. Det var på Irving Blums galleri i Los Angeles och priset var 100 dollar per bild. Utställningen var så provokativ att galleriet bredvid satte upp en pyramid av riktiga soppburkar i skyltfönstret med skylten: ”We have the real thing for 29 cents”. Irving Blum hävdade i en dokumentär från 2006 att Warhols burkar då var värda 100 miljoner dollar …

När vi satt i bilen igen efter besöket på Arken gjorde vi vårt bästa för att förstå denna contemporary art. Det var ingen skönhetsupplevelse, inget vackert och uppbyggligt. Snarare tvärtom. ”Den estetiska upplevelsen är nog inte längre så viktig”, sa min reskamrat Ninni eftertänksamt. ”Nu är det bara idéerna som är viktiga.”

Och Damien Hirst var onekligen noga med detaljerna. För att förverkliga sina visioner har han en hel verkstad med ett 20-tal anställda som tillverkar efter hans anvisningar. Konstnärens hantverk är inte längre avgörande. På sin utställning i London förklarade Damien Hirst: ”Jag gillar idén med att ha en fabrik som tillverkar mina arbeten, och som separerar arbetet från idéerna, men jag skulle inte vilja ha en fabrik som producerar idéerna.”

I mitten av 1920-talet försökte den amerikanske bilhandlaren Harry Hahn sälja en tavla, La Belle Ferronnière, som han ansåg hade målats av Leonardo da Vinci. Tavlan ifrågasattes dock av den tidens stora konsthandlare sir Joseph Duveen och ledde till en flera decennier lång juridisk strid, allt detta finns beskrivet i The American Leonardo av John Brewer. Det var den amerikanska industrialismens storhetstid och den nyrika borgerligheten köpte kulturföremål för glatta livet från Europa. Joseph Duveens affärsidé var att sälja konst från det krigshärjade Europa till den amerikanska överklassen med mycket pengar och stora hus. Idealet var att förena det nyförvärvade välståndet med högtstående kulturella värden. Och välfärden manifesterades inte bara i hemmen; sotiga och slummiga industristäder tävlade snart om att bygga konsertsalar, operahus, museer och gallerier.

Edith Wharton skrev i Decoration of Houses att den som inköper konst inte bara måste ha de ekonomiska resurserna utan också kunskapen och skickligheten att välja de rätta föremålen. Att tillhöra överklassen var inte längre en fråga om storleken på rikedomen, utan avgjordes istället av förmågan att följa rätt etikett, konstaterade Thorstein Veblen i The Theory of the Leisure Class där han myntade begreppet conspicuous consumption – skrytkonsumtion. Konsten var ett sätt att förfina den råa kapitalismen till en mer högtstående välfärd.

Idag, hundra år senare, har vi kanske gått varvet runt. Nu är inte konsten längre ett medel för bildning. Borta är de samhälleliga ambitionerna och istället är det anarki och domedag som har tagit över. Medan rövarbaronerna i slutet av 1800-talet ville använda konsten för moralisk uppbyggnad, tycks mycket av dagens konstvärld gå ut på att riva ner våra kulturella värden.

Och bevisa att pengar (åter) är det enda som räknas. Under den förra konstboomen på 1980-talet baxnade folk när verk av för länge sedan döda konstnärer såldes för mångmiljonbelopp.

Idag är det den samtida konsten – contemporary art – som har blivit den hetaste delen av konstmarknaden. En orsak till denna förändring är att de fina klassiska verken inte längre går att få tag på. Under de senaste 25 åren har det startats ett hundratal nya museer i världen, och i genomsnitt kan man räkna med att dessa nya museer har köpt in 2 000 verk var. Dessutom har den långa högkonjunkturen i världen gjort att många människor fått mycket mer pengar. Antalet privata samlare är idag många gånger fler än på 1980-talet. För att försörja denna växande marknad har samtidskonsten nu fått en avgörande betydelse.

Don Thompson presenterar i sin bok The $12 Million Stuffed Shark en lista på världens ledande samtida konstnärer, och konstaterar att rankning och pris numera hänger tätt samman. Den estetiska värderingen av konst har fått mindre betydelse, konstaterar Don Thompson. ”Målningar beskrivs nu i relation till konstnärens gåtfullhet, och till vilka fler som samlar dessa verk, och till vilket pris konstnärens verk uppnått på auktioner.”

Damien Hirst fick en flygande start när han i början av 1990-talet fick uppdraget att konservera en stor haj i en glastank. Uppdragsgivare var engelsmannen Charles Saatchi, en av de mest inflytelserika samlarna av samtida konst. Saatchi betalade 50 000 pund och fick för det en haj som vägde två ton. Många ifrågasatte redan då om detta verkligen var konst och tidningen Sun ironiserade över priset: ”50 000 for Fish without Ships.”

