Under senare år har det dock funnits anledning att snarare ställa frågan: Vilken sorts krig vill Ryssland eventuellt ha? Inte bara i det svenska medieutrymmet har ord som ”påverkan”, ”informationskrigföring” och ”cyberkrig” i kombination med ”Ryssland” fått en ökad användningsfrekvens och alldeles särskilda, nya konnotationer. I en reviderad utgåva av sin doktorsavhandling undersöker Oscar Jonsson utvecklingen av den officiella ryska uppfattningen av begreppet ”krig” från 1917 fram till 2016. Samtidigt gör han de på allvar Rysslandsintresserade en tjänst när han slår hål på några seglivade myter. Frågeställningen är tydlig: Har den ryska förståelsen för krigets natur förändrats, och i så fall: Hur?

The Russian Understanding of War börjar och slutar med revolution. Den sovjetiska krigsvetenskapen föds mot en bakgrund av det bolsjevikiska maktövertagandet, som i sin tur möjliggjordes av Tsar-Rysslands deltagande i första världskriget. Det är under kommunistpartiets och marxism-leninismens vingar som den sovjetiska definitionen av krig och krigets natur utvecklas, och man influeras mycket utifrån. Lenin hade under sin exil i Schweiz närstuderat Carl von Clausewitz Vom Kriege (Om kriget), och tillsammans med Trotskij (som var krigskommissarie och ansvarig för att bygga upp Röda armén) utarbetade han en holistisk-eskatologisk syn på kriget som företeelse inom ramen för den marxistiska teorin, där så gott som alla delar av samhället inneslöts. Målet? En utopisk kommunistisk värld, där krig per definition inte längre är nödvändigt eftersom klasserna då har upphört att existera. Men fram till dess betraktades kriget som en absolut nödvändighet, till och med en förutsättning för att nå detta mål; det var revolutionen, klasskampen och partiet som skulle försvaras av Röda armén, istället för den nationalstat som var utgångspunkt för Clausewitz resonemang. I denna kamp om såväl resurser som ideologiskt herravälde var kriget oundvikligt som politiskt maktmedel, enligt Lenin och Trotskij.

Den sovjetiska hotbilden var således av ideologiska skäl mycket specifikt formulerad – de kapitalistiska länderna ville med alla medel störta den nya socialistiska ordningen. Från denna horisont förklarades också ofta inre problem med hjälp av yttre faktorer, något som tydligt går igen i dagens ryska förhållningssätt till omvärlden. Jonsson konstaterar att definitionen av kriget och krigets natur har legat mer eller mindre fast sedan Sovjetunionens bildande och fram till dess sammanbrott i slutet av 1990-talet, och att det först är mot slutet av detta turbulenta årtionde som det går att urskilja antydningar till en begynnande förändring i den ryska uppfattningen om kriget.

Efter en utförlig introduktion går Jonsson systematiskt igenom Ryska federationens militärdoktriner, säkerhetspolitiska strategier och utrikespolitiska deklarationer från 1990-talet fram till idag. Parallellt med detta undersöker han den militärteoretiska debatten på området, liksom den ryska politiska elitens utsagor i ämnet. Jonsson observerar en smygande förändring i den officiella ryska inställningen till krig – successivt inkluderar man från officiellt håll även icke-militära metoder med särskild betoning på information i den postsovjetiska militära diskursen om krig som växer fram. I ett tidigt 2000-tal börjar man instrumentalisera observationer gjorda utifrån (Kuwaitkriget, Jugoslavienkrigen), liksom egna erfarenheter från Tjetjenienkrigen, senare även från kriget i Georgien.

Under det för Ryssland omskakande 1990-talet sker den globala informationsrevolutionen parallellt i och med att internet på allvar gör entré världen över. Detta får en enorm inverkan på det nya ryska samhälle som är under framväxt. Det är viktigt att minnas att tillgången till information, liksom informationsvärdering som sådan, inte bara under Sovjettiden har varit traditionellt väsensskild från den dito västerländska – här hade boken vunnit på att infoga en kort men utförlig historisk kontext som sträcker sig bortom Sovjetunionen.

Jonsson identifierar två aspekter i den ryska synen på informationskrigföring – den teknologiska, som inbegriper utnyttjandet av hårdvara respektive mjukvara, samt den psykologiska, där informationens innehåll och budskap utgör kärnan. Det är den sistnämnda som han lägger emfas vid i sin slutsats; informationskrigföring betraktas alltmer som ett effektivt medel för att nå strategiska mål (exempelvis att destabilisera de stater och institutioner som utgör målet för insatsen, bland annat genom att ideologiskt splittra lokalbefolkningen), där informationen i sig är vapnet. Den betraktas till och med som mer effektiv än traditionella vapen i vissa avseenden.

