Översättarna, Per Landin och Urban Lindström, av vilka den förre även skrivit en inledning, är väl skickade att genomföra sin svåra uppgift. En opolitisk man betraktelser är en omöjlig bok, filosofisk traktat, bekännelse, förkunnelse, inre monolog, dialektisk böljegång. För den som på allvar intresserar sig för Thomas Manns författarskap är den emellertid en nödvändig bok. Den ger klarare än kanske någon annan bok nyckeln till hela detta författarskap. Försvaret för Tysklands sak i världskriget blir samtidigt ett försvar för Thomas Mann. En mera tysk författare har aldrig existerat om man med ”tysk” menar en som oavlåtligt mobiliserar hela den tyska kulturtraditionen och vars verk samtidigt utgör en enda lång brottning med Tysklands öde, i detta fall dess öde under dess kanske mest dramatiska halva århundrade, från 1900-talets början till dess mitt. I enlighet med en mäktig tysk tradition med rötter hos Goethe och Luther definierade Thomas Mann sig som opolitisk. I likhet med en lika mäktig tysk tradition var han intensivt politisk, drogs ständigt in i politiken av övermäktiga krafter.

Tankarna i En opolitisk mans betraktelser har ibland jämförts med nazismens. Detta är missvisande. Med nazismen och dess idéer har Manns bok egentligen ingenting gemensamt. Han insåg det själv och skrev i ett brev från 1943 när han sedan länge övergivit många av tankarna från krigsboken:

”Hade jag stannat kvar på ståndpunkten från En opolitisk mans betraktelser, som i grunden inte var någon anti-human bok, skulle jag med samma ursinne och på samma grunder ha tagit ställning mot denna ohygglighet som jag nu gör som … ’demokrat’.”

En kärnpunkt i En opolitisk mans betraktelser är just vad bokens titel utsäger, ett försvar för privatlivet, för kulturen, sålunda raka motsatsen till det nazismens stod för, nämligen en politisering av hela samhället, en total mobilisering i statens tjänst. I vissa avseenden framstår Manns position som kanske än mera tvetydig i det senare ”demokratiska” stadiet eftersom han då i sin ”demokrati” också inkluderade Stalins Sovjetunionen.

Ändå är En opolitisk mans betraktelser en explicit antiliberal bok. Men den liberalism som Mann bekämpar är den jakobinska. Den förknippas i hans bok oavlåtligt med republikansk dygd och medborgarskap, med kampanjen för Alfred Dreyfus, med Émile Zola. I sak är detta givetvis godtyckligt. Tyskland kämpade i världskriget inte bara mot Frankrike utan också mot det monarkiska Ryssland och Storbritannien, vilka båda på sin tid befunnit sig i krig med det revolutionära Frankrike. Och det Frankrike som nu på liv och död stred på fronten mot tyskarna var antidreyfusardernas monarkistiska Frankrike likaväl som dreyfusardernas republikanska. Thomas Mann visste det, men valde att ignorera det. Han förbehöll sig rätten att själv välja och definiera sin fiende. I själva verket befann sig hans huvudfiende på ännu närmare håll än som genast stod klart. Till stor del är En opolitisk mans betraktelser riktad mot Thomas äldre bror Heinrich, som i en stor essä om Zola i sin tur hade gått till angrepp mot Thomas med anledning av dennes uttalanden i början av kriget. Det var Heinrich som hade hyllat dreyfusarden Zola och därmed hade givit den tolkning av ententens sak som Thomas polemiserade mot i En opolitisk mans betraktelser. Visst, hela världskriget var en brödratvist, en europeisk brödratvist. Men det fann sin intima motsvarighet i brödratvisten mellan Heinrich och Thomas.