Men när ”skulpturen” fjorton år senare, i januari 2005, bjöds ut till försäljning av Larry Gagosian i New York så hade priset stigit till 12 miljoner dollar, trots att hajen redan var stadd i förruttnelse.

”Vem köper en ruttnande haj? För 12 miljoner dollar”, frågade sig Don Thompson och konstaterade att köparen Steve Cohen, en av finansmarknadens stjärnor och ägare till Capital Advisors, är ett av många exempel på extremt rika finansmän ”som driver upp marknaden för samtida konst”. För Steve Cohen, med en årsinkomst på 500 miljoner dollar om året, motsvarade haj-inköpet fem dagars inkomst.

De allt högre priserna har dock sina risker. Efter Cohens köp lovade Damien Hirst att ersätta den borttynade hajen med en ny haj som lades in i en tio gånger starkare koncentration av formaldehyd. Men när Damien Hirst skaffade in en ny haj passade han på att köpa in fyra till, som han lade i frysen. Något år senare kom så en ny haj ut på marknaden, denna gång på ett galleri i Mexico City. Där köptes den av ett museum i Seoul för ett betydligt lägre pris – 4 miljoner dollar. Men, skriver Don Thompson; ”Steve Cohen gjorde inget offentligt uttalande med anledning av den plötsliga tillökningen i hajfamiljen, eller med anledning av hotet från de återstående hajarna i Hirsts frysbox.”

Sunday Times-skribenten A. A. Gill hade en målning av Josef Stalin över sitt skrivbord, för att ”stimulera hårt arbete”. I februari 2007 frågade han auktionsfirman Christie’s om de ville sälja tavlan. Men auktionsfirman förklarade att de inte gör affärer i Hitler eller Stalin. Men om det vore en Stalin av Hirst eller Warhol? Jo, det skulle de förstås gärna ta. A. A. Gill ringde därför Damien Hirst som målade Stalins näsa röd och sedan signerade tavlan. Därefter gick den på Christie’s för 140 000 pund …

När konstmarknaden invaderats av många mycket förmögna personer som är beredda att betala nästan vad som helst för att snabbt komma åt attraktiva verk i konkurrens med andra, så har det också radikalt förändrat förutsättningarna för en konstnär att slå igenom. Idag är det inte längre nödvändigt att vara en skicklig målare eller en bra hantverkare, det avgörande är att ha nya idéer och dessutom förmågan att få stor uppmärksamhet kring dessa och sin egen person.

Medialt genomslag är avgörande. Och för att nå dit är ofta kontakt med ett väletablerat galleri avgörande. Galleriet har upparbetade mediakontakter, kan förmedla verk till rätt kunder och inflytelserika samlare, och det kan också leda till att något museum får upp ögonen. Ett antal konstnärer har därigenom kunnat slå igenom och har på kort tid kunnat bli rika och uppnå närmast rockstjärnestatus.

Anselm Reyle är ett exempel. Han började som fattig musiker i ett punkband, och efter en separatutställning i början av 2006 på prestigefyllda Kunsthalle Zurich kunde han se priserna mångdubblas. En Reyle hade två år dessförinnan kostat 14 000 dollar och nu gick ett av hans verk på Christie’s för 600 000 dollar. Månaden dessförinnan hade han värvats av Gagosian Gallery i New York.

”Marknaden tenderar att sätta hög tilltro till Gagosians urval”, sa konstrådgivaren Mark Fletcher till nyhetsbyrån Bloomberg. Förr fanns strikta gränser mellan gallerierna och auktionshusen. Ett galleri representerade konstnärer och sålde nyproducerad konst, medan auktionshusen sålde begagnad konst på andrahandsmarknaden. Numera är gränserna utsuddade och alltmer kretsar kring auktionshusen. Där kan en konstnärs värde regelbundet testas av marknadens prissättning.

Såväl samlare, gallerister, konstnärer som de flesta andra inblandade har idag ett gemensamt intresse av att priserna på konst stiger. Särskilt de som köpt i slutet av de gångna årens konstboom har nu intresse av att priserna fortsätter uppåt – eftersom de annars riskerar att sitta med övervärderad konst.

I september 2008 – samma dag som banken Lehman Brothers kraschade – genomförde Damien Hirst en ny spektakulär kupp. För första gången gick han direkt till auktionshuset Sotheby’s (och struntade i sina mellanhänder) där han genomförde en auktion med flera hundra nyproducerade verk. Att han därmed körde över sina gallerister, Larry Gagosian i New York och Jay Jopling i London (som båda antagligen hade stora lager av hans verk), ansågs av många som provocerande. Men auktionen blev en succé och försäljningen omsatte mer än 200 miljoner dollar. Möjligen hade Hirst tur och lyckades med projektet bara några veckor innan finanskrisen slog till på allvar.

