Nej, bergen i bakgrunden var för många och för gröna. Fast minareten och den gamla stadsmuren, och ett tak där borta i bakgrunden, skulle ändå kunna vara placerade i den heliga staden. Var det den Elis Jansson blickade ned på? Eller befann han sig i Marocko? Någonstans i Europa? En sak var åtminstone ställt utom allt rimligt tvivel, tänkte jag när jag hakade ned tavlan från spiken: Året då konstnären skapade sin detaljrika målning var 1915. Och det var inte vilket år som helst.

År 1915 pågick första världskriget och folkmordet, Seyfo, i Osmanska riket. Men det och andra stora riken skulle snart falla. Dramatiska händelser präglade världsrapporteringen. Satt Elis Jansson någonstans i Europa eller Mellanöstern, vars kartor snart skulle ritas om, och målade, med kriget någonstans i närheten? Här i Sverige lade vi om Gotlandsbåtarnas rutt så de inte skulle köra på minor. Synen på krig handlade då ofta om ära, till och med de kristna teologerna var krigshetsande. Men inte alla och efter första världskriget skedde teologiska omvälvningar, några av dem stod den reformerte teologen Karl Barth för.

År 1915 hände sådant som förändrade människans kurs i världsalltet. Sigmund Freud utvecklade sin teori om att en del händelser vi erfar som barn är för smärtsamma och ångestskapande att tala om och få upp till ytan, dessa skeenden förtränger vi istället och stuvar undan i våra undermedvetna. Albert Einstein presenterar den så kallade allmänna relativitetsteorin, tio år efter lanseringen av den första delen av teorin med formeln E=mc². Freud och Einstein ska senare komma att brevväxla om fredens möjlighet. De båda giganternas djupgående existentiella fråga var: Varför krig? Men det sker på 1930-talet.

I vår tid behöver frågan om krig ställas oftare. I svensk offentlighet är spörsmålen om det egna landets möjligheter att försvara sig mot angrepp av skilda slag nästan borta från agendan. På ett initierat och skakande vis belyses detta faktum i en nyutkommen antologi, Säkerhetspolitik för en ny regering, från tankesmedjan Frivärld. Katarina Tracz, chef för Frivärld, beskriver hur det svalnande intresset för säkerhetsfrågor i kombination med en tilltagande allvarlig situation i närområde och omvärld formuleras som ett ”nytt normalläge”. I själva verket är denna smygande normaliseringsprocess förrädisk – och farlig. Analytikern och experten Annika Nordgren Christensen påpekar att Sverige har en historia av att inte slarva i försvarsfrågan. Den påminnelsen är ytterst angelägen.

För vår samtid präglas av känslobaserade utspel, medierapporteringar och beslut. Vi översköljs av mjuka frågor och infallsvinklar baserade på mjuka värden, företeelser som på många sätt, i grunden, är grädden på moset i en samhällsstruktur. Vi är ganska, om inte helt, ensamma i världen om att negligera statens kärnuppgifter. Varför krig? Frågan behöver inte enbart upp på agendan, utan tränga in i en sövd befolkningens öron och medvetande, in i varje hem och hus.

En befolkning kan inte tillåta att beslutsfattare slarvar i försvars- och säkerhetsfrågorna.

Ett år som 1915 är inte långt borta, varken i tid eller i mänskligt eller staters beteenden. En dag när jag ser på min nyinköpta tavla upptäcker jag att det är något med skuggorna. De är för stora och ur ett perspektiv, när jag tittar från det ena hållet, hotande. Kanske fanns Elis Jansson ändå på plats någonstans där kriget var i närheten och fångade dess skugga.