Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina i februari 2022 har kommit att i hög grad förändra förutsättningarna för länderna i Rysslands närhet – de före detta Sovjetrepublikerna – som Moskva traditionellt ansett tillhör sin exklusiva intressesfär. Detta gäller såväl länderna i Centralasien som i Sydkaukasien – alltså regionen som består av Armenien, Azerbajdzjan och Georgien.

Ryssland var länge den enda externa makten med både militära resurser på plats och avsikt att kunna ingripa militärt i Sydkaukasien. Men med en stor andel av sina militära resurser fastlåsta i Ukraina kan inte längre Ryssland agera som regionens polis. Detta har öppnat möjligheter för länderna själva att ta egna initiativ, men också för andra stater att flytta fram sina positioner.

”Baku hade under längre tid byggt upp sin krigsmakt med intäkter från exporten av olja och gas.”

Sett utifrån detta perspektiv var det ingen tillfällighet att den långvariga konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach blossade upp igen i september 2023. Å ena sidan kan Azerbajdzjans attack den 19–20 september ha gjort att den långvariga konflikten kan ha nått sin lösning. Genom sin attack uppnådde Azerbajdzjan det man eftersträvat i många år, det vill säga återupprättade sin territoriella integritet. Samtidigt tömdes i praktiken regionen på armenier. Å andra sidan öppnas också nya perspektiv för konflikter mellan länderna kopplade till gränsdragning, enklaver och öppnande av transportleder.

Ursprunget till konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan härrör från 1900-talets början, då det ryska Tsarrikets fall 1917 i kombination med nationellt uppvaknande bland armenier och azerbajdzjaner ledde till motsättningar och inbördeskrig. När Sovjetmakten hade stabiliserats i regionen 1921 – och först efter att frågan diskuterats fram och tillbaka – bestämdes att Nagorno-Karabach med sin helt övervägande armeniska befolkning (94 procent) skulle vara kvar som en armenisk exklav inom den azerbajdzjanska Sovjetrepubliken.

Orsakerna till detta beslut är omtvistade. Det var visserligen inte ovanligt i Sovjetunionen att centrum (Moskva) kontrollerade periferin genom en taktik att ”söndra och härska”. Gränser kunde dras för att balansera olika folkgrupper utan sammanhängande territorier för att spela ut lokala och regionala grupper mot varandra och göra dem lättare att kontrollera för Sovjetmakten. Ett annat sådant exempel är Ferganadalen i Centralasien som delades upp mellan tre Sovjetrepubliker – Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan.

En annan orsak kan ha varit en eftergift till det lojala kommunistiska ledarskapet i Baku och en önskan att tillfredsställa Sovjet­unionens nya allierade i kemalisterna i Osmanska riket, under ledning av Mustafa Kemal (senare Atatürk), vilka stödde Azerbajd­zjans krav och som skulle komma att utropa det nya Turkiet 1923.

Men ett tredje motiv, som kanske ändå var det starkaste, var strikt rationellt ekonomiskt. Genom att låta ”Höga Karabach”, som Nagorno-Karabach betyder, hänga ihop med ”Låga Karabach”, det vill säga slättlandet öster därom, skapades bättre förutsättningar för en sammanhängande ekonomisk enhet. Samma resonemang låg bakom överförandet av Krimhalvön från den ryska till den ukrainska Sovjetrepubliken drygt 30 år senare. Krim var redan beroende av Ukraina för sin vatten-, el- och livsmedelsförsörjning eftersom den enda landförbindelsen var med Ukraina.

1923 fick Nagorno-Karabach status som autonom oblast (län) i det sovjetiska Azerbajdzjan. Under en stor del av Sovjettiden rådde i stort sett fredliga förhållanden även om lokala armenier klagade på en tilltagande ”azerbajdzjanisering” av oblasten och vid flera tillfällen krävde att regionen skulle överföras till den armeniska Sovjetrepubliken.