Var det inte en smula subjektivt att tolka världskriget som ett gräl i familjen Mann? Onekligen, men En opolitisk mans betraktelser är ohämmat subjektiv. Vill vi lära oss något om kriget är betraktelserna en högst vansklig källa. Vill vi lära oss något om Thomas Mann är den oumbärlig. Oumbärlig, men inte lättolkad. Brödratvisten är en tvist också i Thomas eget hjärta. Krigsbokens 600 sidor är en lång tvetalan, en brottning mellan de poler som ständigt återkommer och varieras i Manns författarskap – som Hanno och Thomas i Buddenbrooks, som Settembrini och Naphta i Bergtagen, som Zeitblom och Leverkühn i Doktor Faustus. Dessa poler eller motsatser kan kallas borgerlighet versus konstnärskap, normalitet versus genialitet, ljus och upplysningsmässig förnufts- och framstegstro versus tragisk livskänsla. I sitt första inlägg i världskrigsdebatten, uppsatsen ”Tankar i krig”, hade Thomas Mann i anslutning till populära slagord, definierat dem som en motsättning mellan tysk ”kultur” och fransk-brittisk ”civilisation”. Han skrev:

Kultur är slutenhet, stil, form, smak, är en viss andlig organisation av världen, vore den än så äventyrlig, skurril, vild, blodig och fruktansvärd. Kultur kan omfatta orakler, magi, pederasti, demonkult, människooffer, orgiastiska kultformer, inkvisition, autodaféer, Sankt Veits-dans, häxprocesser, giftmordets blomstring och de brokigaste skräckscener. Civilisation däremot är förnuft, upplysning, mildhet, sedlighet, skepticism, upplösning – ande.

Detta är nietzscheanism, grymhetens estetik, avståndstagande från den borgerliga normaliteten, kritik mot den västliga liberalismen och därmed mot en del av det som ”civilisationslitteratören”, det vill säga intellektuella som Zola eller Heinrich Mann, representerade. En del av måltavlorna blev sedermera måltavlor också för nazisterna, men andan är en annan. Här handlar det om en aristokratisk individualism och om ”den stjärnbild av tre evigt förbundna själar som mäktigt lyser upp den tyska himlen – de är inte bara intimt tyska utan europeiska företeelser: Schopenhauer, Nietzsche och Wagner”.

Gott och väl. Men detta är naturligtvis inte bara eller ens i första hand en germansk stjärnbild utan en Thomas Mannsk stjärnbild. Den lyste inte så mycket upp världskrigets scenerier som det litterära sekelskifteslandskap där Buddenbrooks, Tonio Kröger och Döden i Venedig föddes. Vill man förstå Thomas Manns ungdomsutveckling är det efter den stjärnbilden man måste styra. Vill man förstå Schlieffenplanen eller det obegränsade ubåtskriget bör man söka sig till andra källor.

Thomas Mann skulle på sätt och vis komma att ägna hela sitt liv efter 1918, när En opolitisk mans betraktelser först kom ut, åt att ångra vad han skrivit i denna krigsbok. Han ångrade den aggressiva nationalismen, han ångrade förkastelsedomarna över ”civilisationslitteratören”, han ångrade grälet med Heinrich. Men det kan sägas att han i djupet av sitt hjärta förblev försvuren åt samma makter som i krigsårens bekännelsebok. Ty en bekännelsebok är det. Thomas Mann var en många maskers man. Talade han öppet var det bara i dagboksanteckningarna, som senare till stor del brändes. Men bekännelserna från krigsbetraktelserna fortsatte att var giltiga, hur väl kodade de än ibland var. Det gäller bland annat om den erotiska aspekten.

