Det var ett av mitt livs mest bisarra ögonblick, när jag fick svaret om Finland från Sovjets första godkända ”oppositionspolitiker”, Vladimir Zjirinovskij. Bakom den synnerligen vilseledande partibeteckningen ”liberaldemokrat” (möjligen vald av KGB) fanns en hatfylld agitator för ett nytt ryskt imperium. Snabbspolning till 2022: för några veckor sedan lades Zjirinovskij in på sjukhus på grund av covid-19 och den 6 april avled han. Han hedrades därefter med en ceremoni i den Rysk-ortodoxa kyrkans hjärta, ledd av patriarken själv. En av dem som gick fram till Zjirinovskijs kista var presidenten. Intill kistan låg det röda kuddar med några av de många medaljer som ”liberaldemokraternas” ledare dekorerats med, två av Putin och Medvedev personligen. Till saken hör att Zjirinovskij under sin politiska karriär flera gånger befordrades, slutligen till överste i ryska armén och inte sällan också bar dess uniform offentligt. 

Kännetecknande för Zjirinovskijs talekonst var hans angrepp, som kunde vara vidriga och ibland övergick till att bli rent fysiska. Bland länderna han ville ”befria” fanns alltså Finland, vars karta länge var en del av hans partiemblem. Men, enligt president Putin ”försvarade” Zjirinovskij ”patriotismen” och ”Rysslands intressen”. 

”Tänk om stora svenska medier, särskilt vår public service, hade ägnat något mindre tid åt Donald Trump och mer åt framväxten av den ryska kulten kring geopolitik och Eurasien?”

När jag intervjuade Vladimir Zjirinovskij på Kolahalvön var det 1993, Sovjetunionen existerade inte längre och det fanns många andra partier att rösta på än kommunisterna och ”liberaldemokraterna”. Direkt efter att ha lyssnat på ett av hans valtal gick jag fram till Zjirinovskij och frågade om han verkligen trodde att Finland skulle vara införstått med att införlivas i ett nytt ryskt imperium. Svaret jag fick var: 

– Jag är övertygad om att en majoritet av det finska folket vill tillhöra Ryssland. Finnarna är mer rädda för er svenskar än för oss. Jag har fått ett brev från Finland som stödjer mig. 

Jag frågade om han inte misstog sig, och fick till svar: 

– Vi har inga som helst aggressiva avsikter mot Finland, men om de börjar bråka om Karelen så. 

– Sverige då, frågade jag. 

– Vi har stort intresse av en gemensam rysk-svensk gräns, replikerade Zjirinovskij. 

Det mest oväntade var hur lugnt, rentav hövligt, han diskuterade, till skillnad mot västpåhoppen inför publik. Det var också ett faktum att han talade tre främmande språk och hade en bakgrund som jurist. Många i väst fick en skev bild av Zjirinovskij eftersom de bilder och klipp med honom som oftast visades i västmedier var de mest groteska. Men det fanns även en lugn och allvarlig Zjirinovskij, en som skrev böcker och var det ryska parlamentets vice talman, och satt i försvarsutskottet. 

Kort efter mitt möte med Zjirinovskij upplevde han ett lyckat resultat i valet till Statsduman, 23 procent. Till synes en låg siffra men hans parti hade därigenom fått flest röster. Detta resultat kunde dock av flera skäl inte rubba Jeltsin-regeringen, varför valet inte blev någon riktig väckarklocka för västvärlden. 

Svårförklarligt är att även efter Putins annektering av Krim 2014 och krigande i östligaste Ukraina blev Zjirinovskijs valframgångar 2016 intill Finland inte uppmärksammade i Sverige. I regionvalen 2016 blev Liberaldemokraterna med 21 procent det näst största partiet i Murmanskregionen, den enda regionen med en gräns till både Finland och Norge. I ryska Karelen gick det nästan lika bra, 19 procent. Så vitt jag minns tog inte en enda svensk redaktion upp dessa signaler från två av Rysslands närmaste (särskilt för oss i Norrbotten) och militärt viktigaste områden. 

Bland det sista Zjirinovskij gjorde i det ryska parlamentet var att drygt två månader före den fullskaliga invasionen av Ukraina säga om 2022 att ”Det blir inte fredligt” och att det blir året ”alla måste hålla käften och respektera vårt land”. 