Under perestrojkan på 1980-talet fick dessa krav större verkan. 1988 krävde det regionala parlamentet i huvudstaden Stepanakert (azerbajdzjanska Chankändi) återigen att Nagorno-­Karabach skulle överföras till den armeniska Sovjetrepubliken. Detta ledde till oroligheter och upplopp i Armenien och Azerbajdzjan. Sovjetmakten stod valhänt inför det tilltagande problemet. Hösten 1991 utropade sig både Armenien och Azerbajdzjan som självständiga och mot slutet av året upphörde Sovjetunionen att existera. Även Nagorno-Karabach utropade sig som en självständig republik. I en folkomröstning den 10 december 1991 godkändes självständigheten av Nagorno-Karabachs armeniska befolkning – de azerbajdzjaner som fanns kvar bojkottade omröstningen. Då utbröt fullt krig – det första Karabachkriget – vilket ledde till cirka 30 000 döda och att tiotusentals drevs i exil till följd av etnisk resning på båda sidor.

När det första kriget upphörde 1994 efter medling från Moskva inleddes en lång period av utdragen konflikt som kom att fortsätta att skörda många offer årligen. Efter det första kriget var läget på marken förändrat. Armenien ockuperade nu i praktiken hela Nagorno-­Karabach, som styrdes av den formellt självstyrande Republiken Nagorno-Karabach, men som levde på ekonomiskt och militärt stöd från Armenien. Dessutom ockuperade Armenien sju distrikt, helt eller delvis, av Azerbajdzjan runt Nagorno-Karabach. De avsågs ursprungligen att kunna komma att användas av Armenien som förhandlingskort i en eventuell fredsuppgörelse, men de blev efter hand mer och mer integrerade med Nagorno-Karabach.

Under nästan tre decennier fördes i praktiken resultatlösa fredsförhandlingar genom den så kallade Minskgruppen under Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE). Samtidigt använde Ryssland, som var en av Minskgruppens så kallade medordförande tillsammans med Frankrike och USA, den olösta konflikten som ett medel för att behålla sitt inflytande över både Armenien och Azerbajdzjan. Under flera år exporterade Ryssland vapen till båda sidorna.

Det andra Karabachkriget ut­bröt den 27 september 2020. De militära styrkeförhållandena var nu helt omvända än de varit under det första Karabach­kriget på 1990-talet. Baku hade under längre tid byggt upp sin krigsmakt med intäkter från exporten av olja och gas. Azerbajdzjans försvarsbudget var sex gånger större än den armeniska. Därtill backade Turkiet upp Azerbajd­zjan med militär expertis och materiel, inte minst med moderna och effektiva drönare.

När kriget upphörde efter 44 dagar hade Azerbajdzjan återerövrat de södra delarna av Nagorno-Karabach och delar av de distrikt som Armenien ockuperat. I det stilleståndsuttalande som Ryssland förhandlade fram återfick Azerbajdzjan kontrollen också över resterande distrikt runt Nagorno-Karabach som ockuperats av Armenien sedan det första kriget.

Ryssland stärkte initialt sina positioner i konflikten. Mos­kva kunde som enda fredsförhandlare tvinga parterna Armenien och Azerbajdzjan att skriva under ett stilleståndsuttalande den 9 november 2020. Ryssland fick också möjlighet att för förs­ta gången hysa fredsbevarande trupper i konfliktzonen under en period av fem år. Nagorno-Karabach kom därefter att fungera som ett ryskt protektorat där Ryssland stod för säkerheten och delade ut ryska pass till lokala armenier. Den så kallade Latjin-korridoren, som bevakades av ryska fredsbevarande trupper, kom att bli den enda förbindelselänken mellan Armenien och Nagorno-Karabach.

Med sitt angrepp mot Nagorno-Karabach den 19–20 september 2023 uppnådde Azerbajdzjan, inom blott 24 timmar, i praktiken målet att återupprätta sin territoriella integritet och kontrollera hela sitt territorium. De armeniska separatistmyndigheterna i Nagorno-Karabach tvingades upplösa sig själva och regionen tömdes inom några dagar på i stort sett all armenisk befolkning, nästan 120 000 personer. Attacken utgjorde inte bara den logiska fortsättningen på det andra Karabachkriget tre år tidigare. Mycket talar alltså för att detta var slutet på en mer än 100 år gammal konflikt, som existerade i mer än 30 år i sin moderna postsovjetiska form.

Men man kan fråga sig varför detta hände just nu. Den bakomliggande faktorn var Rysslands upptagenhet med sitt krig i ­Ukraina och den degradering av Ryssland som militärmakt som följt av detta. Men det fanns också andra faktorer som samverkade till förmån för Azerbajdzjans attack.