En opolitisk mans betraktelser är inte en öppet erotisk bok, än mindre en öppet homoerotisk. Det står mycket litet om kärlekslivet på dess sidor. Men det finns en underström. Den gick i dagen några år senare när Thomas Mann i sitt tal ”Om den tyska republiken” 1922 för första gången tog avstånd från nationalismen i En opolitisk mans betraktelser och bekände sig till Weimarrepublikens demokrati. Mann utgick bland annat från Hans Blüher och dennes freudianskt influerade teorier om homoerotikens statsbildande kraft. Homosexualiteten förknippades i Blühers queer-teori med monarkism, militarism, antisemitism och motupplysning i ett förhärligande av germansk manlighet och tapperhet. Thomas Mann hade själv i En opolitisk mans betraktelser, utan att någonsin tala klarspråk, associerat den borgerlig-liberala normaliteten, ”civilisationen”, med heterosexualitet, medan ”kulturen” ansågs omfatta ”pederasti”. I ”Om den tyska republiken” hyllades plötsligt Walt Whitman i sin egenskap av amerikansk demokrat men också i sin egenskap av företrädare för ”gossekärlek” och falloskult.

Thomas Mann var en hemlig homosexuell. Samtidigt levde han i ett till synes lyckligt äktenskap med sin Katja. I april 1919 föddes deras sjätte och sista barn, sonen Michael. Men det var ”en sträng lycka”, precis som det kallats i romanen Hans kunglig höghet. Huvudpersonen där, den tyske prinsen, lämnar sin isolering och vänder sig mot det folkliga och demokratiska genom att gifta sig med en amerikansk dollarprinsessa. Genom henne finner han och hela hans lilla furstendöme en sträng lycka. Varför sträng? Därför att lyckan tillsammans med en kvinna inte kan vara annat än sträng, en plikt snarare än ett nöje. Men en plikt som Thomas Mann behövde för att ge sitt liv ryggrad, hållning, disciplin. Annars kunde det ha gått honom som det gick Gustav von Aschenbach i Döden i Venedig, som förtrollas och leds i fördärvet av den vackre unge Tadzio.

Motiven från Betraktelser varieras sedan i Bergtagen där Hans Castorp brottas med frågorna om liv och död, normalt och sjukligt, tillåten och otillåten erotik. Men de kommer tillbaka också i den stora uppgörelsen från Thomas Manns exilår i USA, Doktor Faustus. Civilisationslitteratören Serenus Zeitblom berättar där om sin vän, den demoniske tyske tonsättaren Adrian Leverkühn som sluter pakt med Djävulen och går under till bakgrundsmusik av Tysklands sammanbrott i ett nytt världskrig.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tar Thomas Mann avstånd från Leverkühn, denna nya inkarnation från stämningarna från En opolitisk mans betraktelser? Knappast. Leverkühn representerar, med all sin betänklighet eller kanske just på grund av denna betänklighet, allt det som hans upphovsman älskar – musiken, ensamheten, dödslängtan, pederastin, genialiteten. Den gode Zeitblom är en hedersman, en kälkborgare, en egentligen ganska elak parodi på Heinrich Mann. Eller kanske en egentligen ganska elak parodi på Thomas Mann?

En opolitisk mans betraktelser är en labyrint. Tankarna snärjer sig om varandra, byter oupphörligt skepnad och identitet, övergår i varandra och blir i nästa stund motsatsen till vad de från början var. Allt vävs in i samma sammanhang, filosofi och musik, politik och erotik, Tysklands öde och författarens. Thomas Mann ger sig in i denna labyrint likt en Theseus med uppdrag att döda Minotaurus, ett odjur sammansatt av hans egna demoner liksom av Tysklands. En utväg ur labyrinten och tillbaka till normaliteten, borgerligheten, vardagen, balansen, erbjuder bara ariadnetråden. Ariadne är den trogna Katja, som gång på gång räddar sin make, som förstår hans egendomliga läggning i fråga om erotiken, som förlåter, som är barmhärtig, som bereder honom en sträng lycka.

De svenska läsarna har nu blivit inbjudna att besöka den Mannska labyrint som är En opolitisk mans betraktelser. De besöker den på egen risk. Hittar de ut igen är förtjänsten helt och hållet Per Landins och Urban Lindströms.

Svante Nordin