Tidningsmannen Walter Lippmann ska en gång ha fått frågan vad han ansåg om ett aktuellt ämne. Svaret kom snabbt: ”Jag vet inte vad jag tycker om det där. Jag har inte skrivit om det ännu.” Poängen var inte den enkla att han inte hade haft skäl eller tillfälle att sätta sig in i frågan, utan den bokstavliga att han inte hade behandlat den i skrift. Det skrivna ordet kräver nämligen en precision och tankereda som allmänt prat eller punkter i en power point-presentation gör det möjligt för den som har ordet att sladda runt: i alla fall om skribenten har en läsekrets som inte nöjer sig med vad som helst.

En sådan läsekrets kan bestå av en enda person: exempelvis grundaren av näthandelsföretaget Amazon.com, Jeff Bezos. Han nöjer sig inte med luftiga presentationer från cheferna som arbetar under honom; han kräver genomarbetade promemorior och stringenta resonemang. Kravet på skrift är obarmhärtigt klargörande, det går inte att bluffa eller svamla sig igenom ett sexsidigt pm. En idé som inte håller måttet avslöjas effektivt när den måste sättas på pränt. Det är knappast en slump att Bezos har använt en del av sin väldiga förmögenhet till att förvärva ett det skrivna ordets flaggskepp som Washington Post.

Historierna om Lippman och Bezos återges av Fareed Zakaria, stjärnmedarbetare i CNN och en rad andra medier, i hans nya bok In Defense of a Liberal Education. Begreppet ”liberal education” är inte alldeles lätt att översätta men syftar på det traditionella amerikanska sättet att inleda högre studier: man botaniserar i en rad olika ämnen av såväl humanistisk och samhällsvetenskaplig som naturvetenskaplig karaktär. Om européer har ägnat sina universitetsår åt att studera och fördjupa sig i ett fåtal ämnen och ett ämne i taget, har man i USA trott mer på den enskildes val ur en rik flora av vad vi skulle kalla enstaka kurser. Först efter ett tag utkristalliserar det sig vad man ska ha för huvudämne, och först efter den grundläggande collegeutbildningen går man över till att inrikta sig på ett yrkesfält.

För den som tänker på USA som ett förlovat land för det handfasta och praktiska kan det komma som något av en överraskning, men faktum är att den inledande högre utbildningen i USA har varit betydligt mer inriktad än den europeiska på bredd och allmänorientering, och mer avvaktande inför specialisering. Till dels kan det förklaras av att Europas gymnasier har varit mer akademiska och krävande än amerikansk high school, men det handlar också om att utbildningarna skulle användas i olika miljöer. Det amerikanska samhället var yngre och mer dynamiskt, och man ville inte låsa in de unga vare sig geografiskt eller branschmässigt.

Den allra största förtjänsten med denna ”liberal education” är, enligt Zakaria, just att studenterna lär sig skriva (och därmed tänka), men strax därefter kommer förmågan att tala och förmågan att lära sig nytt. Man studerar för att lära sig studera.

Det ligger mycket i det, men när Zakaria hävdar att det allra viktigaste är att lära sig läsa kritiskt och analysera data, medan kunskap i sak alltid kan lösas genom att ”läsa en bok […] eller helt enkelt använda Google”, slår jag bakut. Det är klart att man kan slå upp enskilda fakta. Men den som tror att man kan slå upp en hel allmänbildning eller en genuin förtrogenhet med ett kunskapsfält, den tar miste. Jag är starkt för ”liberal education”, men det är minst lika viktigt att den utgörs av utbildning som att den är liberal.

Zakaria skriver sin bok för att han tycker sig se hur ”liberal education” blir alltmer trängd av ängsligt nyttotänkande: en allt mindre andel av studenterna gör engelska till sitt huvudämne, medan alltfler bedriver hårdkokt nyttoinriktade studier som företagsekonomi. Republikanska delstatspolitiker vill begränsa det offentliga stödet till humaniora och president Obama säger att det för många kan bli mer klirr i kassan av en praktisk yrkesutbildning än av en examen i konsthistoria. De tänker för snävt, menar Zakaria, och lyfter fram företagsledare som rekommenderar studenter att skaffa sig en ”liberal education”. Han påminner också om att Facebooks Mark Zuckerberg har studerat klassisk grekiska och är starkt intresserad av psykologi.

Samtidigt är Zakaria väl medveten om att han försvarar ett ideal snarare än en praktik, och som svensk känner man sorgligt väl igen sig. Jag nickar igenkännande när han skriver om att studenter inom en del humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen lägger ner för lite tid på sina studier och inte konfronteras med de intellektuella krav som verkligen gör studietiden till en tuff skola i att tala, läsa, skriva och tänka. Ett viktigt skäl till att arbetsgivare ofta föredrar naturvetare och tekniker är att de vet att naturvetenskapen och tekniken ställer högre krav på självdisciplin och arbetsinsatser. Vad som däremot förvånar mig är redogörelsen för hur betygsinflationen har drabbat även en stjärnskola som Harvard. År 2006 var hälften av alla betyg A eller A minus, 20 år tidigare handlade det om en tredjedel. I college-USA som helhet har A-betygen ökat från 15 procent 1960 till 43 procent i dag.

”Liberal education” behöver bli mer välstrukturerad och krävande, skriver Zakaria. Det är lika angeläget som sant.