Det rörde sig visserligen bara om den allmänt sönderälskade Återstoden av dagen, och det var några decennier sedan, men i alla fall.

Efter ständiga sekreterarens besked har jag stiftat bekantskap med ytterligare några av Ishiguros böcker. Jag ska låta det vara osagt ifall de för mig, liksom för Akademien, ”har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”, men de har erbjudit angenäm och tankeväckande läsning. Ishiguro har en samtidigt stram och skimrande stil och han spelar upp frågor som är relevanta i såväl ett fundamentalt som ett mer vardagligt perspektiv. De framförs i dämpat tonläge, men de lämnar en inte i fred.

Bäst tycker jag om två romaner som kommit med nästan 30 års mellanrum. Dels Konstnär i den flytande världen från 1986, dels Begra...