Allvarligare både igår, idag och framöver för oss i Norden är en annan rysk imperiefantast, Alexander Dugin. Med sin geopolitik och stormaktsideologi har han sedan 1990-talet utgjort en auktoritet för såväl Zjirinovskij som höga ryska militärer och ledarskapet inom Putin-partiet Enade Ryssland. Axess är en av de få svenska tidskrifter som har tagit Dugin på allvar men låt oss dock snabbt gå igenom den ideologi som Alexander Dugin återupptäckt och särskilt vad han sagt om Norden. Med marxism-leninismens död som rysk statsideologi uppstod ett tomrum som eurasianismen gjort sitt bästa att fylla. Eurasianismen uppstod på 1920-talet bland exilryssar och går ut på skapandet av ett imperium i Eurasien (Europa och Asien) som av ”naturliga” skäl bäst leds från Moskva.

Ideologin är samtidigt förbunden med en ”modern” imperietanke, ”uråldriga traditioner” och framhäver sig som stor vän till den ryskortodoxa kyrkan och vissa andra religiösa riktningar. Eurasianismen glömdes i stort sett bort under den sovjetiska epoken men återupplivades av bland annat Alexander Dugin. Rysslandskännaren Bengt Jangfeldt är liksom Kristian Gerner en av de experter på Ryssland som allt för sällan tillfrågats om rysk utveckling. Om Alexander Dugins mest kända bok, Geopolitikens grunder, har Jangfeldt skrivit följande: ”[Den] har haft större betydelse för den ideologiska utvecklingen i Ryssland än någon annan politisk skrift publicerad efter Sovjetunionens fall” (citerat ur Jangfeldts Vi och dom som utkom 2017 och recenserades i Axess 9/2017).

Geopolitikens grundertogs hjärtligt emot av den ryska militären, säkerhetstjänsten och polisen. På inbjudan av generalöverste Igor Rodionov fick Dugin föreläsa vid den ryska generalstabens akademi. Generallöjtnant Nikolaj Klokotov, strategilärare vid samma akademi, var konsult åt Dugin under skapandet av Geopolitikens grunder. Vad står det i boken under rubriken ”Den finska frågan”? Att det bästa vore om Finland och det ryska Karelen kunde förenas, inom ramen för imperiet. Finländarna skulle enligt Dugin erhålla ”bred autonomi […] med ett enda krav; strategisk kontroll över Bottniska viken och basering av eurasiska gränstrupper längs den finsk-svenska och finsk-norska gränsen”.

Tänk om stora svenska medier, särskilt vår public service, hade ägnat något mindre tid åt Donald Trump och mer åt framväxten av den ryska kulten kring geopolitik och Eurasien? Kanske hade vi då i högre grad blivit varse när ledande ryska politiker, inklusive Putin själv, ifjol öppet började formulera sig mer extremt om Ukrainas självständighet och Rysslands gränser?

Kanske hade vi då också, om de stora svenska redaktionerna redan för flera år sedan ägnat utvecklingen i Ryssland större intresse, kommit igång något tidigare med att återta något av vår försvarsförmåga? En sak känner jag mig säker på: vad Sverige borde göra framöver för att skydda vår självständighet och fredliga tillvaro. Det primära är att göra alla delar av vårt territorium mer ”oaptitliga” ur Putins och den ryska generalstabens synvinkel. Priset för att försöka ta över någon del av Sverige behöver bli högre. Kan vi göra Sverige ”oätligt” minskar vi risken för att kriget sprider sig till vårt ansvarsområde. Vi bör samtidigt göra allt vad vi kan för Finland, eftersom vi säkerhetspolitiskt sitter ihop. Alltså planera ännu tätare tillsammans med Finland, snart också inom Nato och därmed inte minst med Norge.

För att i viss mån kunna förutse nästa fas i Rysslands utveckling behöver analysen, inte minst inom public service, både utökas och normaliseras. Vi bör aldrig återvända till den situation som till nyligen rådde – att vi trots vår närhet till världens största land levde som om det låg ungefär där Australien ligger.   

Tyvärr finns det flera sätt som Rysslands krig mot Ukraina kan sprida sig. Väl att märka är att redan från dag ett av den ”särskilda militära operationen” har kriget i viss mån involverat även Belarus. Här måste jag inflika att det krigsmotstånd som bland annat de järnvägsanställda i Belarus visat prov på är fantastiskt och för tankarna till andra världskrigets järnvägssabotage. Varför har detta modiga motstånd inte fått större uppmärksamhet? 