Men det kan också hända att Damien Hirst, som är en slipad affärsman (god för 130 miljoner pund, enligt Thompson), genomförde en fräck kupp där han inte gav sina supporters något val. Samlare som köpt dyrt var helt enkelt tvungna att gå på auktionen och köpa mer för att hålla uppe priserna. Vilket även Larry Gagosian och Jay Joplin gjorde. ”Vem var det som köpte dessa saker och skrev ut alla checkar?”, undrar Richard Polsky i sin bok. Vi får kanske aldrig veta svaret. Efter auktionen spekulerades det att Hirst själv, via bulvaner, hade använt sin avsevärda förmögenhet för att stötta auktionen. Dessutom, att samlare som tagit en stor position i Hirst också gjorde sitt bästa för att hålla priserna artificiellt höga.

På Bukowskis i Stockholm jobbar man nu hårt inför höstens auktioner. I annonser deklareras att ”Konstens värde består” och man skriver: ”Att investera i konst har visat sig vara inte bara glädjande för ögat, utan även en långsiktig klok affär.”

Och när man läser om den explosionsartade prisutvecklingen på konstmarknaden, såväl internationellt som i Sverige, är det ju frestande att dra slutsatsen att konst liksom guld och annan fysisk egendom, har ett mer bestående värde än aktier på den skakiga aktiemarknaden, som dessutom tycks ha tagits över av robotar.

Frågan är dock om de senaste årens extrema värderingar kommer att hålla. För vissa konstnärer och för vissa verk med ikon-status kommer priserna säkerligen fortsatt vara höga. Men hur blir det för den stora majoriteten av konstverk? Under den förra ekonomiska krisen i början av 1990-talet kraschade också konstmarknaden. Från juli 1990 till juli 1993 föll index för konst från 100 till 45, enligt Don Thompson. Därefter dröjde det fram till 2005 innan priserna på impressionister, modern och samtida konst nådde tillbaka till nivån från 1990.

Finanskrisen 2008 gav dock inga märkbart stora återverkningar i konstvärlden. Auktionshusen hade några sämre säsonger, men sedan dess har prisutvecklingen fortsatt uppåt, om än i lugnare takt. En orsak till detta är naturligtvis att hela ekonomin i västvärlden räddades med enorma räddningspaket och ännu mer krediter. Men följden har blivit en ännu högre skuldsättning, och att man i stort sett bara skjutit problemen framför sig. Förr eller senare måste det enorma skuldberget bantas bort, och då är det oundvikligt att detta också leder till lägre konsumtion. Vilket säkerligen kommer att märkas också på konstmarknaden.

Men även konstvärlden har sin egen räddningspolitik. Det är, som sagt, inte ovanligt att gallerister och samlare aktivt deltar på auktionerna för att hålla uppe priserna på sina egna konstnärer. Richard Polsky berättar om New York-samlaren Jose Mugrabi. Han började samla Andy Warhol i slutet av 1980-talet och 2007 ägde han 800 verk av Warhol, mer än någon annan samlare och lika mycket som hela samlingen på Andy Warhol-museet i Pittsburg.

När Richard Polsky deltar vid försäljningen av en Warhol-målning på Christie’s i London ser han själv hur en av sönerna till Jose Mugrabi, Alberto Mugrabi, bjuder på målningen upp till en viss nivå, helt enkelt för att den inte ska säljas billigare. ”Ingen gillade Warhol vid 300 000 dollar. Men de älskar honom vid 3 miljoner dollar”, förklarade Alberto Mugrabi enligt Richard Polsky som också citerar vad Mugrabi sagt efter att ha deltagit i en budstrid; ”Jag stödjer bara min egen samling. Och om jag inte vinner budstriden, håller jag ändå marknaden hälsosam. Och alla gillar en hälsosam marknad.”

Med en samling på 800 verk har familjen Mugrabi ett helt avgörande inflytande på priset på Andy Warhol. Skulle de hamna på obestånd och tvingas släppa ut en stor mängd Warholmålningar på marknaden är risken stor att priset skulle krascha. Och om Warhol kraschar sänder det säkerligen chockvågor på den övriga konstmarknaden. Med det skakiga börsläget och hotande nya börsnedgångar är det bara att hoppas att storsamlarnas finanser är i ordning. Annars väntar en mycket skakig konstmarknad framöver.