Den första var Armeniens närmande till väst och de tilltagande problemen i Armeniens relation med Ryssland. De sistnämnda började bli ansträngda redan 2018 i samband med omfattande protester i Armenien som gjorde upp med den korrupta Rysslandsvänliga politiska eliten och förde oppositionsledaren Nikol Pashinyan till makten. Därtill hade Armenien alltsedan andra Karabachkriget känt en tilltagande frustration över att varken Ryssland eller den kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen (CSTO), som både Ryssland och Armenien är medlemmar i, levt upp till sina åtaganden gentemot Armenien när Azerbajd­zjan under upprepade tillfällen attackerat armeniskt internationellt erkända territorium. Efter en större attack den 12–13 september 2022, vilken ledde till azerbajd­zjansk ockupation av ett armeniskt gränsområde, vände sig Jerevan istället till EU för få till stånd en gränsmission längs gränsen till Azerbajdzjan.

Armenien har också kritiserat Ryssland för att inte ha agerat mot azerbajdzjanska brott mot stilleståndsuttalandet den 9 november 2020 eller för att inte ha förhindrat den nio månader långa blockad av Nagorno-Karabach som föregick den azerbajdzjanska attacken i september 2023. Armeniens närmande till EU intensifierades ytterligare efter Azerbajdzjans attack i september och Armenien har också frusit alla sina relationer med CSTO och börjat diversifiera sin vapenimport eftersom Ryssland inte längre levererar några vapen.

Den andra faktorn var en tilltagande samsyn mellan Ryssland och Azerbajdzjan. Dels har Rysslands försvagning i regionen gjort Moskva mer beroende av Azerbajdzjan och Turkiet, inte minst ekonomiskt, dels finns det en ömsesidig respekt mellan de båda auktoritära regimerna i Moskva och Baku. Båda vurmar för vad som skulle kunna kallas för en ”auktoritär konfliktlösningsmodell”, som strävar efter att minimera västerländska demokra­tiers inflytande i regionen. Båda är därför också kritiska mot EU:s gränsmission (EUMA) i Armenien.

Redan den 22 februari 2022, blott två dagar före Rysslands invasion av Ukraina, slöt Ryssland och Azerbajdzjan ett gemensamt avtal om ”allierad interaktion”, som föreskriver militärt samarbete och möjligheter till ömsesidigt militärt stöd. Azerbajdzjan har länge försökt stigmatisera Armenien som ”Rysslands allierade” i västmakternas ögon, men nu har Ryssland valt en allians med Azerbajdzjan före sin traditionella partner Armenien.

Givetvis har Azerbajdzjans självförtroende också stärkts av de ömsesidiga försvars- och säkerhetsgarantier som slutits med den nära allierade partnern, Natolandet Turkiet. Relationen mellan Azerbajdzjan och Turkiet beskrivs officiellt i termer av ”en nation, två stater”.

Den tilltagande regionala samsynen mellan Moskva och Baku omfattar också prioriteringarna bland de föreslagna handels- och transportkorridorerna i regionen. Detta gäller främst den så kallade nordsydliga transportkorridoren, en sedan länge prioriterad fråga för Ryssland, som ska förbinda Ryssland med Iran och Indiska ocea­nen. Där utgör Azerbajdzjan en omistlig länk. Men det handlar också till viss del om transporter i östvästlig riktning. Ryssland föredrar den så kallade ”Norra korridoren” från Kina genom Kazakstan, Ryssland och Belarus. Rysslands krig i Ukraina och de sanktioner som västmakterna infört mot Ryssland och Belarus gör dock denna rutt mycket oattraktiv. Därför framstår den så kallade ”Mellankorridoren”, även kallad den transkaspiska internationella transportleden, som ska förbinda Sydöstasien och Kina med Europa via Centralasien, Kaspiska havet, Sydkaukasien och Turkiet som ett bättre alternativ.

Samtidigt har Ryssland ett intresse av att minska isoleringen och försöka kringgå sanktionerna genom tredje land till följd av kriget med Ukraina. Det är skälet att Ryssland idag stödjer en tänkbar sträckning av ”Mellankorridoren”, den så kallade ”Zan­gezurkorridoren”, som går genom Syunik (Zangezur på azerbajd­zjanska), den sydligaste provinsen i Armenien. För Azerbajdzjan är denna korridor av stor vikt eftersom den skulle förbinda Turkiet och Azerbajdzjan genom den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan. Rysslands intresse består främst i att ryska gränstrupper från säkerhetstjänsten FSB redan idag patrullerar gränsen mellan Armenien och Iran, vilket skulle ge Ryssland en möjlighet att kontrollera åtminstone en länk av en transportled i östvästlig riktning, som egentligen går förbi Ryssland.