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur kriget kan sprida sig är ett ämne som bäst behandlas separat men låt mig bara nämna att det i rysk statstelevision (som jag ibland tittar på) redan för flera veckor sedan har tagits upp. Särskilt tänker jag på hur skapandet av en ”korridor till Kaliningrad” i kanal 1 nämndes som en bra idé redan i mitten av mars. Det var visserligen inte en rysk officer utan en civil debattör som framförde tanken, men icke desto mindre skedde det i Rysslands tyngsta tevekanal under en av landets viktigaste talkshows.       

En möjlighet är också att kriget helt enkelt fortsätter inom de nuvarande geografiska ramarna. Konsekvenserna i form av en än större flyktingkris och ännu mer förstörd ukrainsk infrastruktur blir svåra att ens greppa. Men även för Ryssland, inte minst dess armé, lär konsekvenserna bli synnerligen svåra också på kort sikt, och det är nu jag vill påminna om att det fanns tunga ryska motståndare till detta vanvettiga ryska krig innan den fullskaliga invasionen av Ukraina startade den 24 februari. Vem i Ryssland är ur Kremls synvinkel en tung röst? Det är, förutom de som utgör Kreml, landets största oligarker, de mest folkkära kändisarna och några pensionerade politiker och generaler. För tiotalet år sedan gjorde jag lite research på Leonid Ivasjov som avslutade sin yrkesbana som generalöverste. Det finns i dagens Ryssland endast en högre generalsgrad. Lägg därtill att general Ivasjov tidigt fick flera höga positioner och än idag är ordförande för det Allryska officersförbundet. I samband med att jag för några år sedan forskade i den ryska nationalismen och imperialismen blev jag varse att han rört sig i synnerligen konservativa kretsar. När stora medier, inklusive några svenska, i början av februari detta år rapporterade om hans protest spetsade jag därför öronen och jag har inte kunnat släppa hans förutseende. Han sade inte bara att Putin var på väg att starta ett fullskaligt krig, han skrev bland annat: ”Vi, Rysslands officerare, kräver att Ryska federationens president avstår från den kriminella politiken som provocerar fram ett krig” och ”Försöken att via ultimatum och hot om våld tvinga fram ’kärlek’ till Ryska federationen och dess ledare är meningslöst och ytterst farligt.” 

Ivasjov har fått rätt såväl om att kriget är idiotiskt som att det äventyrar den ryska statens existens. Med den ryska staten lär han, liksom många andra ryska officerare, till stor del mena de ryska väpnade styrkorna. Därmed kommer vi till ett möjligt slut för kriget mot Ukraina: att den ryska armén hellre än att sjunka med Putins Titanic ser till att bli (framstå som) folkets armé och på ett eller annat sätt avslutar Putins välde. Ett rent folkligt uppror mot Putin, som stoppar kriget, går inte att utesluta men förefaller mig som mindre troligt än ett militärt ingripande. Detta av främst två skäl: 

1. Putin har sett till att skapa flera nya och sofistikerade livgarden kring sin person, främst inom de två säkerhetsorganen FSO och Rosgvardija, och han behöver därmed inte förlita sig på att skyddas av den klassiska säkerhetstjänsten, FSB, som han de senaste veckorna också har riktat sin vrede mot genom flera gripanden. FSB-generalöversten Sergej Besedas gripande och överförande till det ökända fängelset Lefortovo är bara toppen av ett isberg. Ett civilt uppror har små utsikter att kunna besegra FSO och Rosgvardija.

2. Om ryska armén avvaktar med att avsätta Putin allt för länge kommer den inte att kunna bli (framstå som) ”ett med folket”.

Vad händer om Vladimir Putins karriär inom en rätt nära framtid avslutas? Det finns ett antal Putin-liknande figurer, flera med en liknande bakgrund inom KGB, som skulle kunna ersätta honom. Men oavsett vem efterträdaren blir gör vi nog klokt i att minnas att många ryska politiker och högre officerare har både läst och gillat Geopolitikens grunder med dess avsnitt om Finland som ett problem som behöver lösas.

Publicerad 14 april 2022.