Under Albin Johanssons ledarskap grundade och förvärvade KF industrier i syfte att bryta monopol och karteller inom flera branscher, allt ifrån mjöl och margarin till glödlampor och kassaregister. De ledande inom KF var starka anhängare av frihandel och fri konkurrens. Genom att de oftast stod socialdemokratin nära kom KF därför att driva Socialdemokraterna i marknadsvänlig riktning.

Fram till 1966 var KF största blocket i svensk dagligvaruhandel men passerades detta år av Ica. De hade då cirka 35 procent var av dagligvaruhandeln. Idag står Ica för drygt 50 procent och kooperationen för cirka 20 procent. Vad var det som hände?

En förklaring var den reform som genomfördes inom Ica 1972. Den dåvarande vd:n Nils-Eric Wirsäll lyckades då finna en framgångsformel som skapade den balans mellan central samordning och självständiga handlare som alltjämt gäller inom Ica. Innan dess hade Ica en tämligen splittrad organisation som hade svårt att klara konkurrensen från det centralstyrda KF.

I ett kooperativ med tusentals eller miljontals medlemmar förekommer ingen effektiv ägarstyrning, varför företagsledningen kan få ett stort handlingsutrymme. En skicklig ledare kan då åstadkomma storverk. Exempel på detta är Albin Johansson i KF, Sven Wallander i HSB och Gösta Edström i Södra Skogsägarna. Men utan en effektiv ägarstyrning finns också risken att ingen ingriper med tillräcklig kraft om det börjar gå utför. I ett företag med effektiv ägarmakt hade inte 15 miljarder kronor kunnat rinna iväg utan att det hade uppstått en ägarrevolt.

KF har under senare decennier genomfört rader av omorganisationer och chefsbyten, medan det som verkligen är avgörande, nämligen hur det ser ut i butiken, har försummats. KF lyckats sämre än konkurrenterna med att anpassa sitt butiksnät till marknadens förändringar. Ofta har Coop högre priser, sämre produkturval och sämre service än konkurrenterna.

KF har lyckats kombinera det sämsta av två världar. Organisationen är uppbyggd som en folkrörelse med rader av förtroendemannaorgan men med ett mycket begränsat medlemsengagemang och den driver affärsverksamhet med svag känsla för entreprenörskap. Det lilla antalet franchisebutiker inom Coop tycks gå bättre än traditionella ”föreståndarbutiker”. Men franchisetagarna är ”elefanten i rummet” ingen talar om. Att erkänna entreprenörens vinstmotiv som en framgångsfaktor vore att ge Ica rätt – och då tiger man hellre, säljer några tillgångar och döljer förlusterna i årsredovisningen.