Detta knyter an till konkreta förändringar i den ryska hotuppfattningen; händelser av betydelse för Rysslands intressen noteras uttryckligen i den militärteoretiska debatten under det tidiga 2000-talet, men speglas inte i lika hög grad i de strategiska dokument som fastslår den officiella hållningen. Trots stora folkliga protester i länder belägna i Rysslands intressesfär (rosenrevolutionen i Georgien 2003, orangea revolutionen i Ukraina 2004–2005) börjar inte uppfattningen om så kallade ”färgrevolutioner” att förändras förrän efter arabiska våren 2011, då dessa på allvar börjar fungera som en projektionsyta i den samtida ryska synen på det moderna kriget.

Det råder enligt Jonsson en rysk konsensus om omöjligheten för Nato att angripa Ryssland med vapenmakt, däremot betraktar man nu de västerländska framstötarna i den liberala demokratins namn i paritet med krigshandlingar; när definitionen av krig på detta vis oscillerar, menar Jonsson att gränsen mellan krig och fred också suddas ut – så ser den nu rådande ryska diskursen ut.

”Målet? En utopisk kommunistisk värld, där krig per definition inte längre är nödvändigt eftersom klasserna då har upphört att existera.”

Den ryska maktens skräck för att västerländsk ideologisk påverkan (och uppviglade folkmassor som en följd av denna) skall spridas i riktning Moskva är central i förståelsen av detta skeende, eftersom den utgör ett direkt och existentiellt hot mot landets politiska ledning. Detta förklarar också enligt Jonsson det offensiva ryska agerandet i samband med Ukrainakrisen 2014, som man följaktligen betraktade som ett slags självförsvar.

Den ryska lösningen är att ge igen med samma mynt – genom ideologisk subversion och informationspåverkan, bland annat via sociala medier, sår man split i den västerländska publika informationssfären. Detta utgör enligt Jonsson ett skifte, där de politiska målen med krig är viktigare än dess medel. Här rör sig författaren över postmodernismens allra mest förrädiska sankmarker; om även begreppet ”våld” potentiellt måste omdefinieras, förutsätter detta ytterligare en näst intill dekonstruktivistisk abstraktionsnivå av analysen, men denna diskussion smyger han sig klokt nog ur i tid.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Med detta sagt understryker Jonsson kontinuerligt att varken konventionella vapen eller massförstörelsevapen har förlorat sin relevans, snarare tvärtom, vilket är en mycket viktig poäng i sammanhanget. De parallella och motsägelsefulla ryska narrativen är förmodligen en av de viktigaste infallsvinklarna som en västerländsk Rysslandsanalytiker måste ha i sin intellektuella verktygslåda.

Den ryska militärteoretiska debatten om synen på kriget drar åt olika håll, men blir enligt Jonsson alltmer konsoliderad. Särskilt sedan mitten av 2010-talet har den politiska elitens uttalanden och den militärteoretiska debatten (som i stor utsträckning har följt varandra) slutligen fått fäste även i de strategiska dokumenten. Officiella uttalanden ger vid handen att såväl den politiska eliten som en övervägande mängd militärteoretiker redan uppfattar det som att man befinner sig i ett krig med väst, om än ej med traditionella vapen som medel – därmed har gränsen mellan krig och fred suddats ut. Men vad betyder det att diskursen blir alltmer enhetlig, och när till och med den mest hårdnackade motståndaren till en rysk omförhandling av begreppet ”krig”, general Machmut Garejev, rättar in sig i ledet bland såväl politisk elit som militärteoretiker? Att besvara denna fråga är trots allt inte avhandlingens föresats, men detta illustrerar djupet i avhandlingens ämne; den väcker flera relevanta frågor och inspirerar till vidare forskning.

Jonsson har skrivit en intressant och informativ studie som öppnar till dialog i ett komplext ämne bortom säkerhetspolitiska positioneringar. Men som alla avhandlingar har den sina skönhetsfel. Personkulten, osäkerhetsfaktorerna kring maktens succession och den ökande brutaliteten vid stora demonstrationer är alla symtom på det auktoritära samhällets svagheter. Den ryska maktens rädsla nämns ofta, utan att den egentligen konkretiseras utanför färgrevolutionerna som tolkningsram. Det är knappast folkmassorna i sig man räds, utan att deras budskap ska spridas högre upp, till korridorerna i Kreml – detta skulle kunna delförklara det ständigt ökande kontrollbehovet. Färgrevolutioner identifieras helt korrekt som en nyckel i den sentida ryska hotuppfattningen, och Jonsson övertygar i sitt resonemang – men frågan är om det är klokt att helt låsa sig vid denna förklaring.

Oscar Jonsson gör sina kolleger inom Rysslandsvetarskrået en stor tjänst när han redan inledningsvis tar upp ett antal fenomen som stundvis har bländat västerländska forskare när de blickat mot öst – Gerasimovdoktrinen (finns inte), gråzon (problematiskt), hybridkrigföring (anglosaxisk projektion?). Gott så. Men vad bör göras? Jonsson presenterar två konkreta förslag: att öka förståelsen för Ryssland och satsa på utbildning av Rysslandsexperter och slavister – det är svårt att inte instämma – samt, att väst måste stå enat för att kunna bemöta de aktiva försök som görs för att polarisera dess samhällen. I levande demokratier är detta dessvärre lättare sagt än gjort.