Armenien befarar dock att öppnandet av Zangezurkorridoren skulle innebära att landet förlorar kontrollen av sin gräns till Iran och den viktiga handeln men detta land. Jerevan förespråkar istället andra alternativ för transit genom Armenien som inte riskerar att ge avkall på dess suveränitet och territoriella integritet. Armenien hyser också farhågor om att Azerbajdzjan avser att genomdriva Zangezurkorridoren med våld, om så krävs. En azerbajdzjansk retorik om ”västra Azerbajdzjan” tolkar dessutom Jerevan som ett hot om att Baku, stärkt efter att ha vunnit kriget om Nagorno-Karabach, planerar att ockupera delar av eller hela Armenien, något Azerbajdzjan förnekar.

De pågående förhandlingarna om ett fredsavtal är också något som paradoxalt skulle kunna leda till nya konflikter mellan Armenien och Azerbajdzjan. Rysslands invasion av Ukraina skapade ett vakuum i fredsprocessen eftersom Minskgruppen i praktiken sattes ur spel. Det fanns inte längre förutsättningar att Ryssland och västmakterna skulle kunna sitta vid samma förhandlingsbord. I detta prekära läge trädde EU in under ledning av Europeis­ka rådets ordförande Charles Michel och nådde inledningsvis framgångar med förhandlingar som också backades upp av USA. EU:s medlingsinitiativ var dock svårsmält för Ryssland som drog igång ett parallellt trilateralt förhandlingsspår. Armenien förespråkar tydligt EU-spåret, medan Azerbajdzjan än så länge spelar ut EU mot mer regionalt baserade förhandlingsformat. Både Armenien och Azerbajdzjan beskyller varandra ömsesidigt för att förhala fredsprocessen.

Emellertid finns också positiva signaler. Den 7 december 2023 tillkännagavs ett gemensamt uttalande från parterna, utan inblandning från några medlare, där parterna slår fast att de ”delar uppfattningen att det finns en historisk chans att uppnå en efterlängtad fred i regionen”. I slutet av februari 2024 möttes också de båda ländernas utrikesministrar i Tyskland, kort efter att Tysklands förbundskansler Olaf Scholtz träffat både Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan och Azerbajdzjans president Ilham Aliyev i marginalen till säkerhetskonferensen i München.

Rysslands krig i Ukraina skapar en ny geopolitisk situation i Eurasien. Nya transportleder över Kaspiska havet förbinder Asien­ med Europa. Regionerna Centralasien och Sydkaukasien, som under flera decennier levde separata liv, upplever nu att det finns en gemensam dynamik som binder dem samman.

Länderna i Sydkaukasien har också möjlighet att dra viktiga lärdomar från Centralasien vad det gäller risken med att låta regionen bli en arena för konfrontation för externa makter. Ett nyligt exempel från slutet av 2023 är framgångarna i gränsförhandlingarna mellan Kirgizistan och Tadjikistan. Med bilaterala förhandlingar är parterna på god väg att lösa sina tidigare infekterade gränsproblem, vilka så sent som i september 2022 krävde hundratals dödsoffer.

En annan jämförelse med Centralasien är vikten av att undvika utdragna konflikter. I motsats till Sydkaukasien – där olösta konflikter i Georgien över Sydossetien och Abchazien och mellan Armenien och Azerbajdzjan över Nagorno-Karabach länge gett Ryssland chansen att kontrollera fredsförhandlingsformat och skapa oro i dess upplevda intressesfär – har de centralasiatiska länderna lyckats undvika eskalering av konflikterna inom regionen.

Ryssland må vara en försvagad aktör i sitt närområde på grund av invasionen i Ukraina, men tillbakagången kan vara temporär. Historien visar att Ryssland inte behöver vara uträknat och även i perioder av svaghet kan Ryssland ha tillräckligt mycket resurser som krävs för att hävda sina intressen i sitt närområde, framförallt med hybridmetoder, men också om så krävs med militära medel.